khunhelena

Sunday....bloody sunday,

I söndags morse vaknade jag runt 04, villet inte är ovanligt den sista månaden. 

Tog det väldigt lugnt fram till 13-14 tiden då fina kusin Anna lämnade varor utanför och jag&Maya gick en promenad då vi mötte upp Milton&Niclas. Det var en så fin eftermiddag hann jag tänka.

Maya ville åka en runda så vi två åkte in t stan för att se det mysiga& juliga där. 

 

På väg hem kom de konstiga hjärtslagen igen som gör att jag tappar andan. Var i Tylösand och det var hemska 5 minuter innan jag parkerade hemma. Upp till lgh och testade mig med Coala-mätaren och flimret gick då i ca 180!! Jag kände direkt att det var ett mer aggresivt flimmer och det gjorde ont både i lungor, vänster axel och uppåt nacke&huvud.

 

På 1177 en timmes kö, så åter igen 112. Tredje gången på 11 dagar. Då insåg till 100% att detta har med min covid att göra. Har läst om flera andra personer som haft covid och aldrig haft problem med arytmier förut, som nu fått stora problem. Dessutom i min egen grupp "vi med FF" har personer med FF fått påtagligt fler arytmier efter covid :-'(

Ambulans dröjde 45 min denna gång så jag mötte upp utanför och sade att det är lika bra att åka in direkt. De ville först mäta FF och oj så förvåande de blev när det gick så fort, 170-190 trots min extra bisoprolol. De satte nål och tryckte in seloken trots att jag sade och visste att det inte hjälper. 

 

Eftersom det stökade så pass mycket ringde de in till akutmottagning och det blev direkt in i akutrum. 

En ung och saklig AK-läkare tyckte att det var jobbigt för mig att behöva komma in med ett så skyhögt FF igen, och efter en timma utan resultat skickade han mig till HIA=hjärtintensiven.

Han sade att där får du göra upp en plan med kardilogen imorgon om hur fortsätta medicinering mm innan du får gjort din ablation. Jag tyckte att det lät som en bra plan!

Jag hade 7-8 fruktansvärda timmar med det höga flimret, tills det slog över under natten av digoxoin. Mådde riktigt dåligt denna gång då det var så ilsket! Sköterska sade att rond kommer 9 och då får jag passa på att berätta på vilket sätt flimret ändrat karaktär mm.

Döm av min förvåning när en ung underläkare kommer in och ställer ner en kopp medicin, säger att avdelningsläkare skickat honom. Att jag får skrivas ut då jag går i sinus och att jag får dubbel bisoprolol.

WTF? Hur blev det med ronden då? Samtalet om mina förändrade symtom, och planering av medicin?? Att ta bisoprolol hjälper ju inte ett skvatt för mina FF. Det vet jag efter snart 4 års tid.

Han ryckte på axlarna och ville bara gå, som att jag vore pest-smittad=covidsmittad.

Jag blev arg. Jag sade att jag hade rätt att träffa läkaren! Han sade att hon är rädd för covid då haft det innan. Jag sade att ingen på akuttmottagningen hade skyddat sig och att jag nog inte var smittsam nu?!  Han skulle se vad han kunde göra. Strax efter kommer det in en kvinna i 55-60 årsåldern med riktig mask,visir mm. Ändå står hon borta vid dörren ca 4-5 m ifrån mig. 

Sä rädd stackaren att hon inte vill ronda mig, undersöka /lyssna på mina lungor och hjärta som det ska göras på en rond. Jag blir frustrerad! Jag frågar om hon tänkt ringa Lund nu för att säga att jag legat inlagd 3 dygn på 11 dagar? Hon säger med en lätt brytning att jag nu går i sinus igen och att FF inte är livs-farligt. Att det finns de som har det svårare än mig. Att nästa gång kan jag hålla mig hemma och avvakta 1-2 dygn. HÖRDE JAG RÄTT??? Vara hemma med dessa symtom och puls i 180 i 1-2 dygn?? Jag frågade förtvivlat och gråtandes hur hon menar? Hon sade att då jag haft det så jobbigt sista tiden så behöver jag ta dte lugnt nu och få sova! 

Aha? Menar hon att det finns pateienter som sover när man har 180 i hjärtfrekvens??  sjukt! Jag ifrågasatte varför hon inte ville diskutera annan medicin med mig? och hon sade att ta du extra bisoloprol bara! NEJ NEJ NEJ, ni kan inte skicka hem mig igen utan att jag får annan hjälp grät jag. 

Hon sade barskt; vilken hjälp behöver du, jag kan ringa till psyk om du vill?

Jag svarade att jag vill kunna få sova ja, men då måste jag få hålla mig flimmerfri!

Hon svarade att så länge jag har inre stress och inte sover kan det påverka FF, vilket jag förstår, men att få 4 epiosoder på 12 dygn tyder på att covid gör detta anser jag! Hon sade; och vad ska jag göra åt det? Jag; kan man inte få röntgat lungor/lungvener? Ta några andra tester? Hon skakade på huvudet och jag blev verkligen bestört, förtvivlad, arg och uppgiven.

 

Hon gick ut och jag ringde efter sköterskan för att fråga varför jag inte fick den rond hon berättade om?

Men hon kom inte och istället dök 3 st skyddsklädda "varelser" upp. Det var en läkare och två sköterskor från Psykiatrisk mottagning!  Läkaren hade en hög och bestämd bas-stämma när han ställde frågor. 

Hur mkt har du sovit sista tiden per natt?

Har du haft tankar på att göra dig själv illa?

Vilken dag är det idag?

Jag grät och erkände att jag sovit ca 2-4 timmar per natt under den sista månaden. Han svarade att de ville lägga in mig för att få mig att sova i ett par dygn. 

 

Först fick jag testas för Covid igen, och denna gång blev det negativt. 

Strax efter 13 blev jag körd i rullstol till en annan avdelning. Till en helt annan värld. 

 

 

 

 

 

 

I förrgårs runt midnatt slog arytmier till igen. Denna gång rusade det inte utan hjärtat stod still, stökade och det var väldigt obehagligt. Samtidigt skenade blodtrycket och när jag mätte stod det 199/166. Det kändes som att ha flimmer i huvudet så jag tänkte att det kunde vara ngt på G?

1177 hade 55 min kö så fick bli 112.

Ambulans kom igen, andra gången på 9 dygn. De tog med mig in och fick ligga på AVA denna gång, i ett covid-rum. Det var mycket att göra denna natt och efter en timma kom sköterska in och sade att det står i journalen att jag ses som smitt-fri den 3/12, och eftersom jag inte hade eller har haft luftvägssymtom tog hon mig till andra avdelningen för hjärtövervakning. Utan skyddskläder.

Det kändes så surrealistiskt! Från att ha behandlats som pest-smittad vågar personal träffa mig som vanligt! Var inte detta för tidigt? Jag frågade och berättade att jag läst om att det kan finnas fall där det tar 14 dagar men hon avbröt glatt att de följer smittskydd och det är 7 dgr+ 2 extra vid symtom. Att jag hade inte haft luftvägssymtom.

Så mitt upp i allt med hjärt-stök kändes det så befriande. Magen började kurra av hunger vilket var första gången på nästan en månad. Så kl 03.00 efter provsvar fick jag in en yoggi, knäckebröd och juice.

Läkaren kom in först 05:30 och sade att hon skulle hämta ett munskydd, vilket jag sade var sunt!

Jag hade en lätt förhöjning av infektions-prov men annars var det bra så jag fick ta en taxi hem vid 7-tiden.

 

Blev bara ett par timmars sömn så tog det väldigt lugnt igår. Niclas och Milton kom tillbaka till stugan och hämtade Maya i skolan.

Jag försökte åter igen googla på hur länge jag ska vara isolerad i mitt hem. När kunna ta hit Maya och när få kunna krama om mina nära?

Om man tänker på smittotillfälle(n) kan det ju vara så sent som på mammas dödsdag den 23/11 jag fick smittan. Då var jag där upp till två timmar. Och det står i studier att inbukationstid är 2-14 dagar vilket fick mig iskall. Räknar man så går jag in på dag 12 idag. Läste också att det i Wuhan funnits fall där det tagit 14-15 dygn innan symtom. Avskyvärt och ny ångest-attack. Tänker ju att hjärtat kanske skulle kunna vara mer mer stökigt pga detta el om det beror på allt som händer / hänt? Svårt! 

 

Till slut stod jag inte ut i lgh och promenerade bort till stugan för att få se dem. Det var så underbart!

Var utomhus med Milton i 30 minuter. 

 

Idag har jag vaknat med en påtaglig trötthet och efter ha kollat min hjärt-app förstår jag varför. 

Haft en episod inatt när jag sov, vilket brukar göra mig matt dagen efter.

Tre dagar till att hålla ut? Eller redan nu gå på vad FHM direktiv?

Vad hade ni gjort? 

 

 

 

Denna eftermiddag har jag haft några telefonsamtal.

Fick till slut, efter några dagars jakt, tag i rätt person att tala med på Ryhov; en enhetschef Ann-charlotte Widegren och vi hade ett långt och intressant samtal.

Mycket om Covid i sig och hur man kan tänka som personal, anhöriga för att göra rutinerna säkrare. Hon var lyhörd och erkände brister med att jag fått komma in via insidan. 

Man ska alltid gå in till ett vårdrum från utsidan. Nu är det gjort och som jag sade vill jag att det ska bli bättre så att fler slipper få detta hemska virus+att spara på vården! 

Mammas fina läkare var ledig denna vecka men ska ringa upp mig under nästa vecka.

 

Har talat med min jurist om det juridiska.

 

Pratat med min Maya som installerat sig hos fina Familjen Lidh. Hon hade tid för en MR-röntgen idag så henne far körde ner henne, och efter det var hon tillbaka i skolan på em. 

Är dag 8-9 sedan hon träffade mig och har testats negativ så äntligen fick hon gå dit. I samma veva blev det bestämt om distans-undervisning from måndag. Inte en dag för tidigt men såklart synd om henne som just kom tillbaka. 

 

I samma veva ringde oskyddat nummer och det var överläkaren Anders på infektionsmottagningen som undrade hur jag hade det? Jag sade att det är svårt att avgöra vad som är vad i den trötthet och oro jag känner, men har inga som helst luftrörssymtom eller feber. Inte heller värk i kroppen.

Han sade att om jag inte får symtom före lördag så har det gått 7+2 dagar som smittskyddslagen säger, och då anses jag som smittfri!!!!! 

Så nu är det ett dygn till + en natt tills jag skulle kunna andas ut?? Dert låter ju så himla hoppfullt...och ändå helt skärrande. Många i covid-grupp skriver att det är på dag 8-10 det blir sämre men för mig som inte haft den höga febern eller luftvägssymtom vet ju inte om de kan bryta ut först då?

Några spekulerar i att ens eget immunförsvar ser till hur covid blir och då tänker jag; hur 17 skulle mitt immunförsvar vara redo då med den hemska starten? Så då tänker jag dumt nog att mitt immunförsvar kanske reagerar kanske för slött, så att det plötsligt bara kommer slå ut. 

 

Min oro och ångest finns kvar, men ett liten gnutta hopp om att jag kunde få slippa ett svårare förlopp.

Som Bo Kaspers; Håll ut......................

 

 

 

Inte mycket sammanhängande sömn denna natt heller. Jag slumrar till och vaknar, slumrar och vaknar. Jag förtränger att min mamma inte finns mer. Det blir för mycket ångest-påslag så när jag vaknar ibland tänker jag att hon också ligger därhemma i sin säng och att vi snart ska börja dagen med ett sms. 

Jag kan inte minnas att jag drömt på länge. Väldigt länge.

Men imorse vaknade jag upp av att ha sett min far. 

Jag och Maya var i närheten av Grus & Betong i Tranemo när jag fick syn på pappa komma gåendes på Norrgatan i sin röd-svarta flanellskjorta. Han gick sakta, stapplandes och satte sig på min kusin Hans-åkes mur och pustade ut, som jag ju sett honom göra ibland.

Han sjönk ihop och det såg ut som han skulle falla ihop och jag ropade högt till Maya att skynda sig till honom medan jag skulle hämta bilen för att hämta honom. 

 

Men så vaknade jag och blev påmind om att tre individer som stått mig så nära i livet fattas mig. 

Far 2018-02-26 

Plura 2020-08-03

Mor 2020-11-23

 

Idag går jag in på dag 7 sedan första symtom. Outhärdlig väntan på att bli sämre, få mer symtom eller  kunna få gå mot strömmen och inte få några fler symtom än det mag-relaterade. 

 

Jag kände mig trött igår kväll och tänkte att jag kanske kunde få några timmars sömn under natten. 

Men vaknade upp redan 01:00  av att något lät och brakade och det var min mage. Aj så ont. Det var som att det bubblade och kokade i tarmen, vidrigt. Blev givetvis skärrad och då det fortsatte ringde jag 1177 för att rådfråga runt 4-tiden. Jag har nämligen varit med om ett tarm-vred efter kejsarsnittet på Milton 2006, så minns liknande smärta. 

Sköterskan på 1177 var inte så hjälpsam. Hon sade att covid är ett virus som sätter sig i tarmen och då får man bekymmer. Att det kan jag komma att ha länge. Berättade om mammas symtom som var lika och det blev ingen skillnad.

Hon sade att jag får söka vård på min vårdcentral på morgonen och kl 7:00 ringde jag och skulle få bli uppringd 8:10. När de ringde upp så hörde jag dem inte, och så bröts det bara. Inte ringde de upp igen heller så jag satte mig och skrev ett meddelande på 1177 till dem och till infektionskliniken. 

En sköterska fr infektionsmottagningen ringde upp först och där var det samma som det alltis frågas om; är du andnings-påverkad, är du andfådd, hur hög feber? När jag bara har olidligt ont i magen så får man inte hjälp. Jag kan förstå det på ett sätt, men inte på ett annat då mamma hade detta förlopp. 

 

Strax efter ringde min vårdcentral med en sträng sköterska i spetsen. Kl 11 istället för 8:10

Jag orkade inte lyssna på hennes förmaningar och klev upp. Betydligt svagare. Tagit det mkt lugnare idag och bara gått en kort promenad. Känns som det tar emot lite och som en sjukpåverkan. Men stöket i tarmen lade sig under em. 

Läste på att det kan fattas enzymer i tarmen när covid tar över och ringde en hälsost-affär LIfe i stan som fixade iordning en påse och den kom Benjamin ut med på em. 

 

Nu efter intagit torsk och ris känns det som att det börjar bubbla igen :-'( 

Det finns en god nyhet idag! Milton och Niclas testades negativt.

Vilket också innebär att det är på Ryhov jag smittats. 

 

Tog just mitt blodtryck, första gången sedan covid, då jag inte vill se något dåligt och tyvärr visade det 170/113!!! Skyhögt. Men som sagt; bara hålla ut. 

 

 

 

 

Istället för den återhämtning och det sorge-arbete jag tycker jag var väl unnad, försattes jag i en ny chock med enorma panik-känslor! 

Läkaren spädde på det med att jag var "precis i början" så att det kan ta ett tag innan jag får symtom. Hon plågade mig vidare med att jag måste sköta om mig, följa de råd som finns och inte dra mig för att söka hjälp när det blir för jobbigt. Hon frågade vem jag träffat sista dygnet? Jag sade att min sambo och son som är i en risk-grupp, hemma från skola pga detta, står utanför och vi har åkt bil i 1 tim och 30 min. Att vi skulle åka tillbaka t Halmstad och på vilket sätt skulle detta ske?

Jag rusade ut fr lägenheten, vinkade hej då till Peter och det blev en mycket pressad tillbakaresa. 

Jag hade ett nytt godkänt munskydd på mig och satt där bak blixt-stilla.

 

Maya fick flytta till stugan till N och M. Bokade tid för covid-test för henne dagen därpå. 

Nu sitter Helena här allena. Dag 6. Känns mer som 6 veckor, och ändå inte. 

Mayas test var negativt. Även min bror Peters test, och han satt långa stunder hos mamma med. 

I söndags åkte Niclas, Maya och Milton t Tranemo och igår tog Niclas och Milton test. Är de negativa så vet jag med säkerhet att det var på Ryhov jag fick smittan. 

Finns det något positivt med att få att provsvar i ett så tidigt skede?? Ja givetvis för att jag kan/kunde hindra smittan att spridas vidare! MEN vad jag lider. Att invänta ett monster till virus att invadera ens kropp och inte kunna göra ett dugg åt det! Ovissheten med inkubationstid? 2-14 dagar! från smittan i sig eller från att symtomen kommer? Inrgen kan väl svara på det, men det vanliga är ju att man testas först när man får symtom och det tror jag att jag fick på torsdagen i form av magproblem/diarre. Även känt pirr i huden på benen. Har värmepåslag i ansiktet, huvudet och magen fortsätter vara orolig, bullra och ha sig. Villen dag är jag på? ska jag räkna från att jag misstänks blivit smittad eller konstaterats med covid el från symtom?

Mina vänner vill veta hur jag mår och mina symtom? De flesta vill veta om jag har svårt med andning, de traditionella symtomen. När jag inte har dem vill de muntra upp mig att då blir det inte så farligt. Önskar jag kunde vara som dem och tänka att jamenvisst varför skulle jag behöva få det svårare/svårt? Jag är ju dessvärre påläst om covid och i studier från USA står det att man ska vara alert på om man har en mild start med endast magproblem för det kan senare bli ett mycket svårare förlopp. Det har jag tänkt om mamma som också fick sitt i mag/tarmproblem och att det då blev ett svårare förlopp när organen blev angripna. Hon hade ju inte alls de klassiska symtomen med hosta, smak-luktbortfall osv och hon trodde själv att hon fått inflammation i sina tarm-fickor. Det bubblade i i hennes tarmar. 

Min högsta temp har varit 37.8 hitills, det var igår. Idag var den uppe på 37.6 men har bestämt mig för att inte tempa mer förrän jag känner mig påverkad. Det är psykiskt påfrestande. Likaså köpte Niclas en syresättnings-finger apparat och det blir ju med oro man tar den. 

Jag gick med i en covid-grupp på facebook. Den ger inget lugn precis. Tvärtom. Oj vad det skrivs. Jag lade ut en fråga och de skriver att jag ska vara redo då det kommer bryta ut inom 14 dagar.

 

Jag är på dag 6. Vet inte hur jag ska uthärda fler dagar, timmar och sekunder i denna väntan.

Jag får många fina råd men de funkar ej. Jag har ju följt min mamma och jag vill inte (heller) lämna mina barn. Varför är jag rädd, negativ? Just för att jag läst och tror på de olika arvs-anlagen och förutsättningar vi har. 

När läkaren Ebba ringde mig dagen efter beskedet för kolla av mig sade jag att jag är villig att prova på anitikroppar eller annat, när jag nu är i så tidigt skede? Hon svarade att det finns ingenting att ge, bara vänta ut. När min mamma kom in på sjukhuset så hjälpte aldrig syrgasen till, då hade viruset angripit cellerna och organen. Blir det så för mig vet jag ens inte om jag vill ta mig in till sjukhuset?

 

Skulle jag för en gångs skull kunna få ha statistiken mot mig, alltså att jag blir en som inte behöver drabbas så hårt och få så många symtom? vad är oddsen tro?

Ingen av de 5 personer jag träffade i tisdags och onsdags förra v. har fått symtom. Låt det förbli så.

 

Hade jag följt mammas läkare Joakims råd, så skulle jag inte gå in till mamma. Men båda mina bröder gick in, och flera andra sköterskor tyckte att jag kunde gå in då det är sådan liten risk och att de sade att de själva arbetar på det sättet varje dag. Även den fina SSK Johanna som tog så väl hand om mamma hjälpte mig på med kläder, skydd och sade att det är säkert. Men läkare i Halmstad (och Joakim Ryhov) sade att det kan finns en risk att aerosoldroppar kan spridas då mamma hade en optiflow, högflödesbehandling med grimma. 

 

Jag var tydligen mottaglig. Imorgon går jag in på dag 7.

 

 

 

 

När mamma fick ro bestämde jag mig för att satsa på min egen återhämtning. Pga ångest och rädsla hade jag inte fått sova en enda natt på ca 18 dygn och ätit alldeles för lite+ pendlat 500 mil på 12 dagar.  

Jag hade inte ett uns energi kvar i kroppen när jag vaknade dagen efter tisdag 24/1. Det värkte i varenda kroppsdel. Jag kunde inte ta mig ur sängen ens. Var på toaletten men annars kvar i sängen till 16:00. Jag försökte fortsatt hålla avstånd till Maya, Milton och Niclas. Mest Maya då hon går i skolan. Det är svårt att inte få krama sina nära och kära i sin stora sorg. Men då jag är skräckslagen för covid måste det vara så. Man lever ju på hoppet att vaccinet skall komma och då får man hålla ut, inte minst för vårdpersonalen! 

På kvällen började jag känna av mitt flimmer och kl 23 sade det bara pang så slog hjärtat i 180 slag. Luften gick ur mig, fick svimningskänsla och jag kände att det skulle bli ohållbart. 1177 hade 50 min kö så fick bli 112. Jag berättade att jag varit vid min mors covid- dödsbädd, så de sade att de kommer ha skyddskläder på sig för säkerhets skull. Jag har bott i denna lägenhet i två månader och känner inte grannarna ännu så det kändes jobbigt att få hit en ambulans vid midnatt, med skyddskläder, så att man kunde tro jag blev hämtad pga covid. 

På akuten var det ganska lugnt. Var ju tredje gången jag kom in med flimmer och den 8:e på snart 4 år med detta höga flimmer så jag kan ritualen. Jag berättade för personal, läkare att min mor dött under gårkvällen. Detta var väl det utlösande  till flimret och med facit i hand undrar man hur det kunde dröja så länge? kroppen gick på helspänn ända fram till mamma dog och sedan släppte väl allt. 

 

Jag brukar få seloken intravenöst X3, och det brukar ej hjälpa utan det är digoxin som hjälper men denna natt sade läkaren att det inte fanns ngn hjärtövervakningsapparat på den avdelning jag skulle till så därför kunde jag bara få det i tablett-form, villet gjorde mig bestört då det skulle ta lång tid att häva flimret.

Det är väldigt jobbigt att ha ett rusande hjärta som slår i 180 i flera timmar. Speciellt när man är så urlakad och bara vill sova. Jag frågade läkaren hur de gör med andra patienter som behöver övervakning? Han sade de finns på andra avdelningar, och han sade att han ska tänka en runda till. Strex därefter kom han och sade att han ordinerat ett covid-test till mig för då kan jag ligga i en s.k sluss på MAVA där det finns övervakning. Jag tyckte det lät bra, så jag kunde få min medicin. 

Näs-provet var hemskat att ta, jag stretade emot och sköterskan sade att det skulle egentligen rörts runt lite mer.

Blev bra omhändertagen på MAVA. Vid 7:30 på morgonen slog det om till sinus och först vid 11 blev jag utskriven av överläkare och underläkare Ebba. Jag berättade för dem att mor avlidit och att min bror har en pågående svår covid-infektion varpå läkaren sade att du har all rätt att känna oro! 

 

Jag hade skrivit med min svåger Peter om han hade chans att hämta mig och jag fick ha på mig ett munskydd hela vägen ut genom entre 19. När jag satte mig i baksätet funderade jag på att ta av skyddet men behöll det på. Trots varit sömnlös under natten ville jag möta bror Peter i mors lgh i Gislaved. Då jag var för trött för att köra bestämde vi att Niclas skulle köra. Jag satt fram och Milton bak. I lägenheten delade vi upp oss för att ta fram saker. Kl 15:00 ringer okänt nummer och när jag svarar är det läkaren Ebba och jag vill bara SKRIKA!!!!!!!!!! ser Milton utanför fönstret när hon säger att mitt covid-svar är positivt!!!!! 

 

 

Måndagen den 23/11 20:55 fick min tappra älskade mamma slippa plågan som covid-19 orsakade i 21 1/2 dygn. 

Jag gick in till mamma vid tre tillfällen.

Det första var på torsdagen den 19/11 när jag hade med mig många fina foton som Lena hjälpt mig skiriva ut. Jag var vid fönstret och överlämnade bilderrna till sköterskan som meddelade att läkaren ville byta några ord med mig. Jag blev ledd till ett anhörigrum och fick vänta en stund innan en ny kvinnlig läkare med skånsk dialekt kom in och undrade om jag hört läget om mamma?

Eftersom jag under resans gång haft en bra dialog med läkare Joakim så undrade jag vad som stod på? Hon berättade att mamma var sämre och att den syrgas hon fåtr var på max och att det skulle bli svårt att kämpa på med det läge hon har. Att hon skulle bli erbjuden morfin och frågade om hur jag tänkte om livets slutskede? Jag svarade att hon måste få slippa lida efter alla dessa dagars kämpande! Hon höll helt med och tyckte att jag skulle gå in till henne idag, då läget var så här och att även mamma blivit informerad om det. Jag fick stort stress-påslag. Dels för mamma skull att hon nu visste att det inte skulle gå att vända och dels för att jag skulle gå in till henne när jag lovat både henne (i tidigare skede) och mig själv att inte bli smittad, då jag har en viktig roll som mamma.

 

Jag sade till läkaren att isåfall vill jag ha riktig hjälp med skyddsutrustningen och hon sade javisst, bara följ mig. Fick då gå igenom två korridorer för att komma till rum 4, där flera personal gick omkring (lunchtid) och många ville säga ngt till läkaren- tydligen skulle det vara ett rehab-möte som de påminde henne om. Så hon ledde in mig till "sluss-rummet- där man byter om innan man går in till mamma, och visade visiret, och gav mig ett munskydd, och blå handskar när en sköterska kom in och skulle till mamma. Då vi blev tre och läkare till möte gick hon och sköterska tog över. Jag frågade om vi skulle gå in? och jag hade full bestyr med att se till att visiret satt hårt då jag har litet huvud. Såg även mamma genom fönstret och hon mig så jag ville såklart in efter att ej varit nära henne på så länge. Vi gick in och mamma tog min hand hårt, direkt. Vi var tysta ett tag bara njöt av att få vara nära. Sedan pratade vi om allt från när vi var barn. Den välkända episoden när jag ca 5 år gammal hade frågat mamma var jag fanns innan jag föddes? Och om hon hade letat efter mig då? Till att min far var lekfull och lekte björn med oss barn. Hon har sagt det innan och tror nog att det var så att den lyckligaste tiden var när vi var barn, på 60 och 70-talet. Vidare ville hon prata om Maya och Milton  och hur hon ville ha sin begravning. Jag fick fortsätta skriva i blocket då hon inte hörde. Jag skrev; Hur ska jag kunna leva utan dig? Hon sade; det måste du! Du får tänka på allt vi gjort och alla minnen. När jag grät sade hon; Hur ska du orka Helena?  Sedan kammade jag henne en bra stund, så som jag ofta gjorde som barn. Efter ca 30-40 minuter gick jag ut och väl i "sluss-rummet" upptäckte jag att jag inte hade något förkläde på mig!!!! HUR kunde detta ske? Väldigt lätt att ifrågasätta hur jag kunde glömma det, men har man inte sovit, fått sömn på över två veckor, levt med stress och ångest över mammas tillstånd, kört massor av mil och inte fått i mig någon mat så fungerar inte hjärnan så bra. DÄRFÖR bad jag om hjälp med skyddskläderna om jag skulle gå in. Här tycker jag Ryhov brustit.

 

Jag gick in till mamma en kort stund på söndagen också. Denna gång såg jag till att få på mig allt. Tyvärr var mamma dåligt och det var första gången jag såg att hon givit upp. Nu ville hon inte plågas mer. Ändå helt klar. Det hände en incident när jag var inne hos henne och den kommer jag få bära med mig. Har man sett på nära håll hur denna sjukdom gör med en människa så lovar jag att man skulle bli väldigt restrektiv för att slippa smittan! Själv hittade jag ett lunchställe som hade drive-through och där var jag varje dag. Jag gick ens inte in på en toalett utan använde naturen intill Ryhov. 

 

På måndagen fick de ge mamma alltmer morfin och lugnande och hon sov mest. De sista orden jag fick höra var; "Varför ska det vara så svårt att dö!?

20:55 var kampen slut. RIP mamma.