Fem fina väninnor
Jag har 5 vänninor som jag brukar, brukat prata med under de sista åren. En av dem är f.d kollega som orkat lyssna på mig oavbrutet sedan mamma insjuknade, dog och jag har fått prata om nästan allt annat som frestar på. De andra har barn i mina barns ålder och det har blivit en utmaning ju mer åren går för att känna att jag har något att ge dem. För att kunna ge bör man ha energi och om man bara tar själv och pratar om sitt, så blir det inte givande för någon till slut. En svår balansgång.
När jag kommer in/läggs in akut pga hjärtat får jag höra att det vore bra för mig att få prata med någon om livssituationen, sorgen, hälsan osv.
Sedan förra hösten har jag en psykolog-kontakt.
Problemet med henne är att hon inte känner mig. Från den jag varit till den jag är nu.Hon hör hur jag maler på om det som drabbar mig och de/det omkring mig. Det låter säkerligen ganska destruktivt och jobbigt.
Jag får inte några konkreta råd. Går inte att bolla med henne heller.
Känns som hon tappar talförmågan ibland och inte vet vad hon ska säga.
Då blir jag påmind om en handläggare på FK jag hade under en sjukskrivning 2014, som uttryckte sig att "han ville då inte byta kläder med mig"!!
Eller som en annan psykolog i Tranemo sade; att jag inte behövde komma dit för hon hade aldrig haft en patient med så många vårdkontakter och det skulle slita på mig att ha ytterligare en. Detta är nu flera år sedan och numera är det jag i egen person som har flest vård-tider att passa i familjen.
Att ha barndomsvänner som känner en utan och innan är skönt, en ynnest. Men samtidigt är det jäkligt svårt när jag inte känt mig bra på ett långt tag och inte verkar bli bättre.
Man läser och hör att man är vad man tänker, att det gäller tänka positivt, det gäller att sköta om sig mm. Men jag anser att jag får bakslag efter bakslag och jag undrar så varför det ser ut så för mig??
Med Corona har jag fått klarhet i att vi föds med bra eller mindre bra gener/arvsanlag; Arvet. Sedan är det miljön. Den man kan påverka mer.
Har försökt se fördelarna med att vara mig. Som att jag har fått resa och upppeva så mycket i livet. Att jag lyckats dra igång ett bygglovsärende för en nybyggnation. Att jag får bo i Frösakull, nära havet. Att jag inte lider av en dödlig sjukdom. Att mina barn inte har någon dödlig sjukdom. Att jag fortfarande har några riktigt fina vänner omkring mig. Att jag får bra och relarivt snabb vård i Halmstad. Att min dotter trivs och kämpar på i sin gymnasieskola. Att min son trivs gott i skolan och på sitt nyrenoverade korttids där han har en egen liten lägenhet. Att han har en assistent som han älskar, och som är ömsesidigt. En annan assistent ringer upp på facetime varannan vecka, dagligen, så jag får se och prata med Miltton och jag smälter när han tecknar och ljudar "mamma". Att jag kan träffa min son varannan helg fre-söndag+ på lov, än så länge. Att min dotter övningskör ibland, och jag är trygg bredvid. Pushar henne till att göra/fixa detta då det innebär en stor självständighet om hon en dag tar körkort.
Så det finns dagar då jag njuter. Sedan finns det dagar då jag är ledsen över det mina barn tampas med dagligen. Att inte kunna få veta hur min son mår, har det och kunna fråga om han skulle vilja bryta upp för att flytta ner hit istället? Min dotter kämpar på med hörapparater, tinnitus, kristallsjuka, endometrios och annat mentalt som tar väldans energi.
När jag så hör om mina nära väninnors liv som innefattar flera resor både själva och med familjen till Spanien, Europa, Asien, där 3 har egna boenden. Det är fotboll, cuper, innebandy och andra aktiviteter som jag själv utövade som ung och såg fram emot att följa när och om jag fick barn.
När corona kom blev många frusterade då resor och allt annat ställdes på paus. Men för mig och oss fortsatte nästan allt precis som vanligt. Inte resa. Inga aktiviteter. Inga gäster (bara varit ett fåtal sista åren).
Vill inte säga att det är avundsjuka från min sida för jag tycker det är roligt att följa mina vänners resor och äventyr, vill att de ska må väl. Men någongång emellanåt kan jag gråta en liten skvätt för att jag så gärna hade velat också, och att det känns som att jag sitter och väntar på att få "leva normalt" ? Det blir så konstigt bara när man vill tavara på nuet samtidigt.
2018 gjorde jag nog min sista flygresa? och definitivt den sista med Milton. 2011 gjorde Maya sin sista flygresa till Thailand. Det är nu 10 år sedan. Men ville så gärna fortsätta visa henne världen så 2017 for vi med bil till kroatien, men det visade sig bli tufft för mitt förmaksflimmer som för övrigt debuterade i december 2015 och inte är opererat ännu.
Nu kommer några inlägg som handlar om det och andra hälsotillstånd. Skriver ner detta för att ni ska få en ökad förståelse för hur jag "blivit". Saknar er och jag saknar (gamla) Helena också. Kram
Kommentarer
Trackback
