khunhelena

När mamma fick ro bestämde jag mig för att satsa på min egen återhämtning. Pga ångest och rädsla hade jag inte fått sova en enda natt på ca 18 dygn och ätit alldeles för lite+ pendlat 500 mil på 12 dagar.  

Jag hade inte ett uns energi kvar i kroppen när jag vaknade dagen efter tisdag 24/1. Det värkte i varenda kroppsdel. Jag kunde inte ta mig ur sängen ens. Var på toaletten men annars kvar i sängen till 16:00. Jag försökte fortsatt hålla avstånd till Maya, Milton och Niclas. Mest Maya då hon går i skolan. Det är svårt att inte få krama sina nära och kära i sin stora sorg. Men då jag är skräckslagen för covid måste det vara så. Man lever ju på hoppet att vaccinet skall komma och då får man hålla ut, inte minst för vårdpersonalen! 

På kvällen började jag känna av mitt flimmer och kl 23 sade det bara pang så slog hjärtat i 180 slag. Luften gick ur mig, fick svimningskänsla och jag kände att det skulle bli ohållbart. 1177 hade 50 min kö så fick bli 112. Jag berättade att jag varit vid min mors covid- dödsbädd, så de sade att de kommer ha skyddskläder på sig för säkerhets skull. Jag har bott i denna lägenhet i två månader och känner inte grannarna ännu så det kändes jobbigt att få hit en ambulans vid midnatt, med skyddskläder, så att man kunde tro jag blev hämtad pga covid. 

På akuten var det ganska lugnt. Var ju tredje gången jag kom in med flimmer och den 8:e på snart 4 år med detta höga flimmer så jag kan ritualen. Jag berättade för personal, läkare att min mor dött under gårkvällen. Detta var väl det utlösande  till flimret och med facit i hand undrar man hur det kunde dröja så länge? kroppen gick på helspänn ända fram till mamma dog och sedan släppte väl allt. 

 

Jag brukar få seloken intravenöst X3, och det brukar ej hjälpa utan det är digoxin som hjälper men denna natt sade läkaren att det inte fanns ngn hjärtövervakningsapparat på den avdelning jag skulle till så därför kunde jag bara få det i tablett-form, villet gjorde mig bestört då det skulle ta lång tid att häva flimret.

Det är väldigt jobbigt att ha ett rusande hjärta som slår i 180 i flera timmar. Speciellt när man är så urlakad och bara vill sova. Jag frågade läkaren hur de gör med andra patienter som behöver övervakning? Han sade de finns på andra avdelningar, och han sade att han ska tänka en runda till. Strex därefter kom han och sade att han ordinerat ett covid-test till mig för då kan jag ligga i en s.k sluss på MAVA där det finns övervakning. Jag tyckte det lät bra, så jag kunde få min medicin. 

Näs-provet var hemskat att ta, jag stretade emot och sköterskan sade att det skulle egentligen rörts runt lite mer.

Blev bra omhändertagen på MAVA. Vid 7:30 på morgonen slog det om till sinus och först vid 11 blev jag utskriven av överläkare och underläkare Ebba. Jag berättade för dem att mor avlidit och att min bror har en pågående svår covid-infektion varpå läkaren sade att du har all rätt att känna oro! 

 

Jag hade skrivit med min svåger Peter om han hade chans att hämta mig och jag fick ha på mig ett munskydd hela vägen ut genom entre 19. När jag satte mig i baksätet funderade jag på att ta av skyddet men behöll det på. Trots varit sömnlös under natten ville jag möta bror Peter i mors lgh i Gislaved. Då jag var för trött för att köra bestämde vi att Niclas skulle köra. Jag satt fram och Milton bak. I lägenheten delade vi upp oss för att ta fram saker. Kl 15:00 ringer okänt nummer och när jag svarar är det läkaren Ebba och jag vill bara SKRIKA!!!!!!!!!! ser Milton utanför fönstret när hon säger att mitt covid-svar är positivt!!!!!