Paroxysmalt förmaksflimmer som snart blir permanent efter 5 år?
I december är det 5 år sedan jag fick diagnos Paroxysmalt förmaksflimmer.
Det innebär att man får episoder av flimmer och i mitt fall med väldigt hög frekvens. Vissa kan ha det utan att ens veta om det. Så har inte fallet varit för mig. Från en sekund till en annan slår det till och pulsen når upp till 205. Jag får ont i ryggen, lungor och axeln och det blir svårt att andas. Ansiktet brinner och jag behöver kissa var 10:e minut.Vissa gångar blir det mer kraftigt och då känns det som att hjärtat ska lossna och lämna kroppen. En mycket obehaglig känsla. Många verkar tro att jag stressar upp mig och om jag bara tar det lugnt så händer det inte och om jag bara inte är rädd kommer pulsen gå ner. Så funkar de dock ej. Under mina 19 akut inläggningar har jag nog fått åka ambulans ca 10, då blivit så dålig och påverkad. 3 eller 4 resor av dessa har varit tuffa och förutom den första gången jag åkte med blåljus och sirener har det funnits ett par gånger till då jag faktiskt trott att jag kommer dö. Känslan och stämningen har varit akut och jag hann tänka; är det slut nu? De andra gångerna har jag känt mig mer lugn då jag vet att jag klarat detta så många gånger förut.
Under det sista året har jag känt av en annan slags arytmi. Det slår antingen väldigt långsaamt och hårt eller oregelbundet i flera timmar, ibland hela dagar. Ibland resulterar det i att höga flimmer bryter ut framåt kvällen. När jag påtalade detta för ambulansperssonalen sist att jag hade haft arytmier hela dagen, svarade han att det också är flimmer.
Så detta lär väl snart övergå till permanent flimmer vilket jag fasar för, såklart.
Men detta är den vanliga gången för ff-patienter.
Jag har både läst och hört läkare förklara att om man gör en ablation före det blir permanent, ja så fort som möjligt, har man en betydligt större chans att bli hjälpt.
Jag var alltså 46 år när det bröt ut och nu är jag 52 och har fortfarande inte fått gjort en ablation. Varför?
Borås SÄS 2015-2017 Nonchalerade mig då jag var "så ung" att det säkert bara var tillfälliga flimmer. Jag åkte in och ut några gånger innan jag fick medicinering osv.
Göteborg Sahlgrenska 2018-2020 Då SÄS var för dryga skickade jag en egenremiss hit och fick en bra Isländsk läkare, Runa. Hon skrev ut Multaq som jag påbörjade 2019. Dessvärre fick jag utslag och snabb viktökning så fick avsluta på hösten.
Då bestämde vi att hon skulle skicka remiss för ablation och före detta fick jag komma på diverse undersökningar, ultraljud under 2018. Det sista besöket gjorde jag i januari 2020 och enligt sekreterare skulle det bli operation"före sommaren".
MEN det satte Corona stopp för. Pandemin kom och jag hörde ingenting. De gånger jag ringde fick jag höra att Corona gav kötid.
Maya valde gymnasieskola i Halmstad och flytten gick sommaren 2020.
Halmstad sjukhus 2019--Hann bara till augusti innan jag fick ett akut flimmer och fick då träffa hjärtläkare Jörgen som sedan dess är min läkare. Har varit inlagd 7 gånger sedan dess och remiss inkom till Lund i september 2020. Fick veta att det var 9 månaders kö för min ablation men då jag blev inlagd akut 5 gånger i rask takt i nov-december skickade Jörgen in journalerna för att skynda på. Han är empatisk och lyhörd men tydligen går det inte att påverka kö-systemet i Lund.Jag har blivit uppringd av en abladör, Dr Erik i Lund, och vi har nog pratat 4 gånger detta gångna år. Han lovade mig att det skulle bli gjort "före sommaren" men när jag inte fått någon kallelse i maj-juni ringde jag upp och fick veta att det inte skulle kunna ske. Dr Erik ringde tillbaka till mig början av september då jag berättade om sista episoderna, om både min längtan och rädsla för att få gjort detta ingrepp och han sade att jag ju väntat i 390 dagar så nu skulle det ske "före / om två månader"! Jag frågade om jag istället skulle välja att göra det i Danmark då det verkar som att svenska patienter åker dit istället, för att slippa väntan.Han tycke definitivt att jag skulle komma till Lund där de har både frys och värmemetod för att behandla mig. Då lyssnar jag på honom.
Jag fick lite nytt hopp och vågade knappt tacka ja till tandoperationen om det skulle dimpa ner en kallelse. Men icke. Ringde sekreteraren förra veckan för att se när de kommer kalla mig? Fick barskt höra att "läkaren inte kunde styra över när patienter ska kallas" Att de har ett system med akuta fall, väntelista mm.
Då brast det för mig. Jag sade; hur vet du hur pass akut det är med mig? Läkaren säger att jag ska komma för att jag har det för jobbigt. Dessutom belastar jag vården när jag åker ut och in. Jag vågar inte arbeta fullt och min övriga hälsa blir inte bättre av att jag får ff i tid och otid. Jag frågade när kan det bli? Hon svarade; räkna med 100 dagar till.
Många frågar mig; varför får du inte gjort denna ablation? och jag har inte något annat svar än det jag skriver här ovan.
Jag hade hoppats att lägga 2021 bakom mig med detta och annat för att starta upp 2022 med nya tag. Jag är som tur är dock inte dödligt sjuk men det är frustrerande att inte våga, kunna planera för något då detta hjärta begränsar mig.
Blev idag uppringd av karolinska insitutet då jag skickat intresse för en studie om hur ff påverkar männsikan fysiskt och psykiskt. Om jag kommer med som deltagare ska man jobba med KBT. Kanske vore bra för mig?
För med en ablation finns det inga garantier på att jag blir flimmerfri. Oftast får man göra om operationen, ibland flera gånger. Oftast kommer flimret tillbaka. Oftast får man fortsätta med medicineringen. Så jag lär leva med detta livet ut.
Jag hoppas bara att jag slipper få ett hjärtstopp innan de hunnit ta sig in till mitt hjärta för att se funktionen och åtgärda felen. Att jag ej ska få hjärtsvikt för tidigt pga alla flimmer-episoder, (haft det konstaterat 2-3 ggr genom åren).
När jag blev dålig i Kroatien 2017 sade läkaren att jag skulle söka direkt när tillbaka i Sverige då EKG visade avvikelser som kunde vara farligt. Visade dessa EKG i Borås, men där verkade ej haft samma åsikt?
Sitter här drygt fyra år senare. Med arytmier som hållit på hela denna dag :-'(
Specialist-tandvård; bettskena, flikar i halsen, operation kindtand.
Min tandläkare skickade 2 remisser till specialist-tandvården i vintras.
Den första för att hon dömde ut min kindtand/6-årstand i underkäken. Jag visste om att den var rotfylld i Thailand och mkt lagad, men när hon berättade att den bör opereras bort blev jag skraj. Inte minst pga mammas färska tandproblem då hon under 2019-2020 gick på specialisttandvården i Jönköping. Tog bort tänder, fick inskruvat nya som sedan lossnade osv. Hon var ju dock 78-79 år.
Minns även min fars stora tandproblem och man tänker ju tanken om man också skulle ha anlag för problem. Därför har jag skött mina tänder extremt noggrant och även fått beröm för det i Tranemo.
Men plötsligt kändes detta som ett minne blott. Om det beror på att jag biter hårdare och sover sämre efter hösten 2020, använder CPAP, hade Corona eller bara pga åldern, det vet jag inte.
Den andra remissen var för att göra en ny bettskena och då ingick en uttredning om min hälsa, smärttröskel, spänningar osv. Fick ett träningsprogram för att mjuka upp käkled, träna på att inte spänna tungan utan istället låta den ligga avspänt. Sköterskan är en go och omtänksam kivinna i min ålder som har berättat om sin väg tillbaka från utbrändhet.
Tandläkaren är mer sträng och har ingen "quickfix" när jag gnäller att det är svårt att sova med skenan som går upp mot gommen+ min CPAP. Så jag måste själv jobba på med detta. Vid ett tillfälle frågade de om flikarna jag har i halsen och jag sade att det tillkommit en ny och att den kändes lite störe och torr. De kallade in en annan tandläkare för att bedöma och det blev ännu en remiss; till öron näsa hals.
Ett kort tag senare fick jag genomgå en undersökning med kamera genom näsan ner till hals. Fick därefter ettt samtal och en kallelse för att ta bort en flik och ta vävnadsprov för analys. Detta lilla ingrepp blev dock jobbigare än jag tänkt mig då läkaren tog fram en lång bedövningsspruta som skulle ner i halsen och jag skulle behöva gapa en lång tid eftersom det kunde blöda pga Eliquis. Så jag fick tyvärr panik och vi kom överens om att jag skulle boka en ny tid och få skjuts nästa gång så att jag kunde inta lugnande medicin, dock på egen hand och i lagom dos så att jag ska kunna samarbeta med läkaren. Nej, jag har inte bokat ngn ny tid. Ändå har jag nu genomgått något som varit betydligt tuffare i munnen.
När jag väntade på kallelse för att operera ut tanden under tidig vår kontaktade jag två andra tandläkare för bedömning, som en second opinion. Jag kunde inte tänka på annat under några veckor då jag inte ville få käken uppsågad för att ta ut kindtanden med dess rötter och sedan sys ihop. Jag brukar laga tänder med bedövning utan adrenalin. Adrenalin triggar puls och därmed flimmer vilket jag läst om i min (arytmier) facebooksgrupp där flera varnar för just detta.
Men i detta fall/operation ges det med adrenalin så att blodkärlen drar ihop sig och stillar blödning. Tandläkare 1 höll med att den skulle bort. Tandläkare 2 som är pensionär och hoppar in extra på en estetisk mottagning tog emot mig och förstod att jag verkligen ville ha en annan bedömning. Hon erbjöd sig att laga tanden! På direkten.
Hon sade att hon gärna bevarar istället för att ta bort. Jag hann knappt tänka innan bedövning verkade. Som hon fick slita! En dryg timma fick hon laga denna tand. Hon pustade, svettades (även jag) och sade att hon gjort vad hon kunnat. Att jag måste vara väldigt noga med att ej få in bakterier när så låg. Jag kände ju tyvärr att det inte blev riktigt bra men blev lättad av att ringa specialisttandvården för att säga att jag lagat den och att den får hålla så länge det går.
Efter sommaren var jag hos tandhygienist på ordinarie tandläkare och då erkände jag lagningen. Tandläkaren blev så besviken och utbrast; varför tror du inte på mig? tanden är dålig och ska bort som jag har sagt! Jag sade ledset att jag väntar på min ablation som utlovats före sommaren och nu till denna höst och att jag ville göra den först om några komplikationer osv . Hon sade att det inte blir svårt att ta bort den, att t om hon kunde gjort det. Dessutom bokade hon in tid för laga en fyllning som spruckit, 12 dagar efter min kommande operation ( som skulle ske den 4/10). Det skulle inte bli några problem.
Jag förberedde mig genom att fråga Tina om hon kunde tänka sig komma hit i några dagar, förhoppningsvis bara ett par dagar då jag skulle behöva skjuts och lite hjälp med Hedda osv. Hon tackade ja :) Blev också uppringd av den tandläkare som skulle göra ingreppet då jag önskat det. Vi talade om Eliquis, min rädsla och att jag skulle få lugnande. Han sade att tanden inte såg svår ut. Så den 4/10 jag gick in med en känsla att detta ska gå bra! Nervös men ändå målmedveten.
Nu skulle det gå bra! Fick en mugg med vätska och lades på en operationssäng i väntan på tandläkaren. Vet att jag nämnde att jag inte kände av det....tills jag plötsligt blir ledd in i lägenheten ca 90 minuter efteråt. Haft en total black-out!!! Tina leder mig in samtidigt som det ringer i min mobil. Det är min VC läkare som fått svar på fot-röntgen. Resten av eftermiddagen är skum. Minns bara bitvis delar som sades, gjordes. Tina återberättar att jag hickat kraftigt en bra stund. Inget jag minns. Som tur är sitter bedövning och värktabletter i så första dygnet går riktigt bra och jag känner att nu är detta gjort! Under dag 2 och 3 eskalerar en obeskrivlig värk i käken, i tänder bredvid och det pulserar som ett flimmer i hela området.
Men när jag ringer för att fråga om detta så är det normalt. De förklarar nu som först att detta faktiskt är ett brutalt ingrepp när man sågar av käk-benet, vickar ut tanden osv och det kan ta betydligt längre än de 3-5 dagar det står på pappret jag fick med mig hem, att läka och bli av med värken.
Tina stannar ända till fredagen. Hjälper mig med Hedda, mixar soppor, dammsugar, stöttar mig i den mån som går.
När det gör som mest ont vill jag bara vara i fred. Tar alvedon var 5-6:e timma i sammanlagt 12 dygn! Under dag 5-7 när Tina åkt så smärtar det som mest. Jag får feber, svettas och påverkas mkt. Ringer jour specilaisttandvård på söndagsmorgon dag 6 då ej sovit på 2 dygn men han maler på om att det är tufft att genomgå detta. På 1177 läser jag senare att han skriver att jag avböjt en tid för att komma dit. Blir så ledsen, varför göra så? samma eftermiddag säger det pang och mitt flimmer bryter ut med 205 i puls :-'( Rara Lena kör in mig akut efter en timma då det inte lugnar sig. Får ligga i ett akut rum i 3 timmar, sedan lägger det plötsligt sig och jag får åka hem och sova hemma. Liknande händer igen under veckan med arytimer som pendlar högt och lågt och känner att kroppen arbetar på högtryck.
Går till min ordinarie tandläkare för att visa upp mig inför behöva avboka tid för lagning och det jag känt av i kinden visar sig vara stygn även där. Varför har han sytt mig i kindet får jag inte svar på? Hon avbokar tiden för lagningen då jag knappt kan gapa. Det är svårt att prata. Känner mig ledsen då det verkar vara svårläkt. Tänker på tån som tog 9 veckor att läka. Ska det bli samma?
Hade återbesök på specialisttandvården för bettskenan som jag skulle avboka och ringde min goa sköterska. Jag grät och sade att jag ej kan använda den då denna operation gjorts osv och hon undrade om jag ville komma dit trots att jag ej använt den och sade ja. Väl där tog de in en käk-kirurg som ville ta bort stygnen så att det skulle få läka bättre. Efter det spolade han området då det fastnat saker där och jag fick med mig en spruta hem för att göra det själv. Har gjort detta dagligen i en vecka men igår kände jag att det är som en stor flik i såret och ringde för boka akut-tid till min tandhygienist för att se så att jag fått bort skräpet? Hon säger då att det är en flik som hon behöver göra rent. 7 gånger spolar hon rent! Det blir ömt och jag gråter en skvätt igen. Frågar om det är vanligt? att borde man inte fått veta att sådant KAN ske så att man vet att man eventuellt behöver ta hjälp?
Nu sitter jag här dag 16 efter op.och jag måste säga att jag mist något som stått mig nära i många år; min 6års tand. Du är mycket mer saknad än vad jag kunde föreställa mig. Känner mig även lite orolig över de två tänder bredvid som flyttat på sig lite, ömmar och värker ibland. Knepigt eller även det vanligt tro?
Eksem mot vad?
Sedan jag hade Covid-19 i november-december 2020 har jag fått fula kliande eksem på bröstet och ner mot magen, som kommer i skov.
Jag frågade min läkare de gånger vi sågs i vintras och i våras vad det kunde vara/bero på? Han skrev ut Betnovat och när det inte hjälpte ryckte han bara på axlarna. Jag googlade själv och köpte andra krämer som folk tipsade om och i korta stunder har det varit bättre. Under sommaren bättre men nu för en månad sedan startade det med kraft igen och denna gång sade distrikssköterskan att jag skulle smörja med Daktacort vilket jag gjort i två veckors tid. Ingen förbättring dessvärre. Jag har trott och sagt att detta beror på någonting annat och är rädd för att det beror på Eliquis-medicinering? Fick höra av flimmersköterska att det inte borde vara det. Nu har jag läst FASS, det står att Eliquis kan ge hudutslag!
Har ätit dem snart i ett år inför en hjärt-ablation som skulle gjorts för länge sedan.
När jag började med Multaq för flimret under 2019 fick jag stora hudutslag då också så nu frågan är om jag ska kontakta hjärtläkaren för rådgivning.
Mortons neurom och hammartå.
I juli skulle jag lämna mitt bo första gången på ett år, för nöje och för att träffa två fina väninnor i Göteborg i två nätter. Det var värmebölja och jag oroade mig mer för att få ett förmaksflimmer än att tån skulle ta mer skada. Hade känt ett viss skav upptill på tå nr 2 och när vi stegade 17500 steg andra dagen ville jag inte förstöra stämningen med att jag började få ont. Fick tag i en compeed-plåster och bokade en fotvårdstid på drop in, dock inte medicinsk utan mer en asistaisk nagel-salong. Det blev inte bättre och plötsligt sprack skinnet och det blev ett sår. Ett sår som jag fick lägga om i 9 veckors tid. Fick gå till en distriktsköterska i ca 5 veckor av dessa då det blev riktigt ont. Hon såg inte så allvarligt på det utan menade att sår kan bli svårläkta. Själv blev jag i upplösningstillstånd. Grät, frågade och ville ha svar på varför? När det skulle bli bättre så att jag kunde ta på mig ngt annat än ETT PAR sandaler. Hon var väldigt lugn och sade att det tar tid. Jag berättade för min läkare att jag i två års tid (minst) haft ont i tårna bredvid och under trampdynan, att foten låser sig och gör så ont ibland att jag ej kan sätta ner den! Har t om blivit hämtad när varit ute på promenad då detta sker så jag började fundera på riktigt om ngt var fel? Han skickade remiss för röntgen och jag låg på för att få en snabb tid. Svaret kom samma dag jag opererat ut en tand, var groggy och förstod knappt vad han sade i telelfon så det skickades till mig. Det stod att jag har hammartå ställning på tå 2 och ett Mortons neurom. Detta fick jag givetvis googla upp och i efterhand borde dsk kunnat se hammartån? Det tog mentalt att inte kunna promenera på 9-10 veckor kan jag säga. I början kunde jag ens inte cykla. När jag började ha skor igen har det tryckt på tån igen och nu ser den ut som på sista bilden. Är RÄDD att det ska gå upp ännu en gång. Den 8/11 ska jag till en fotläkare och få höra domen om det blir operation. De hjälpmedel jag använder tycks inte hjälpa. Det blir ingen långpromenad i år. Nästa år? Kommer foten kunna bli bra? Beror deta på en förslitningsskada pga mina benlängdsskillnader? Många frågetecken även här. Kan inte gå PW längre och det är inte förstås inte bra för min hälsa/kondition att inte kunna gå som vanligt. Ledsamt. 
Fem fina väninnor
Jag har 5 vänninor som jag brukar, brukat prata med under de sista åren. En av dem är f.d kollega som orkat lyssna på mig oavbrutet sedan mamma insjuknade, dog och jag har fått prata om nästan allt annat som frestar på. De andra har barn i mina barns ålder och det har blivit en utmaning ju mer åren går för att känna att jag har något att ge dem. För att kunna ge bör man ha energi och om man bara tar själv och pratar om sitt, så blir det inte givande för någon till slut. En svår balansgång.
När jag kommer in/läggs in akut pga hjärtat får jag höra att det vore bra för mig att få prata med någon om livssituationen, sorgen, hälsan osv.
Sedan förra hösten har jag en psykolog-kontakt.
Problemet med henne är att hon inte känner mig. Från den jag varit till den jag är nu.Hon hör hur jag maler på om det som drabbar mig och de/det omkring mig. Det låter säkerligen ganska destruktivt och jobbigt.
Jag får inte några konkreta råd. Går inte att bolla med henne heller.
Känns som hon tappar talförmågan ibland och inte vet vad hon ska säga.
Då blir jag påmind om en handläggare på FK jag hade under en sjukskrivning 2014, som uttryckte sig att "han ville då inte byta kläder med mig"!!
Eller som en annan psykolog i Tranemo sade; att jag inte behövde komma dit för hon hade aldrig haft en patient med så många vårdkontakter och det skulle slita på mig att ha ytterligare en. Detta är nu flera år sedan och numera är det jag i egen person som har flest vård-tider att passa i familjen.
Att ha barndomsvänner som känner en utan och innan är skönt, en ynnest. Men samtidigt är det jäkligt svårt när jag inte känt mig bra på ett långt tag och inte verkar bli bättre.
Man läser och hör att man är vad man tänker, att det gäller tänka positivt, det gäller att sköta om sig mm. Men jag anser att jag får bakslag efter bakslag och jag undrar så varför det ser ut så för mig??
Med Corona har jag fått klarhet i att vi föds med bra eller mindre bra gener/arvsanlag; Arvet. Sedan är det miljön. Den man kan påverka mer.
Har försökt se fördelarna med att vara mig. Som att jag har fått resa och upppeva så mycket i livet. Att jag lyckats dra igång ett bygglovsärende för en nybyggnation. Att jag får bo i Frösakull, nära havet. Att jag inte lider av en dödlig sjukdom. Att mina barn inte har någon dödlig sjukdom. Att jag fortfarande har några riktigt fina vänner omkring mig. Att jag får bra och relarivt snabb vård i Halmstad. Att min dotter trivs och kämpar på i sin gymnasieskola. Att min son trivs gott i skolan och på sitt nyrenoverade korttids där han har en egen liten lägenhet. Att han har en assistent som han älskar, och som är ömsesidigt. En annan assistent ringer upp på facetime varannan vecka, dagligen, så jag får se och prata med Miltton och jag smälter när han tecknar och ljudar "mamma". Att jag kan träffa min son varannan helg fre-söndag+ på lov, än så länge. Att min dotter övningskör ibland, och jag är trygg bredvid. Pushar henne till att göra/fixa detta då det innebär en stor självständighet om hon en dag tar körkort.
Så det finns dagar då jag njuter. Sedan finns det dagar då jag är ledsen över det mina barn tampas med dagligen. Att inte kunna få veta hur min son mår, har det och kunna fråga om han skulle vilja bryta upp för att flytta ner hit istället? Min dotter kämpar på med hörapparater, tinnitus, kristallsjuka, endometrios och annat mentalt som tar väldans energi.
När jag så hör om mina nära väninnors liv som innefattar flera resor både själva och med familjen till Spanien, Europa, Asien, där 3 har egna boenden. Det är fotboll, cuper, innebandy och andra aktiviteter som jag själv utövade som ung och såg fram emot att följa när och om jag fick barn.
När corona kom blev många frusterade då resor och allt annat ställdes på paus. Men för mig och oss fortsatte nästan allt precis som vanligt. Inte resa. Inga aktiviteter. Inga gäster (bara varit ett fåtal sista åren).
Vill inte säga att det är avundsjuka från min sida för jag tycker det är roligt att följa mina vänners resor och äventyr, vill att de ska må väl. Men någongång emellanåt kan jag gråta en liten skvätt för att jag så gärna hade velat också, och att det känns som att jag sitter och väntar på att få "leva normalt" ? Det blir så konstigt bara när man vill tavara på nuet samtidigt.
2018 gjorde jag nog min sista flygresa? och definitivt den sista med Milton. 2011 gjorde Maya sin sista flygresa till Thailand. Det är nu 10 år sedan. Men ville så gärna fortsätta visa henne världen så 2017 for vi med bil till kroatien, men det visade sig bli tufft för mitt förmaksflimmer som för övrigt debuterade i december 2015 och inte är opererat ännu.
Nu kommer några inlägg som handlar om det och andra hälsotillstånd. Skriver ner detta för att ni ska få en ökad förståelse för hur jag "blivit". Saknar er och jag saknar (gamla) Helena också. Kram
Bygglovsansökan
I måndags var det 20 veckor sedan bygglovsansökan inkom till Halmstads byggnadsnämnd. Vi är en trio som kämpar på för att få ett bygglov. Det är Pelle Sandwall, arkitekt från Värnamo som ritat huset och har en lång erfarenhet. Det är Åke Eliasson, på byggton som ska bygga huset- även han med lång erfarnehet från grunden som snickare. Det är drygt tre år sedan jag kontaktade Pelle efter fått veta att han ritat en villa i min smak, på Doktorsvägen. Så det har varit en lång resa med många stopp på vägen. Allt ifrån hitta en bra planlösning på den smala tomt som råder, till de behov vi har och frågan, offerter om vem som ska bygga. När jag träffade Åke i ett visningshus i april följde han med till min tomt och fick se modellen på det hus jag ville bygga (som andra tackat nej till och även jag pga pris) sade Åke att han fått två överklagande under hösten som skapade tid för att bygga mitt. Klart jag föll för detta! Att få komma igång till hösten då det redan fanns ritningar och man vet att ett bygglov ska ta ca 10 veckor att få.
Dock behövde Pelle korrigera, göra mark-nivåer mm och jag fick tag i en erfaren KA som kom ut till mig i maj, och ingen av de tre männen verkade tro att det skulle bli särskilt krångligt.
Men denna resa har varit galet konstig och jag är relativt övertygad om att de "högre uppsatt herrarna" som söker bygglov inte blivit behandlade på samma sätt som jag. Redan från första telefonsamtalet jag gjorde till Mr H fick jag höra en byråkratisk kall ton att han inte hunnit titta på mitt ärende som inkommit 7/6 och nu var det i slutet av juni. Han skulle på semester i fyra veckor men det skulle bli en annan handläggare som skulle ta över detta ärende och minns jag tänkte "så bra". Några dagar efter detta fick jag syn på ett udda par som strök omkring utanför stugan. Jag lukade fars land långsamt och såg hur de tittade och pratade. Jag hann tänka; är detta mr H tro? Jag gick emot dem och han säger då att det är han+ en kollega som vill titta på miljön mm. Han ser besvärad ut och utbrister; varför ska du riva detta hus???! Jag blev lite paff och sade att det är mycket att göra vid det för att klara de behov jag och familjen har. Vidare ville han veta varför en mur var inritat, höjden och om stigen utanför vilket jag tyckte var konstigt att ta upp där och då. Slutligen sade han att han skulle ha semester 4 veckor men att det finns annan personal som kikar på det under tiden. Men när jag ringde i slutet på juli sade de att jag får vänta till H var tillbaka från semestern- så jag förstod att det skulle ej bytas handläggare. Från augusti fram tills nu har det blivit galet mycket konstigheter. Med sin tråkiga ton har han påpekat att vi inte följer detaljplanen! Att det ej kommer gå igenom. Pelle säger att han följt den för han vet ju hur det går till. H har bett oss göra ändringar, nya ritningar mm. När förslag 2 kom in fick vi svar att vi skulle ta in förslag 1 igen, som var bättre (trots H dissat det). Han har fått ta hjälp av stads-arkitekt och andra mer erfarna och senast i måndags fick vi veta att den stig som går utanför klassas som en gata och därför ska huset placeras 6 meter ifrån!! Medan grannen på andra sidan stigen har byggt 3.5 m ifrån, men det var 1982, så var väl betydligt enklare då. Att det ska ta exakt 20 veckor att få veta att det ska klassas som en gata och istället för 4 1/2 behöva placera 6 m ifrån! Det blir en yta jag inte kommer ha ngn användning för.
Nåväl nu har det skickats ut för grannhörande då en liten del som går mot norr hamnar närmare än 4 1/2 och detta tar nu någon vecka att handlägga. Om och när det skrivs under blir det bygglov enligt chefen därinne jag talat med i två omgångar. Denna chef berättar att de fick in 170 fler ansökningar i juni och att det slutat erfaren personal som ersatts med oerfarna. Att det är mitt och ett annat ärende som dragit ut så och de ber om ursökt för det. Jag hör honom men det är ingen tröst direkt när det ska byggas i lösvirke och det blir vinter istället för höst när och om man ska börja gjuta platta och bygga. Det kommer bli minst 3 månaders försening :-'(
Under två höstar har jag nu tömt stugan för att komma igång. Har helt tappat lusten och orken till bygget känns det som idag. Hoppas det är övergående och har väl kanske med annat missflyt som sker ......Kommer jag resa mig upp (ännu en gång) är frågan ? ?
Huset ska inte bara göras för min skull utan för barnens och de hinner bli både 16 och 18 innan det kan bli klart- om inte mer. Jag får höra att jag skulle påbörjat projektet före Corona slog till, men hur lätt var det att förutspå + att jag inte visste om Maya skulle börja gymnasiet härnere förrän sommaren 2020.
Sedan kom den hösten jag aldrig kommer glömma :-'( och det börjar nu närma sig den mörka årstiden och det hemska/mörka som hände.
Den 27/10 2020 åkte mamma sjukresa till Värnamo tur och retur. För att röntga sina lungor efter en lunginflammation. När jag tog in hennes post läste jag brevet från den läkare som beställt remiss för det; Bästa fru Gustafsson. Din röntgen ser normal ut, de finns ingenting på lungorna. Gratulerar!
Vad han inte visste var att hon i denna stund låg dödssjuk på Ryhov. I Corona. Som hon fått på väg eller hem eller på Värnamo sjukhus den 27/10. Älskade mamma; saknar dig, älskar dig och längtar så mycket efter dig. Det blir aldrig detsamma.
Det var en gång.....
Det var en gång en stuga...i Fröskaull...på Kungsvägen 77. Stopp. Jag sitter ju där just nu!
Stugan står kvar. Bästa platsen på innergården också kvar...och där sitter nu Helena allena på midsommartafton 2021 kl 16:30.
I stugan/stugor nedanför är festen igång. Det skrattas högt, hörs hejarop, sjungs och solen lyser mellan molnen och det är 18 grader. Ett perfekt midsommarväder.
Mitt över vägen sitter ett gäng på 20-30 st. Ägaren ringde och upplyste om detta häromdagen. Med en antydan av en liten suck. Ja, kanske lät det så på mig också genom åren när traditionen skulle upfyllas år efter år, trots att mitt egna liv blev påverkat av barnens behov. Min far kom hit årligen ända fram tills han fyllde 84-85. De sista åren blev det såklart mer komplicerat, men ända in i det sista så skulle han rensa ogräs i sitt heliga land på framisdan. Han träffade sina syskon på kvällen på Östra stranden och körde sedan tillbaka hit då han gärna likt oss andra ville gå upp till stugområdets dansbana som haft live-orkester, lotterier mm.
Jag kan inte exakt säga hur många år vi hållit på för från början så var mina vänner, bla Anna Thörn, Carina Mossebo mfl och bror Marcus med vänner, och så pappa som hade några vänner han med emellanåt. Lite senare när jag fick barn kom Liselotte med familj, Mia med familj, Lena med familj.
De sista 20-25 åren har även mamma och Sture varit med. mamma med sin traditionella jordgubbstårta. Krister och Carina, där det alltid ordnades ngn lek. Själv har jag alltid gillat "superstar" med olika grenar såsom pilkastning, bollar i hink, tipspromenad mm.
Jag har njutit varje år när jag sett dem alla runt bordet. Man visste ju att det inte kommer att se ut så för alltid. Men då Milton oftast varit här på midsommarafton så har det varit mkt att fixa med att vara värdinna, mamma och dotter...Önskar så jag hade njutit ännu MER, av att få vara dottern mer.
Det finns inga andra i hela världen jag skulle vilja byta ut här nu än just far, mor och Sture. Jag vill så gärna ha dem här igen när jag nu sitter här själv och har all tid i världen.
Efter alla år med ojämna veckor=midsommar med Milton gick vi nu över till jämna då det var 53 veckor i fjol. Så nu är han hos sin pappa och inte i sin älskade stuga.
Min särbo sedan snart ett år, sambo sedan 8 år har inte hörts av på 13 dagar. Tydligen har han ingenting att säga efter det senaste som skett och då får jag helt enkelt vända blad på det kapitlet också.
Maya är på en fest. Någon som var hemma där det tydligen skall vara föräldrar också, om man ska lita på det. Jag sade till henne och vännen A att här har vi firat midsommar i 3 generationer i 17 års tid så ni får gärna boka in en kväll här hos mig också. När jag talade med Maya om det senare så förstod jag att det vill inte hon.
Vi är så oerhört olika. Jag har alltid älskat, respkterat och varit så stolt över mina föräldrar (trots att de inte varit bästa prakt-exemplaret). Har alltid velat umgås med dem. Rest med dem, hört av mig ofta ofta.
Jag är så tom idag. Skör. På bristningsgränsen. Var vid stenen hos mamma och Sture men fick inte ro. Gråtit mer intensivt idag och i bilen ringde Bygg-Åke upp! kl var 14 och jag tänkte att jobbar han även idag denna energiska man? Han ville önska mig glad midsommar och sade att både han och hans fru blivit berörda av mig och tänker på mig. Han har förstått att jag har det kämpigt och vill stötta mig med det de kan. Jag grät när han ringde men än mer efteråt.
Pling i telefonen så fick jag sms av cykelhandlaren jag varit hos igår, att cykeln var klar. Lämnade in för byte av däck och undrade när han kunde få klart den?
Han föreslog imorgon om du vill? och jag sade jatack, då har jag en uppgift att göra. När jag kom in till honom var jag rödgråten och han frågade hur jag mådde? Jag sade att jag att är extra ledsen idag, tänkte mycket på min mor och min livssituation. Då berättade han om sin mamma som dog efter ett dygn med sjukdom, 59 år. Han hade precis kommit tillrätta i Sverige, fått ett barn och att resa till sitt hemland för begravning mm hanns ej med då pass, pengar saknades.
Han var sorgsen ett bra tag men sedan har han funnit tro, och sett sin mamma fri däruppe och sade att de har det så mycket bättre nu än vi härnere. Vi är i ett trångt hål kan man säga, sade han och avslutade med att jag skulle ut på en cykeltur nu för att se allt det vackra ute.
Faktum är att jag cyklade även i fm. Och jag SER allt det vackra. Det är så vackert att jag nästan gråter för det. Jag är mycket väl medveten om att jag ska njuta av att få se och uppleva allt detta vackra som finns. Men trots denna ynnest så känner jag mig så tom. Jag tror aldrig att jag blir hel igen. Nu är jag uppe i en ny slags sorg då jag inte kommer kunna träffa Milton så mycket...kanske inte alls. Det gör ont.
Lägger snart in bilder på svunna tider. Är så tacksam för alla fina år och midsomrar jag fått spendera med nära och kära. Peace.
Saknade
1 1/2 år sedan på dagen min fina vän Anna Rebelius somnade in i Khao lak, på sin semester.
Helt oväntat och helt obegripligt. Henne hade jag så gärna pratat med en dag som denna. Även om hon själv hade det tufft, så hade hon tips och råd att ge till en annan.
Vi sågs inte så mycket de sista åren men hördes av i telefon och skulle setts i januari ´20 efter de kommit hem då jag hade tid på hjärtmottagningen, Sahlgrenska. Vilka äventyr vi gått igenom, jag och Anna.
Vi träffades på Löftadalens folkhögskola 1989-90. Jag for efter det till USA som au-pair. Ett halvår senare dök Anna upp, även Tina och vi arbetade som barnflickor på dagarna och festade loss all övrig möjlig tid. Galet kul.
Vi sågs och hördes av genom åren och jag tror det var nyårsafton 1994 som vi bokade en restresa till Phuket.
Vi hamnade i Karon beach och det blev så turistigt att vi bestämde oss för att ta oss till Phi phi Island några dagar.
Oj oj oj, vilka dygn det blev. Vi checkade in på Charlies beach resort och resten är historia. Där spelade bandet the Crossroads; Kanada-Wayne på saxofon och Chang på gitarr :) Vi blev totalt förälskade i både dem, Thailand och vackra Phi phi island. Vi fick flera kontakter på några få dagar och blev erbjudna jobb på denna paradisö.
Givetvis åkte vi hem med charter-flyget men det endast för att åka hem och packa om.
Jag sade upp mig på Tranemo kommun! Jag flyttade ur min fina lgh på Storgatan 1. Efter bara ett par tre veckor var vi på väg tillbaka igen. Med gulf air. Billigt med flera mellanlandningar, varav en i Abu Dhabi. Som säkert många vet är jag extremt flygrädd. Har tyvärr lyckats skrämma upp många resenärer genom årens lopp, och därför valde jag att dricka whiskey för att döva ångesten(tips fr mamma:).
Att flyga med Anna var ju roligt då även hon valde att dricka, för som sagt, min rädsla smittades väl av.
Väl på Abu Dhabis flygplats träffde vi på ett gäng shejkar, rika sådana. De bjöd på dryck och vi var glada och spralliga. Vi var ju på väg till paradiset i Thailand igen. Vi höll på att missa planet! Vi fick springa till gaten och när planet taxade ut och styrde mot startbaban insåg jag att mitt handbagage inte var med! Det blev till att springa fram i planet och javisst, de fick taxa tillbaka till gaten. Vid bordet där vi suttit låg den stora väskan, inkl videokameran kvar som jag lånat av bror Marcus. Tillbaka i planet och vidare till Siam, där vi skapade oss så många minnen ihop, som jag så gärna hållit vid liv med Anna. Anna var med en säsong, och hälsade sedan på mig och Thailand år efter år, till sin död.
Själv bodde jag kvar till 1998-99 då jag skapade många egna minnen med min man Måå, mina arbeten i Ao-nang mm. Anna sade inför sin sista resa att hon ville att vi två skulle resa dit ihop nästa gång, innan det blev för sent. Hon tänkte på mitt hjärta, men det blev hon som lämnande jorden först.
Anna var en klok kvinna. Samtidigt småtokig. Sprudlande, Levande. Inkännande. Lyhörd. Empatisk.
Hon fick det tufft sista åren och jag önskar att hon hade sluppit det. Hon var värd mycket bättre.
Nu när jag har det så tufft själv och inte riktigt vet hur resa mig igen tänker jag att Anna hade kommit med ngn stöttande och fyndig kommentar. Att man inte får eller kan ha sitt barn nära sig är oerhört slitsamt. Det TÄR. Om man inte varit i situationen så kan man inte veta känslan. Jag har fått och får släppa taget om min älskade Milton.
Efter 12-13 år med dubbla arbeten i princip dygnet runt, två stora hus med tomter så har jag tagit slut.
Försäkringskassan säger att jag ska jobba och tycker att jag är arbetsför. varför? Jo, tydligen för att jag orkar och hinner kämpa så för mina barn. Att detta gör mig förhindrad till att arbeta. OK? men hur ska jag kunna förklara att mitt batteri inte håller till allt...inte nu iallafall!
Jag delar mina mediciner i dosett på söndagar och behandlas för;
förmaksflimmer och arytmier, väntar fortfarande på ablation.
Blodförtunnande.
Sömnapné, använder CPAP-maskin sedan augusti 2020.
Tand gnissel/ bitande, käkmuskelvärk mm, hämtat ny bettskena och träningsprogram idag.
Värk i benen, svullna fötter och ben, använder stödstrumpor, ben i högläge.
"nästan KOL" i spirometri-värde. Skickad till lungmottagning men läkare vill att jag ska inhalera, så blir efter ablation.
Allergi, högsäsong för det=Gräs! tabletter, ögondroppar, nässpray, pulmicort.
Sjukdomskänsla med 37.8-37.9 i temp som oftast.
Artros i vänster knä. Nästa operation blir ny knäled.
Ont under vänster fot, får kramp där och under tår när jag är ute och går.
Det skiljer 2 storlekar på fötter och 2 cm på benen.
På onsdag ska jag till öron-näsa hals för undersökning av 2 "växande" flikar i svalget som specialisttandvården såg.
Lider av tinnitus och får "trötthetsattacker".
Förutom det fysiska så sörjer jag fortfarande. Nära personer jag mist; pappa, Anna, mamma, Sture...Nu närmar sig midsommar och det blir extra kännabart då jag/vi firat med pappa, mamma och Sture i alla tider.
Brukar även ha Milton då haft honom ojämna veckor i alla år. Men i fjol var det 53 veckor och konstigt nog ville M fortsätta varannan vecka villket innebar att jag gick över på jämna veckor.
Maya är bjuden till en klasskompis så det verkar kunna bli jag och Hedda, vår fralla, som får hänga ihop då.
Undrar vad Milton tänker? Först blev farmor sjuk och försvann. Sedan morfar och nu mormor. Nu har jag blivit allt skörare
När vi ses tecknar han gärna mormor och vill att jag ska bli berörd. Han kramar mig och vi blir emotionella...och så nära. När vi är så nära så glömmer jag tid och rum. Allt som skett och jag tänker att jag kan förlåta precis allting om jag bara får möjligheten att vara nära min son. Men nu verkar det inte gå längre och det är en sådan oerhörd smärta att känna, att jag inte kan rå på det som sker med honom då de två personer som ansvarar för honom, stänger mig ute. Tänker man på Miltons skull när man gör så? spontant känns det som att man stänger ute mig, med vilja.
De vill att jag inte kan och ska fortsätta ha kontrollen. De samarbetar och de motarbetar mig. Hur skulle det kunna vara för min eller Miltons skull? Om jag nu inte klarar av att ha Milton själv längre, borde vi inte få ha kontakt med videosamtal, annat+ att jag får information om hans hälsa, status mm. Nej, det är jag som ska ligga på, fråga, böna och be.
Jag tror att hjärtan kan brista....och det känns som att mitt är på väg att göra det. Men jag har ett barn till, som verkligen behöver mig, så jag får fortsätta kämpa. Jag tänker inte skriva om min dotter här, pga respekt.
Vad sker när jag inte finns här för henne?
Hoppas att ni eller några av er som läser, ser till att det blir det bästa möjliga för henne.
Ni är några få som vet.
Det finns också någon/några som vet om att de gått för långt, men kan ändå inte be om förlåtelse.
Varför?
Älskade Milton. Mamma tänker på dig. Saknar dig. Älskar dig så mycket. Förlåt att jag inte har ork till att ta hand om dig längre. Det gör ont.
Vill så gärna få tillbaka min ork...
Det har varit en lång dag. Jag vaknade upp trött och trög som så många andra morgnar. Jag lät bli att titta efter hur min CPAP registrerat nattens sömn. Bestämde mig för att låta bli och köra på istället.
Annars kan man avläsa hur många "händelser" jag haft under natten när min näsmask är ansluten till CPAP (kontinuerligt övertryck i luftvägarna).
Jag fick min sömnapnesyndrom diagnos för något år sedan men det är först from augusti 2020 som jag lärt mig att kunna sova på detta sätt. Först hade jag en helmask över både mun och näsa, men det som fungerar bättre för mig är enbart näskuddar.
I snitt använder jag den i 6-7 timmar per natt, nuförtiden. Jag får beröm från sömnlab i Varberg då de kan följa mig. Jag tror åter igen att det är min operation från 2014 som gjort att jag fick även detta problem. Efter hysterektomin har jag blivit liggandes enbart på rygg i sömnen och detta gör att jag får andningsuppehåll.
Att jag dessutom gått upp i vikt de senaste åren gör det förstås inte lättare.
Vissa morgnar kan jag vakna med feber, 37.7-37,9 och tung i benen med sjukdomskänsla. Tinnitus tjuter. Då tror jag att det beror på att jag haft apne'er eller flimmer under natten. En sköterska på sömnlab i Varberg har dock sagt till mig att det inte är hela sanningen om hur sömnen varit utan det är helheten i måendet.
Idag vaknade jag ok, "bara trött" så bestämde mig för att ta tag i trädgården i stugan. som jag varit lat med denna vår. Jag klippte runt om tomten, utanför och körde trimmer, rensade alla land utom fars. Grannen Holger kom över och ville låna klipparen och frågade varför robot ej klipper på framsidan längre?
Han försökte hjälpa mig med den och det, men den verkar inte orka dit (också tröttnat med åren, den är från 2011 :)
Tomten är ju på 1650 kvm2 så det finns en hel del att fixa. Jag kände mig lite upprörd när jag startade av olika anledningar men när jag väl höll på fick jag en känsla av mig förr, att jag orkar om jag vill... (men tvingade mig till att orka!)
Först efter de 2-3 timmar jag höll på non-stop kollade jag watch-klockan och pulsen hade pendlat från 47-142 under denna tid. Trots att jag äter bisoloprol, betablockerare 1,25x2 dagligen kommer pulsen upp högt vid ansträngning. (utan medicinne skulle det vara mkt högre). Speciellt vid dammsugning, städning, promenader i backar. När pulsen går ner, börjar det hacka vilket är obehagligt.
Jag känner tydligt av arytmin. Medicinen gör att min kropp "bromsas" från att kunna träna och ta i som förr. Det känns bokstavligen som att det är en broms som slår in när jag försöker träna lite hårdare. Ska villigt erkänna att det är obehagligt också så därför har det inte blivit ngn träning alls med det som gav effekt på mig förr, som tex innebandy, tennis etc.
Det jag kan göra nu är att promenera och cykla. Saknar mina lagsporter och hade gärna likt flertalet svenskar, fått prova padel. Men mitt knä och hjärta sätter stopp.
Jag har under 3-4 års tid trott att en ablation kommer göra mig frisk från flimmer så att jag kan återgå till det liv jag hade, men så lätt blir det förstås inte.
Att avstå all form av alkohol som jag gjort i 3 år kan jag leva med. (Skulle dock vara gott att få avsmaka ett glas rose´ en fin sommardag:) Att avstå resor utanför Sverige kan jag acceptera med..(trots att jag väldigt gärna skulle vilja resa).
Men att få avstå från att kunna få vara den mamma, partner, vän, kollega man vill vara- det gör ont. Jag är så innerligt trött på att vara trött. Att inte orka mer och bättre.
Trots att jag fått men efter operationen 2014. Trots att blodprover visar på förhöjda vita blodkroppar, misstänkt inflammation i kroppen. Trots att jag fått Covid-19. Trots att jag varit inlagd 17gånger på 4 1/2 år pga hjärtat. Trots att jag väntar på hjärtoperation. Trots att jag har sömnapnee. Trots artros i knä. Trots att jag genomgår och lider av psyksik påfrestning av det trauma som hände Plura, mamma och Sture på mindre än 4 månader.
Sist men inte minst; min Milton, min Milton. Inga ord kan beskriva vad jag känner för min son och den situation som råder.
Trots det jag tar upp ovan så undrar både jag själv och alla (många) andra NÄR eller kanske OM jag ska bli bättre?och lite mer av gamla Helena igen,,,
Och vad som är felet, det som gör mig så här matt med flera symtom?
Ska avsluta med att jag fått två flashbacks sista två dygnen :)
Ena var när jag cyklade i regnet i fredags kväll, med full fart i mörkret. Frihetskänsla. Kom att tänka på min Honda dream jag körde i Thailand.
Det andra var idag när jag gav mig 17 på att klara av slänten i stugan+ allt det andra och jag bara gjorde det. Att jag sedan är totalt slut må vara. För jag ligger i min egna säng och för varje natt jag får göra det är jag tacksam.
Innan var jag tacksam om jag slapp att få flimmer varje månad...sedan blev det i veckan och dagar. Jag känner av mitt flimmer i princip varje dag numera.
Den 25/5 är jag inbokad för vaccinering mot Covid-19.
Kommer det gå bra tro? (statistiskt sett....)
14 maj 2021
Urnsättning en underbar vårdag, Khun Udom och behaglig cykelturnefter 22
Idag var det dags. Att gravsätta urnorna efter min mor och Sture i Harplinge kyrka. Den 30/5 är det mors dag och dessutom mors 80-årsdag men då det är en söndag fick vi välja en annan passande vardag. Som blev denna klämdag, som visade sig vara en helt perfekt dag. Med ett underbart väder som de båda trivts i, en fin vårdag med solsken och ca 17-20 grader. En så oerhörd vacker grönska och det var så rofyllt på Harplinge kyrkogård.
Med regeln 8 personer gick vi 6 barn och Stures lillebror Leif in i kyrkan och tände ljus och bar ut urnorna till deras plats.
Nu ligger de där bredvid varandra och jag tror att de båda skulle känna sig nöjda med detta. Även deras ögonsten Bella finns med på stenen som Lena ordnat så fint.
Efteråt styrde vi, mammas barn med familjer, till Ugglarp och Marcus & Helenas fina hus. Mamma brukade bjuda oss barn varje år vid mors dag då hon altid hade födelsedag denna tid. Vi får se om vi lyckas skapa en tradition så att vi syskon kan ses under maj månad även i framtiden. We will see.
Som tiden rusar iväg! trots Corona-pandemin. Mina bröder håller sig smärta och fina och det påtalade jag idag. Peter blir 62, Marcus 55 och jag fyllde 52.
Jag drömmer sällan längre, men imorse vaknade jag upp av en mardröm! Pulsen var hög, jag röd och drömmen handlade om att jag körde av vägen med min volvo och hamnade på IVA. Jag var i dåligt skick, nersövd och fick besök av mina nära som skulle ta adjö. Jag hörde och kunde se dem men inte förmedela mig- även efter jag dog. Som Maya skrivit i en skol-novell att allt blir bara mörkt när man dör har jag ju också tänkt... men idag känns det lite mer som att det får man faktiskt upptäcka först då. Känns som jag fick ett tecken av mamma när min google fota app plötsligt visar upp mamma med en utsträckande hand! (jag har 1000-tals bilder i denna app och den bilden på mamma som togs förra sommaren) har aldrig kommit upp innan. Tänkte på Lssae Berghagens; sträck ut din hand.....
På seneftermiddagen kom vi hem igen och jag fick lägga mig då jag var väldigt trött. När jag vaknade upp såg jag att min thailändska ex-svägerska lagt ut att svärfadern Khun Udom gått bort idag. Han blev 79 år precis som mamma.
När jag skrev till henne om detta fick jag ett foto på Måå. De satt redan tillsammans några stcyken då det enligt buddistisk tradition ska göras snabbt; allt från avsked, kremering och öppet hus hos den avlidna i ca 3 dagar. Jag var med när Udoms mamma gick bort. Det var väl ca 1996-1997. Nu är det som min bror marcus säger; vi på tur.
Jag vill inte tänka på döden egentligen men jag halkar alltmer in på den. Omedvetet. Kan inte låta bli att tänka på om den närmar sig för mig då det är mycket som inte stämmer i kroppen. Vissa dagar är jag piggare och känner typ pyttelite igen mig själv som förr. Medan andra så är jag utslagen och har värk i kroppen, speciellt i benen. Jag har numera arytmier dagligen och vissa dagar, mest kvällar, stökar det rejält :-'( Det pendlar mellan 60-130 slag långa stunder och efter jag städar,, promenerar, cyklar och pulsen går ner så hackar, stökar och stannar det till i allt längre stunder.
Har varit inlagd igen sedan sist. Det skickades i vanlig ordning journal-kopia till Lund, men jag får ingen tid för min abalation. Har talat med Dr E Ljungström som låter så förtroende ingivande. Han säger och står fast vid att jag ska få komma "före sommaren" men när jag ringde sekreteraren förra veckan är jag inte med på jun-listan heller.
Denna afton slutade med en cykeltur i en lent vår-regn. Jag kände underbara dofter och den höga luftfuktigheten slå mot mitt ansikte. Fick då minnen och tänkte tillbaka till Thailand igen. 27 år sedan jag förälskade mig i detta land. Även om jag aldrig må komma dit igen kan ingen ta ifrån mig minnena, dofterna och halleluja vad jag har fått uppleva mycket i mitt liv. Att mitt hjärta pumpar på är jag tacksam för då jag inte behandlat min kropp på ett sätt som jag borde. Jag har fått ett liv och jag borde verkligen kunna förvalta min kropp och själ på ett bättre sätt. Hoppas inte det är för sent. Men är det så är det inte mycket att göra åt det, som mamma sade.
Saknar dig så mycket min älskade mor. Och jag undrar fortfarande hur jag ska leva vidare utan dig (på bästa sätt). Det är så tomt! Fick inte ha kvar Sture heller. Men nu är ni två tillsammans. R I P
Hopp och förtvivlan
Kommit in från en promenad som bara blev 10 minuter. Länge sedan det kändes så kyligt. Nordanvind och -5 kändes som -20.
Dagen har pendlat mellan hopp och förtvivlan.
Suttit i telefon i 4 timmar.
Började kl 8:15 med videomöte; BUP i 80 minuter.
Fortsatte med videomöte; min psykolog (som sade ska gå på föräldraledighet).
Fortsatte med videosamtal;läkare på vårdcentral då mina sår, eksem inte blivit alls bättre. Så ny titt och ny salva förskrivet. Höra av mig om en vecka igen om det inte blir bättre.
Fick avbryta samtalet då läkare Erik från Lunds hjärtmottagning ringde på avtalad tid och jag fick åter igen ett hopp efter ha talat med honom. Han är lugn, trygg och säger att det nu lugnat sig så pass mycket med Covid i Skåne att de lägger vanliga scehma igen.
Vi talade om mina 6 inläggningar med flimmeratacker under 2020 och jag sade att den sista gången kändes annorlunda och mer smärtsam.
Att jag inte vill uppleva det igen och att jag funderar på att gå ur kön i Lund och använda mig av vårdgarantin och istället skickas till Stockholms arytmimottagning? Dock vill jag hellre till Lund men efter ha talat med arytmi-sköterska och sekreterare dår har jag fått veta att mitt ingrepp är mer tidskrävande och komplicerat att jag inte kommer kunna få komma inom 9-12 månader.
Nu har jag stått i kö sedan 8/9-2020 så det skulle innebära juni-augusti vilket sekreterare trodde skulle bli svårt pga covid, men Erik sade att han ska hålla koll på mig och systemet och att jag borde kunna få komma före sommaren.
Det vore så bra nyheter! Blev lättad och tänkte att om det blir Erik som opererar mig skulle jag bli än mer lättad.
Sedan satte jag på nyheterna och dagens pressträff. Luften gick ur mig när Tegnell talades om tre olika scenario. I det värsta ökar den muterade smittan och den tredje vågen kommer skölja in i Sverige.
Den våger kommer kunna bli värst och vad talar emot att den inte skulle dundra in?
Han säger att om vi inte håller i ordentligt finns det stor risk.
Men hallå, hur ska det gå till när mycket fortsätter som vanligt? Vad är dte vi ska hålla i?
Ända fram till lördag kan och har människor rest in till Sverige utan restriktioner.
I våra grannländer stängdes det ner på ett helt annat sätt redan i våras, och de har testat mutationer innan Sverige ens hann fundera på om det kunde kommit också?
Hur är det, och hur har det varit med smittspårning?
Varför är Sverige så sena på bollen? Vem är det som inte kan förstå att en tredje våg kan slå ner fullständigt. Varför kan inte vi ha zooner eller färger på var smittan härjar? Det stod i Hallands posten den 8/1 2021 att den brittiska mutationen
konstaterats i Halland (undrar var?) Den fortsätter spridas och nu är det väl väldigt sent för att stoppa denna framfart :-'(
När kommer jag få min ablation?
När får Milton sin vaccination?
Nu har jag förlorat 3 kära nära på 4 månader. Hur kommer det se ut om 4 månader?
Från akutmottagning, hjärtintensiv till psykologisk intensvivårdsavdelning
Sunday....bloody sunday,
I söndags morse vaknade jag runt 04, villet inte är ovanligt den sista månaden.
Tog det väldigt lugnt fram till 13-14 tiden då fina kusin Anna lämnade varor utanför och jag&Maya gick en promenad då vi mötte upp Milton&Niclas. Det var en så fin eftermiddag hann jag tänka.
Maya ville åka en runda så vi två åkte in t stan för att se det mysiga& juliga där.
På väg hem kom de konstiga hjärtslagen igen som gör att jag tappar andan. Var i Tylösand och det var hemska 5 minuter innan jag parkerade hemma. Upp till lgh och testade mig med Coala-mätaren och flimret gick då i ca 180!! Jag kände direkt att det var
ett mer aggresivt flimmer och det gjorde ont både i lungor, vänster axel och uppåt nacke&huvud.
På 1177 en timmes kö, så åter igen 112. Tredje gången på 11 dagar. Då insåg till 100% att detta har med min covid att göra. Har läst om flera andra personer som haft covid och aldrig haft problem med arytmier förut, som nu fått stora problem. Dessutom
i min egen grupp "vi med FF" har personer med FF fått påtagligt fler arytmier efter covid :-'(
Ambulans dröjde 45 min denna gång så jag mötte upp utanför och sade att det är lika bra att åka in direkt. De ville först mäta FF och oj så förvåande de blev när det gick så fort, 170-190 trots min extra bisoprolol. De satte nål och tryckte in seloken
trots att jag sade och visste att det inte hjälper.
Eftersom det stökade så pass mycket ringde de in till akutmottagning och det blev direkt in i akutrum.
En ung och saklig AK-läkare tyckte att det var jobbigt för mig att behöva komma in med ett så skyhögt FF igen, och efter en timma utan resultat skickade han mig till HIA=hjärtintensiven.
Han sade att där får du göra upp en plan med kardilogen imorgon om hur fortsätta medicinering mm innan du får gjort din ablation. Jag tyckte att det lät som en bra plan!
Jag hade 7-8 fruktansvärda timmar med det höga flimret, tills det slog över under natten av digoxoin. Mådde riktigt dåligt denna gång då det var så ilsket! Sköterska sade att rond kommer 9 och då får jag passa på att berätta på vilket sätt flimret ändrat
karaktär mm.
Döm av min förvåning när en ung underläkare kommer in och ställer ner en kopp medicin, säger att avdelningsläkare skickat honom. Att jag får skrivas ut då jag går i sinus och att jag får dubbel bisoprolol.
WTF? Hur blev det med ronden då? Samtalet om mina förändrade symtom, och planering av medicin?? Att ta bisoprolol hjälper ju inte ett skvatt för mina FF. Det vet jag efter snart 4 års tid.
Han ryckte på axlarna och ville bara gå, som att jag vore pest-smittad=covidsmittad.
Jag blev arg. Jag sade att jag hade rätt att träffa läkaren! Han sade att hon är rädd för covid då haft det innan. Jag sade att ingen på akuttmottagningen hade skyddat sig och att jag nog inte var smittsam nu?! Han skulle se vad han kunde göra.
Strax efter kommer det in en kvinna i 55-60 årsåldern med riktig mask,visir mm. Ändå står hon borta vid dörren ca 4-5 m ifrån mig.
Sä rädd stackaren att hon inte vill ronda mig, undersöka /lyssna på mina lungor och hjärta som det ska göras på en rond. Jag blir frustrerad! Jag frågar om hon tänkt ringa Lund nu för att säga att jag legat inlagd 3 dygn på 11 dagar? Hon säger med en
lätt brytning att jag nu går i sinus igen och att FF inte är livs-farligt. Att det finns de som har det svårare än mig. Att nästa gång kan jag hålla mig hemma och avvakta 1-2 dygn. HÖRDE JAG RÄTT??? Vara hemma med dessa symtom och puls i 180 i 1-2
dygn?? Jag frågade förtvivlat och gråtandes hur hon menar? Hon sade att då jag haft det så jobbigt sista tiden så behöver jag ta dte lugnt nu och få sova!
Aha? Menar hon att det finns pateienter som sover när man har 180 i hjärtfrekvens?? sjukt! Jag ifrågasatte varför hon inte ville diskutera annan medicin med mig? och hon sade att ta du extra bisoloprol bara! NEJ NEJ NEJ, ni kan inte skicka hem mig
igen utan att jag får annan hjälp grät jag.
Hon sade barskt; vilken hjälp behöver du, jag kan ringa till psyk om du vill?
Jag svarade att jag vill kunna få sova ja, men då måste jag få hålla mig flimmerfri!
Hon svarade att så länge jag har inre stress och inte sover kan det påverka FF, vilket jag förstår, men att få 4 epiosoder på 12 dygn tyder på att covid gör detta anser jag! Hon sade; och vad ska jag göra åt det? Jag; kan man inte få röntgat lungor/lungvener?
Ta några andra tester? Hon skakade på huvudet och jag blev verkligen bestört, förtvivlad, arg och uppgiven.
Hon gick ut och jag ringde efter sköterskan för att fråga varför jag inte fick den rond hon berättade om?
Men hon kom inte och istället dök 3 st skyddsklädda "varelser" upp. Det var en läkare och två sköterskor från Psykiatrisk mottagning! Läkaren hade en hög och bestämd bas-stämma när han ställde frågor.
Hur mkt har du sovit sista tiden per natt?
Har du haft tankar på att göra dig själv illa?
Vilken dag är det idag?
Jag grät och erkände att jag sovit ca 2-4 timmar per natt under den sista månaden. Han svarade att de ville lägga in mig för att få mig att sova i ett par dygn.
Först fick jag testas för Covid igen, och denna gång blev det negativt.
Strax efter 13 blev jag körd i rullstol till en annan avdelning. Till en helt annan värld.
inget jul-stök, dessvärre hjärt-stök
I förrgårs runt midnatt slog arytmier till igen. Denna gång rusade det inte utan hjärtat stod still, stökade och det var väldigt obehagligt. Samtidigt skenade blodtrycket och när jag mätte stod det 199/166. Det kändes som att ha flimmer i huvudet så jag
tänkte att det kunde vara ngt på G?
1177 hade 55 min kö så fick bli 112.
Ambulans kom igen, andra gången på 9 dygn. De tog med mig in och fick ligga på AVA denna gång, i ett covid-rum. Det var mycket att göra denna natt och efter en timma kom sköterska in och sade att det står i journalen att jag ses som smitt-fri den 3/12,
och eftersom jag inte hade eller har haft luftvägssymtom tog hon mig till andra avdelningen för hjärtövervakning. Utan skyddskläder.
Det kändes så surrealistiskt! Från att ha behandlats som pest-smittad vågar personal träffa mig som vanligt! Var inte detta för tidigt? Jag frågade och berättade att jag läst om att det kan finnas fall där det tar 14 dagar men hon avbröt glatt att
de följer smittskydd och det är 7 dgr+ 2 extra vid symtom. Att jag hade inte haft luftvägssymtom.
Så mitt upp i allt med hjärt-stök kändes det så befriande. Magen började kurra av hunger vilket var första gången på nästan en månad. Så kl 03.00 efter provsvar fick jag in en yoggi, knäckebröd och juice.
Läkaren kom in först 05:30 och sade att hon skulle hämta ett munskydd, vilket jag sade var sunt!
Jag hade en lätt förhöjning av infektions-prov men annars var det bra så jag fick ta en taxi hem vid 7-tiden.
Blev bara ett par timmars sömn så tog det väldigt lugnt igår. Niclas och Milton kom tillbaka till stugan och hämtade Maya i skolan.
Jag försökte åter igen googla på hur länge jag ska vara isolerad i mitt hem. När kunna ta hit Maya och när få kunna krama om mina nära?
Om man tänker på smittotillfälle(n) kan det ju vara så sent som på mammas dödsdag den 23/11 jag fick smittan. Då var jag där upp till två timmar. Och det står i studier att inbukationstid är 2-14 dagar vilket fick mig iskall. Räknar man så går
jag in på dag 12 idag. Läste också att det i Wuhan funnits fall där det tagit 14-15 dygn innan symtom. Avskyvärt och ny ångest-attack. Tänker ju att hjärtat kanske skulle kunna vara mer mer stökigt pga detta el om det beror på allt som händer
/ hänt? Svårt!
Till slut stod jag inte ut i lgh och promenerade bort till stugan för att få se dem. Det var så underbart!
Var utomhus med Milton i 30 minuter.
Idag har jag vaknat med en påtaglig trötthet och efter ha kollat min hjärt-app förstår jag varför.
Haft en episod inatt när jag sov, vilket brukar göra mig matt dagen efter.
Tre dagar till att hålla ut? Eller redan nu gå på vad FHM direktiv?
Vad hade ni gjort?
Håll ut....................
Denna eftermiddag har jag haft några telefonsamtal.
Fick till slut, efter några dagars jakt, tag i rätt person att tala med på Ryhov; en enhetschef Ann-charlotte Widegren och vi hade ett långt och intressant samtal.
Mycket om Covid i sig och hur man kan tänka som personal, anhöriga för att göra rutinerna säkrare. Hon var lyhörd och erkände brister med att jag fått komma in via insidan.
Man ska alltid gå in till ett vårdrum från utsidan. Nu är det gjort och som jag sade vill jag att det ska bli bättre så att fler slipper få detta hemska virus+att spara på vården!
Mammas fina läkare var ledig denna vecka men ska ringa upp mig under nästa vecka.
Har talat med min jurist om det juridiska.
Pratat med min Maya som installerat sig hos fina Familjen Lidh. Hon hade tid för en MR-röntgen idag så henne far körde ner henne, och efter det var hon tillbaka i skolan på em.
Är dag 8-9 sedan hon träffade mig och har testats negativ så äntligen fick hon gå dit. I samma veva blev det bestämt om distans-undervisning from måndag. Inte en dag för tidigt men såklart synd om henne som just kom tillbaka.
I samma veva ringde oskyddat nummer och det var överläkaren Anders på infektionsmottagningen som undrade hur jag hade det? Jag sade att det är svårt att avgöra vad som är vad i den trötthet och oro jag känner, men har inga som helst luftrörssymtom eller feber. Inte heller värk i kroppen.
Han sade att om jag inte får symtom före lördag så har det gått 7+2 dagar som smittskyddslagen säger, och då anses jag som smittfri!!!!!
Så nu är det ett dygn till + en natt tills jag skulle kunna andas ut?? Dert låter ju så himla hoppfullt...och ändå helt skärrande. Många i covid-grupp skriver att det är på dag 8-10 det blir sämre men för mig som inte haft den höga febern eller luftvägssymtom vet ju inte om de kan bryta ut först då?
Några spekulerar i att ens eget immunförsvar ser till hur covid blir och då tänker jag; hur 17 skulle mitt immunförsvar vara redo då med den hemska starten? Så då tänker jag dumt nog att mitt immunförsvar kanske reagerar kanske för slött, så att det plötsligt bara kommer slå ut.
Min oro och ångest finns kvar, men ett liten gnutta hopp om att jag kunde få slippa ett svårare förlopp.
Som Bo Kaspers; Håll ut......................
Dröm
Inte mycket sammanhängande sömn denna natt heller. Jag slumrar till och vaknar, slumrar och vaknar. Jag förtränger att min mamma inte finns mer. Det blir för mycket ångest-påslag så när jag vaknar ibland tänker jag att hon också ligger därhemma i sin
säng och att vi snart ska börja dagen med ett sms.
Jag kan inte minnas att jag drömt på länge. Väldigt länge.
Men imorse vaknade jag upp av att ha sett min far.
Jag och Maya var i närheten av Grus & Betong i Tranemo när jag fick syn på pappa komma gåendes på Norrgatan i sin röd-svarta flanellskjorta. Han gick sakta, stapplandes och satte sig på min kusin Hans-åkes mur och pustade ut, som jag ju sett honom
göra ibland.
Han sjönk ihop och det såg ut som han skulle falla ihop och jag ropade högt till Maya att skynda sig till honom medan jag skulle hämta bilen för att hämta honom.
Men så vaknade jag och blev påmind om att tre individer som stått mig så nära i livet fattas mig.
Far 2018-02-26
Plura 2020-08-03
Mor 2020-11-23
Idag går jag in på dag 7 sedan första symtom. Outhärdlig väntan på att bli sämre, få mer symtom eller kunna få gå mot strömmen och inte få några fler symtom än det mag-relaterade.
Covid negativ X2.
Jag kände mig trött igår kväll och tänkte att jag kanske kunde få några timmars sömn under natten.
Men vaknade upp redan 01:00 av att något lät och brakade och det var min mage. Aj så ont. Det var som att det bubblade och kokade i tarmen, vidrigt. Blev givetvis skärrad och då det fortsatte ringde jag 1177 för att rådfråga runt 4-tiden. Jag har nämligen varit med om ett tarm-vred efter kejsarsnittet på Milton 2006, så minns liknande smärta.
Sköterskan på 1177 var inte så hjälpsam. Hon sade att covid är ett virus som sätter sig i tarmen och då får man bekymmer. Att det kan jag komma att ha länge. Berättade om mammas symtom som var lika och det blev ingen skillnad.
Hon sade att jag får söka vård på min vårdcentral på morgonen och kl 7:00 ringde jag och skulle få bli uppringd 8:10. När de ringde upp så hörde jag dem inte, och så bröts det bara. Inte ringde de upp igen heller så jag satte mig och skrev ett meddelande på 1177 till dem och till infektionskliniken.
En sköterska fr infektionsmottagningen ringde upp först och där var det samma som det alltis frågas om; är du andnings-påverkad, är du andfådd, hur hög feber? När jag bara har olidligt ont i magen så får man inte hjälp. Jag kan förstå det på ett sätt, men inte på ett annat då mamma hade detta förlopp.
Strax efter ringde min vårdcentral med en sträng sköterska i spetsen. Kl 11 istället för 8:10
Jag orkade inte lyssna på hennes förmaningar och klev upp. Betydligt svagare. Tagit det mkt lugnare idag och bara gått en kort promenad. Känns som det tar emot lite och som en sjukpåverkan. Men stöket i tarmen lade sig under em.
Läste på att det kan fattas enzymer i tarmen när covid tar över och ringde en hälsost-affär LIfe i stan som fixade iordning en påse och den kom Benjamin ut med på em.
Nu efter intagit torsk och ris känns det som att det börjar bubbla igen :-'(
Det finns en god nyhet idag! Milton och Niclas testades negativt.
Vilket också innebär att det är på Ryhov jag smittats.
Tog just mitt blodtryck, första gången sedan covid, då jag inte vill se något dåligt och tyvärr visade det 170/113!!! Skyhögt. Men som sagt; bara hålla ut.
Dag 6 med Covid19?
Istället för den återhämtning och det sorge-arbete jag tycker jag var väl unnad, försattes jag i en ny chock med enorma panik-känslor!
Läkaren spädde på det med att jag var "precis i början" så att det kan ta ett tag innan jag får symtom. Hon plågade mig vidare med att jag måste sköta om mig, följa de råd som finns och inte dra mig för att söka hjälp när det blir för jobbigt. Hon frågade vem jag träffat sista dygnet? Jag sade att min sambo och son som är i en risk-grupp, hemma från skola pga detta, står utanför och vi har åkt bil i 1 tim och 30 min. Att vi skulle åka tillbaka t Halmstad och på vilket sätt skulle detta ske?
Jag rusade ut fr lägenheten, vinkade hej då till Peter och det blev en mycket pressad tillbakaresa.
Jag hade ett nytt godkänt munskydd på mig och satt där bak blixt-stilla.
Maya fick flytta till stugan till N och M. Bokade tid för covid-test för henne dagen därpå.
Nu sitter Helena här allena. Dag 6. Känns mer som 6 veckor, och ändå inte.
Mayas test var negativt. Även min bror Peters test, och han satt långa stunder hos mamma med.
I söndags åkte Niclas, Maya och Milton t Tranemo och igår tog Niclas och Milton test. Är de negativa så vet jag med säkerhet att det var på Ryhov jag fick smittan.
Finns det något positivt med att få att provsvar i ett så tidigt skede?? Ja givetvis för att jag kan/kunde hindra smittan att spridas vidare! MEN vad jag lider. Att invänta ett monster till virus att invadera ens kropp och inte kunna göra ett dugg åt det! Ovissheten med inkubationstid? 2-14 dagar! från smittan i sig eller från att symtomen kommer? Inrgen kan väl svara på det, men det vanliga är ju att man testas först när man får symtom och det tror jag att jag fick på torsdagen i form av magproblem/diarre. Även känt pirr i huden på benen. Har värmepåslag i ansiktet, huvudet och magen fortsätter vara orolig, bullra och ha sig. Villen dag är jag på? ska jag räkna från att jag misstänks blivit smittad eller konstaterats med covid el från symtom?
Mina vänner vill veta hur jag mår och mina symtom? De flesta vill veta om jag har svårt med andning, de traditionella symtomen. När jag inte har dem vill de muntra upp mig att då blir det inte så farligt. Önskar jag kunde vara som dem och tänka att jamenvisst varför skulle jag behöva få det svårare/svårt? Jag är ju dessvärre påläst om covid och i studier från USA står det att man ska vara alert på om man har en mild start med endast magproblem för det kan senare bli ett mycket svårare förlopp. Det har jag tänkt om mamma som också fick sitt i mag/tarmproblem och att det då blev ett svårare förlopp när organen blev angripna. Hon hade ju inte alls de klassiska symtomen med hosta, smak-luktbortfall osv och hon trodde själv att hon fått inflammation i sina tarm-fickor. Det bubblade i i hennes tarmar.
Min högsta temp har varit 37.8 hitills, det var igår. Idag var den uppe på 37.6 men har bestämt mig för att inte tempa mer förrän jag känner mig påverkad. Det är psykiskt påfrestande. Likaså köpte Niclas en syresättnings-finger apparat och det blir ju med oro man tar den.
Jag gick med i en covid-grupp på facebook. Den ger inget lugn precis. Tvärtom. Oj vad det skrivs. Jag lade ut en fråga och de skriver att jag ska vara redo då det kommer bryta ut inom 14 dagar.
Jag är på dag 6. Vet inte hur jag ska uthärda fler dagar, timmar och sekunder i denna väntan.
Jag får många fina råd men de funkar ej. Jag har ju följt min mamma och jag vill inte (heller) lämna mina barn. Varför är jag rädd, negativ? Just för att jag läst och tror på de olika arvs-anlagen och förutsättningar vi har.
När läkaren Ebba ringde mig dagen efter beskedet för kolla av mig sade jag att jag är villig att prova på anitikroppar eller annat, när jag nu är i så tidigt skede? Hon svarade att det finns ingenting att ge, bara vänta ut. När min mamma kom in på sjukhuset så hjälpte aldrig syrgasen till, då hade viruset angripit cellerna och organen. Blir det så för mig vet jag ens inte om jag vill ta mig in till sjukhuset?
Skulle jag för en gångs skull kunna få ha statistiken mot mig, alltså att jag blir en som inte behöver drabbas så hårt och få så många symtom? vad är oddsen tro?
Ingen av de 5 personer jag träffade i tisdags och onsdags förra v. har fått symtom. Låt det förbli så.
Hade jag följt mammas läkare Joakims råd, så skulle jag inte gå in till mamma. Men båda mina bröder gick in, och flera andra sköterskor tyckte att jag kunde gå in då det är sådan liten risk och att de sade att de själva arbetar på det sättet varje dag. Även den fina SSK Johanna som tog så väl hand om mamma hjälpte mig på med kläder, skydd och sade att det är säkert. Men läkare i Halmstad (och Joakim Ryhov) sade att det kan finns en risk att aerosoldroppar kan spridas då mamma hade en optiflow, högflödesbehandling med grimma.
Jag var tydligen mottaglig. Imorgon går jag in på dag 7.
Covid, covid, covid.
När mamma fick ro bestämde jag mig för att satsa på min egen återhämtning. Pga ångest och rädsla hade jag inte fått sova en enda natt på ca 18 dygn och ätit alldeles för lite+ pendlat 500 mil på 12 dagar.
Jag hade inte ett uns energi kvar i kroppen när jag vaknade dagen efter tisdag 24/1. Det värkte i varenda kroppsdel. Jag kunde inte ta mig ur sängen ens. Var på toaletten men annars kvar i sängen till 16:00. Jag försökte fortsatt hålla avstånd till
Maya, Milton och Niclas. Mest Maya då hon går i skolan. Det är svårt att inte få krama sina nära och kära i sin stora sorg. Men då jag är skräckslagen för covid måste det vara så. Man lever ju på hoppet att vaccinet skall komma och då får man hålla
ut, inte minst för vårdpersonalen!
På kvällen började jag känna av mitt flimmer och kl 23 sade det bara pang så slog hjärtat i 180 slag. Luften gick ur mig, fick svimningskänsla och jag kände att det skulle bli ohållbart. 1177 hade 50 min kö så fick bli 112. Jag berättade att jag
varit vid min mors covid- dödsbädd, så de sade att de kommer ha skyddskläder på sig för säkerhets skull. Jag har bott i denna lägenhet i två månader och känner inte grannarna ännu så det kändes jobbigt att få hit en ambulans vid midnatt, med
skyddskläder, så att man kunde tro jag blev hämtad pga covid.
På akuten var det ganska lugnt. Var ju tredje gången jag kom in med flimmer och den 8:e på snart 4 år med detta höga flimmer så jag kan ritualen. Jag berättade för personal, läkare att min mor dött under gårkvällen. Detta var väl det utlösande till
flimret och med facit i hand undrar man hur det kunde dröja så länge? kroppen gick på helspänn ända fram till mamma dog och sedan släppte väl allt.
Jag brukar få seloken intravenöst X3, och det brukar ej hjälpa utan det är digoxin som hjälper men denna natt sade läkaren att det inte fanns ngn hjärtövervakningsapparat på den avdelning jag skulle till så därför kunde jag bara få det i tablett-form,
villet gjorde mig bestört då det skulle ta lång tid att häva flimret.
Det är väldigt jobbigt att ha ett rusande hjärta som slår i 180 i flera timmar. Speciellt när man är så urlakad och bara vill sova. Jag frågade läkaren hur de gör med andra patienter som behöver övervakning? Han sade de finns på andra avdelningar, och
han sade att han ska tänka en runda till. Strex därefter kom han och sade att han ordinerat ett covid-test till mig för då kan jag ligga i en s.k sluss på MAVA där det finns övervakning. Jag tyckte det lät bra, så jag kunde få min medicin.
Näs-provet var hemskat att ta, jag stretade emot och sköterskan sade att det skulle egentligen rörts runt lite mer.
Blev bra omhändertagen på MAVA. Vid 7:30 på morgonen slog det om till sinus och först vid 11 blev jag utskriven av överläkare och underläkare Ebba. Jag berättade för dem att mor avlidit och att min bror har en pågående svår covid-infektion varpå läkaren
sade att du har all rätt att känna oro!
Jag hade skrivit med min svåger Peter om han hade chans att hämta mig och jag fick ha på mig ett munskydd hela vägen ut genom entre 19. När jag satte mig i baksätet funderade jag på att ta av skyddet men behöll det på. Trots varit sömnlös under natten
ville jag möta bror Peter i mors lgh i Gislaved. Då jag var för trött för att köra bestämde vi att Niclas skulle köra. Jag satt fram och Milton bak. I lägenheten delade vi upp oss för att ta fram saker. Kl 15:00 ringer okänt nummer och när jag svarar
är det läkaren Ebba och jag vill bara SKRIKA!!!!!!!!!! ser Milton utanför fönstret när hon säger att mitt covid-svar är positivt!!!!!
23/11 2020 20:55
Måndagen den 23/11 20:55 fick min tappra älskade mamma slippa plågan som covid-19 orsakade i 21 1/2 dygn.
Jag gick in till mamma vid tre tillfällen.
Det första var på torsdagen den 19/11 när jag hade med mig många fina foton som Lena hjälpt mig skiriva ut. Jag var vid fönstret och överlämnade bilderrna till sköterskan som meddelade att läkaren ville byta några ord med mig. Jag blev ledd till ett anhörigrum
och fick vänta en stund innan en ny kvinnlig läkare med skånsk dialekt kom in och undrade om jag hört läget om mamma?
Eftersom jag under resans gång haft en bra dialog med läkare Joakim så undrade jag vad som stod på? Hon berättade att mamma var sämre och att den syrgas hon fåtr var på max och att det skulle bli svårt att kämpa på med det läge hon har. Att hon skulle
bli erbjuden morfin och frågade om hur jag tänkte om livets slutskede? Jag svarade att hon måste få slippa lida efter alla dessa dagars kämpande! Hon höll helt med och tyckte att jag skulle gå in till henne idag, då läget var så här och att även mamma
blivit informerad om det. Jag fick stort stress-påslag. Dels för mamma skull att hon nu visste att det inte skulle gå att vända och dels för att jag skulle gå in till henne när jag lovat både henne (i tidigare skede) och mig själv att inte bli smittad,
då jag har en viktig roll som mamma.
Jag sade till läkaren att isåfall vill jag ha riktig hjälp med skyddsutrustningen och hon sade javisst, bara följ mig. Fick då gå igenom två korridorer för att komma till rum 4, där flera personal gick omkring (lunchtid) och många ville säga ngt till
läkaren- tydligen skulle det vara ett rehab-möte som de påminde henne om. Så hon ledde in mig till "sluss-rummet- där man byter om innan man går in till mamma, och visade visiret, och gav mig ett munskydd, och blå handskar när en sköterska kom in
och skulle till mamma. Då vi blev tre och läkare till möte gick hon och sköterska tog över. Jag frågade om vi skulle gå in? och jag hade full bestyr med att se till att visiret satt hårt då jag har litet huvud. Såg även mamma genom fönstret och hon
mig så jag ville såklart in efter att ej varit nära henne på så länge. Vi gick in och mamma tog min hand hårt, direkt. Vi var tysta ett tag bara njöt av att få vara nära. Sedan pratade vi om allt från när vi var barn. Den välkända episoden när jag
ca 5 år gammal hade frågat mamma var jag fanns innan jag föddes? Och om hon hade letat efter mig då? Till att min far var lekfull och lekte björn med oss barn. Hon har sagt det innan och tror nog att det var så att den lyckligaste tiden var när vi
var barn, på 60 och 70-talet. Vidare ville hon prata om Maya och Milton och hur hon ville ha sin begravning. Jag fick fortsätta skriva i blocket då hon inte hörde. Jag skrev; Hur ska jag kunna leva utan dig? Hon sade; det måste du! Du får tänka
på allt vi gjort och alla minnen. När jag grät sade hon; Hur ska du orka Helena? Sedan kammade jag henne en bra stund, så som jag ofta gjorde som barn. Efter ca 30-40 minuter gick jag ut och väl i "sluss-rummet" upptäckte jag att jag inte hade
något förkläde på mig!!!! HUR kunde detta ske? Väldigt lätt att ifrågasätta hur jag kunde glömma det, men har man inte sovit, fått sömn på över två veckor, levt med stress och ångest över mammas tillstånd, kört massor av mil och inte fått i mig någon
mat så fungerar inte hjärnan så bra. DÄRFÖR bad jag om hjälp med skyddskläderna om jag skulle gå in. Här tycker jag Ryhov brustit.
Jag gick in till mamma en kort stund på söndagen också. Denna gång såg jag till att få på mig allt. Tyvärr var mamma dåligt och det var första gången jag såg att hon givit upp. Nu ville hon inte plågas mer. Ändå helt klar. Det hände en incident när jag
var inne hos henne och den kommer jag få bära med mig. Har man sett på nära håll hur denna sjukdom gör med en människa så lovar jag att man skulle bli väldigt restrektiv för att slippa smittan! Själv hittade jag ett lunchställe som hade drive-through
och där var jag varje dag. Jag gick ens inte in på en toalett utan använde naturen intill Ryhov.
På måndagen fick de ge mamma alltmer morfin och lugnande och hon sov mest. De sista orden jag fick höra var; "Varför ska det vara så svårt att dö!?
20:55 var kampen slut. RIP mamma.
