Urnsättning en underbar vårdag, Khun Udom och behaglig cykelturnefter 22
Idag var det dags. Att gravsätta urnorna efter min mor och Sture i Harplinge kyrka. Den 30/5 är det mors dag och dessutom mors 80-årsdag men då det är en söndag fick vi välja en annan passande vardag. Som blev denna klämdag, som visade sig vara en helt perfekt dag. Med ett underbart väder som de båda trivts i, en fin vårdag med solsken och ca 17-20 grader. En så oerhörd vacker grönska och det var så rofyllt på Harplinge kyrkogård.
Med regeln 8 personer gick vi 6 barn och Stures lillebror Leif in i kyrkan och tände ljus och bar ut urnorna till deras plats.
Nu ligger de där bredvid varandra och jag tror att de båda skulle känna sig nöjda med detta. Även deras ögonsten Bella finns med på stenen som Lena ordnat så fint.
Efteråt styrde vi, mammas barn med familjer, till Ugglarp och Marcus & Helenas fina hus. Mamma brukade bjuda oss barn varje år vid mors dag då hon altid hade födelsedag denna tid. Vi får se om vi lyckas skapa en tradition så att vi syskon kan ses under maj månad även i framtiden. We will see.
Som tiden rusar iväg! trots Corona-pandemin. Mina bröder håller sig smärta och fina och det påtalade jag idag. Peter blir 62, Marcus 55 och jag fyllde 52.
Jag drömmer sällan längre, men imorse vaknade jag upp av en mardröm! Pulsen var hög, jag röd och drömmen handlade om att jag körde av vägen med min volvo och hamnade på IVA. Jag var i dåligt skick, nersövd och fick besök av mina nära som skulle ta adjö. Jag hörde och kunde se dem men inte förmedela mig- även efter jag dog. Som Maya skrivit i en skol-novell att allt blir bara mörkt när man dör har jag ju också tänkt... men idag känns det lite mer som att det får man faktiskt upptäcka först då. Känns som jag fick ett tecken av mamma när min google fota app plötsligt visar upp mamma med en utsträckande hand! (jag har 1000-tals bilder i denna app och den bilden på mamma som togs förra sommaren) har aldrig kommit upp innan. Tänkte på Lssae Berghagens; sträck ut din hand.....
På seneftermiddagen kom vi hem igen och jag fick lägga mig då jag var väldigt trött. När jag vaknade upp såg jag att min thailändska ex-svägerska lagt ut att svärfadern Khun Udom gått bort idag. Han blev 79 år precis som mamma.
När jag skrev till henne om detta fick jag ett foto på Måå. De satt redan tillsammans några stcyken då det enligt buddistisk tradition ska göras snabbt; allt från avsked, kremering och öppet hus hos den avlidna i ca 3 dagar. Jag var med när Udoms mamma gick bort. Det var väl ca 1996-1997. Nu är det som min bror marcus säger; vi på tur.
Jag vill inte tänka på döden egentligen men jag halkar alltmer in på den. Omedvetet. Kan inte låta bli att tänka på om den närmar sig för mig då det är mycket som inte stämmer i kroppen. Vissa dagar är jag piggare och känner typ pyttelite igen mig själv som förr. Medan andra så är jag utslagen och har värk i kroppen, speciellt i benen. Jag har numera arytmier dagligen och vissa dagar, mest kvällar, stökar det rejält :-'( Det pendlar mellan 60-130 slag långa stunder och efter jag städar,, promenerar, cyklar och pulsen går ner så hackar, stökar och stannar det till i allt längre stunder.
Har varit inlagd igen sedan sist. Det skickades i vanlig ordning journal-kopia till Lund, men jag får ingen tid för min abalation. Har talat med Dr E Ljungström som låter så förtroende ingivande. Han säger och står fast vid att jag ska få komma "före sommaren" men när jag ringde sekreteraren förra veckan är jag inte med på jun-listan heller.
Denna afton slutade med en cykeltur i en lent vår-regn. Jag kände underbara dofter och den höga luftfuktigheten slå mot mitt ansikte. Fick då minnen och tänkte tillbaka till Thailand igen. 27 år sedan jag förälskade mig i detta land. Även om jag aldrig må komma dit igen kan ingen ta ifrån mig minnena, dofterna och halleluja vad jag har fått uppleva mycket i mitt liv. Att mitt hjärta pumpar på är jag tacksam för då jag inte behandlat min kropp på ett sätt som jag borde. Jag har fått ett liv och jag borde verkligen kunna förvalta min kropp och själ på ett bättre sätt. Hoppas inte det är för sent. Men är det så är det inte mycket att göra åt det, som mamma sade.
Saknar dig så mycket min älskade mor. Och jag undrar fortfarande hur jag ska leva vidare utan dig (på bästa sätt). Det är så tomt! Fick inte ha kvar Sture heller. Men nu är ni två tillsammans. R I P
Kommentarer
Trackback
