Det var en gång.....
Det var en gång en stuga...i Fröskaull...på Kungsvägen 77. Stopp. Jag sitter ju där just nu!
Stugan står kvar. Bästa platsen på innergården också kvar...och där sitter nu Helena allena på midsommartafton 2021 kl 16:30.
I stugan/stugor nedanför är festen igång. Det skrattas högt, hörs hejarop, sjungs och solen lyser mellan molnen och det är 18 grader. Ett perfekt midsommarväder.
Mitt över vägen sitter ett gäng på 20-30 st. Ägaren ringde och upplyste om detta häromdagen. Med en antydan av en liten suck. Ja, kanske lät det så på mig också genom åren när traditionen skulle upfyllas år efter år, trots att mitt egna liv blev påverkat av barnens behov. Min far kom hit årligen ända fram tills han fyllde 84-85. De sista åren blev det såklart mer komplicerat, men ända in i det sista så skulle han rensa ogräs i sitt heliga land på framisdan. Han träffade sina syskon på kvällen på Östra stranden och körde sedan tillbaka hit då han gärna likt oss andra ville gå upp till stugområdets dansbana som haft live-orkester, lotterier mm.
Jag kan inte exakt säga hur många år vi hållit på för från början så var mina vänner, bla Anna Thörn, Carina Mossebo mfl och bror Marcus med vänner, och så pappa som hade några vänner han med emellanåt. Lite senare när jag fick barn kom Liselotte med familj, Mia med familj, Lena med familj.
De sista 20-25 åren har även mamma och Sture varit med. mamma med sin traditionella jordgubbstårta. Krister och Carina, där det alltid ordnades ngn lek. Själv har jag alltid gillat "superstar" med olika grenar såsom pilkastning, bollar i hink, tipspromenad mm.
Jag har njutit varje år när jag sett dem alla runt bordet. Man visste ju att det inte kommer att se ut så för alltid. Men då Milton oftast varit här på midsommarafton så har det varit mkt att fixa med att vara värdinna, mamma och dotter...Önskar så jag hade njutit ännu MER, av att få vara dottern mer.
Det finns inga andra i hela världen jag skulle vilja byta ut här nu än just far, mor och Sture. Jag vill så gärna ha dem här igen när jag nu sitter här själv och har all tid i världen.
Efter alla år med ojämna veckor=midsommar med Milton gick vi nu över till jämna då det var 53 veckor i fjol. Så nu är han hos sin pappa och inte i sin älskade stuga.
Min särbo sedan snart ett år, sambo sedan 8 år har inte hörts av på 13 dagar. Tydligen har han ingenting att säga efter det senaste som skett och då får jag helt enkelt vända blad på det kapitlet också.
Maya är på en fest. Någon som var hemma där det tydligen skall vara föräldrar också, om man ska lita på det. Jag sade till henne och vännen A att här har vi firat midsommar i 3 generationer i 17 års tid så ni får gärna boka in en kväll här hos mig också. När jag talade med Maya om det senare så förstod jag att det vill inte hon.
Vi är så oerhört olika. Jag har alltid älskat, respkterat och varit så stolt över mina föräldrar (trots att de inte varit bästa prakt-exemplaret). Har alltid velat umgås med dem. Rest med dem, hört av mig ofta ofta.
Jag är så tom idag. Skör. På bristningsgränsen. Var vid stenen hos mamma och Sture men fick inte ro. Gråtit mer intensivt idag och i bilen ringde Bygg-Åke upp! kl var 14 och jag tänkte att jobbar han även idag denna energiska man? Han ville önska mig glad midsommar och sade att både han och hans fru blivit berörda av mig och tänker på mig. Han har förstått att jag har det kämpigt och vill stötta mig med det de kan. Jag grät när han ringde men än mer efteråt.
Pling i telefonen så fick jag sms av cykelhandlaren jag varit hos igår, att cykeln var klar. Lämnade in för byte av däck och undrade när han kunde få klart den?
Han föreslog imorgon om du vill? och jag sade jatack, då har jag en uppgift att göra. När jag kom in till honom var jag rödgråten och han frågade hur jag mådde? Jag sade att jag att är extra ledsen idag, tänkte mycket på min mor och min livssituation. Då berättade han om sin mamma som dog efter ett dygn med sjukdom, 59 år. Han hade precis kommit tillrätta i Sverige, fått ett barn och att resa till sitt hemland för begravning mm hanns ej med då pass, pengar saknades.
Han var sorgsen ett bra tag men sedan har han funnit tro, och sett sin mamma fri däruppe och sade att de har det så mycket bättre nu än vi härnere. Vi är i ett trångt hål kan man säga, sade han och avslutade med att jag skulle ut på en cykeltur nu för att se allt det vackra ute.
Faktum är att jag cyklade även i fm. Och jag SER allt det vackra. Det är så vackert att jag nästan gråter för det. Jag är mycket väl medveten om att jag ska njuta av att få se och uppleva allt detta vackra som finns. Men trots denna ynnest så känner jag mig så tom. Jag tror aldrig att jag blir hel igen. Nu är jag uppe i en ny slags sorg då jag inte kommer kunna träffa Milton så mycket...kanske inte alls. Det gör ont.
Lägger snart in bilder på svunna tider. Är så tacksam för alla fina år och midsomrar jag fått spendera med nära och kära. Peace.
Kommentarer
Trackback
