khunhelena

Istället för den återhämtning och det sorge-arbete jag tycker jag var väl unnad, försattes jag i en ny chock med enorma panik-känslor! 

Läkaren spädde på det med att jag var "precis i början" så att det kan ta ett tag innan jag får symtom. Hon plågade mig vidare med att jag måste sköta om mig, följa de råd som finns och inte dra mig för att söka hjälp när det blir för jobbigt. Hon frågade vem jag träffat sista dygnet? Jag sade att min sambo och son som är i en risk-grupp, hemma från skola pga detta, står utanför och vi har åkt bil i 1 tim och 30 min. Att vi skulle åka tillbaka t Halmstad och på vilket sätt skulle detta ske?

Jag rusade ut fr lägenheten, vinkade hej då till Peter och det blev en mycket pressad tillbakaresa. 

Jag hade ett nytt godkänt munskydd på mig och satt där bak blixt-stilla.

 

Maya fick flytta till stugan till N och M. Bokade tid för covid-test för henne dagen därpå. 

Nu sitter Helena här allena. Dag 6. Känns mer som 6 veckor, och ändå inte. 

Mayas test var negativt. Även min bror Peters test, och han satt långa stunder hos mamma med. 

I söndags åkte Niclas, Maya och Milton t Tranemo och igår tog Niclas och Milton test. Är de negativa så vet jag med säkerhet att det var på Ryhov jag fick smittan. 

Finns det något positivt med att få att provsvar i ett så tidigt skede?? Ja givetvis för att jag kan/kunde hindra smittan att spridas vidare! MEN vad jag lider. Att invänta ett monster till virus att invadera ens kropp och inte kunna göra ett dugg åt det! Ovissheten med inkubationstid? 2-14 dagar! från smittan i sig eller från att symtomen kommer? Inrgen kan väl svara på det, men det vanliga är ju att man testas först när man får symtom och det tror jag att jag fick på torsdagen i form av magproblem/diarre. Även känt pirr i huden på benen. Har värmepåslag i ansiktet, huvudet och magen fortsätter vara orolig, bullra och ha sig. Villen dag är jag på? ska jag räkna från att jag misstänks blivit smittad eller konstaterats med covid el från symtom?

Mina vänner vill veta hur jag mår och mina symtom? De flesta vill veta om jag har svårt med andning, de traditionella symtomen. När jag inte har dem vill de muntra upp mig att då blir det inte så farligt. Önskar jag kunde vara som dem och tänka att jamenvisst varför skulle jag behöva få det svårare/svårt? Jag är ju dessvärre påläst om covid och i studier från USA står det att man ska vara alert på om man har en mild start med endast magproblem för det kan senare bli ett mycket svårare förlopp. Det har jag tänkt om mamma som också fick sitt i mag/tarmproblem och att det då blev ett svårare förlopp när organen blev angripna. Hon hade ju inte alls de klassiska symtomen med hosta, smak-luktbortfall osv och hon trodde själv att hon fått inflammation i sina tarm-fickor. Det bubblade i i hennes tarmar. 

Min högsta temp har varit 37.8 hitills, det var igår. Idag var den uppe på 37.6 men har bestämt mig för att inte tempa mer förrän jag känner mig påverkad. Det är psykiskt påfrestande. Likaså köpte Niclas en syresättnings-finger apparat och det blir ju med oro man tar den. 

Jag gick med i en covid-grupp på facebook. Den ger inget lugn precis. Tvärtom. Oj vad det skrivs. Jag lade ut en fråga och de skriver att jag ska vara redo då det kommer bryta ut inom 14 dagar.

 

Jag är på dag 6. Vet inte hur jag ska uthärda fler dagar, timmar och sekunder i denna väntan.

Jag får många fina råd men de funkar ej. Jag har ju följt min mamma och jag vill inte (heller) lämna mina barn. Varför är jag rädd, negativ? Just för att jag läst och tror på de olika arvs-anlagen och förutsättningar vi har. 

När läkaren Ebba ringde mig dagen efter beskedet för kolla av mig sade jag att jag är villig att prova på anitikroppar eller annat, när jag nu är i så tidigt skede? Hon svarade att det finns ingenting att ge, bara vänta ut. När min mamma kom in på sjukhuset så hjälpte aldrig syrgasen till, då hade viruset angripit cellerna och organen. Blir det så för mig vet jag ens inte om jag vill ta mig in till sjukhuset?

 

Skulle jag för en gångs skull kunna få ha statistiken mot mig, alltså att jag blir en som inte behöver drabbas så hårt och få så många symtom? vad är oddsen tro?

Ingen av de 5 personer jag träffade i tisdags och onsdags förra v. har fått symtom. Låt det förbli så.

 

Hade jag följt mammas läkare Joakims råd, så skulle jag inte gå in till mamma. Men båda mina bröder gick in, och flera andra sköterskor tyckte att jag kunde gå in då det är sådan liten risk och att de sade att de själva arbetar på det sättet varje dag. Även den fina SSK Johanna som tog så väl hand om mamma hjälpte mig på med kläder, skydd och sade att det är säkert. Men läkare i Halmstad (och Joakim Ryhov) sade att det kan finns en risk att aerosoldroppar kan spridas då mamma hade en optiflow, högflödesbehandling med grimma. 

 

Jag var tydligen mottaglig. Imorgon går jag in på dag 7.