khunhelena

Måndagen den 23/11 20:55 fick min tappra älskade mamma slippa plågan som covid-19 orsakade i 21 1/2 dygn. 

Jag gick in till mamma vid tre tillfällen.

Det första var på torsdagen den 19/11 när jag hade med mig många fina foton som Lena hjälpt mig skiriva ut. Jag var vid fönstret och överlämnade bilderrna till sköterskan som meddelade att läkaren ville byta några ord med mig. Jag blev ledd till ett anhörigrum och fick vänta en stund innan en ny kvinnlig läkare med skånsk dialekt kom in och undrade om jag hört läget om mamma?

Eftersom jag under resans gång haft en bra dialog med läkare Joakim så undrade jag vad som stod på? Hon berättade att mamma var sämre och att den syrgas hon fåtr var på max och att det skulle bli svårt att kämpa på med det läge hon har. Att hon skulle bli erbjuden morfin och frågade om hur jag tänkte om livets slutskede? Jag svarade att hon måste få slippa lida efter alla dessa dagars kämpande! Hon höll helt med och tyckte att jag skulle gå in till henne idag, då läget var så här och att även mamma blivit informerad om det. Jag fick stort stress-påslag. Dels för mamma skull att hon nu visste att det inte skulle gå att vända och dels för att jag skulle gå in till henne när jag lovat både henne (i tidigare skede) och mig själv att inte bli smittad, då jag har en viktig roll som mamma.

 

Jag sade till läkaren att isåfall vill jag ha riktig hjälp med skyddsutrustningen och hon sade javisst, bara följ mig. Fick då gå igenom två korridorer för att komma till rum 4, där flera personal gick omkring (lunchtid) och många ville säga ngt till läkaren- tydligen skulle det vara ett rehab-möte som de påminde henne om. Så hon ledde in mig till "sluss-rummet- där man byter om innan man går in till mamma, och visade visiret, och gav mig ett munskydd, och blå handskar när en sköterska kom in och skulle till mamma. Då vi blev tre och läkare till möte gick hon och sköterska tog över. Jag frågade om vi skulle gå in? och jag hade full bestyr med att se till att visiret satt hårt då jag har litet huvud. Såg även mamma genom fönstret och hon mig så jag ville såklart in efter att ej varit nära henne på så länge. Vi gick in och mamma tog min hand hårt, direkt. Vi var tysta ett tag bara njöt av att få vara nära. Sedan pratade vi om allt från när vi var barn. Den välkända episoden när jag ca 5 år gammal hade frågat mamma var jag fanns innan jag föddes? Och om hon hade letat efter mig då? Till att min far var lekfull och lekte björn med oss barn. Hon har sagt det innan och tror nog att det var så att den lyckligaste tiden var när vi var barn, på 60 och 70-talet. Vidare ville hon prata om Maya och Milton  och hur hon ville ha sin begravning. Jag fick fortsätta skriva i blocket då hon inte hörde. Jag skrev; Hur ska jag kunna leva utan dig? Hon sade; det måste du! Du får tänka på allt vi gjort och alla minnen. När jag grät sade hon; Hur ska du orka Helena?  Sedan kammade jag henne en bra stund, så som jag ofta gjorde som barn. Efter ca 30-40 minuter gick jag ut och väl i "sluss-rummet" upptäckte jag att jag inte hade något förkläde på mig!!!! HUR kunde detta ske? Väldigt lätt att ifrågasätta hur jag kunde glömma det, men har man inte sovit, fått sömn på över två veckor, levt med stress och ångest över mammas tillstånd, kört massor av mil och inte fått i mig någon mat så fungerar inte hjärnan så bra. DÄRFÖR bad jag om hjälp med skyddskläderna om jag skulle gå in. Här tycker jag Ryhov brustit.

 

Jag gick in till mamma en kort stund på söndagen också. Denna gång såg jag till att få på mig allt. Tyvärr var mamma dåligt och det var första gången jag såg att hon givit upp. Nu ville hon inte plågas mer. Ändå helt klar. Det hände en incident när jag var inne hos henne och den kommer jag få bära med mig. Har man sett på nära håll hur denna sjukdom gör med en människa så lovar jag att man skulle bli väldigt restrektiv för att slippa smittan! Själv hittade jag ett lunchställe som hade drive-through och där var jag varje dag. Jag gick ens inte in på en toalett utan använde naturen intill Ryhov. 

 

På måndagen fick de ge mamma alltmer morfin och lugnande och hon sov mest. De sista orden jag fick höra var; "Varför ska det vara så svårt att dö!?

20:55 var kampen slut. RIP mamma.