Paroxysmalt förmaksflimmer som snart blir permanent efter 5 år?
I december är det 5 år sedan jag fick diagnos Paroxysmalt förmaksflimmer.
Det innebär att man får episoder av flimmer och i mitt fall med väldigt hög frekvens. Vissa kan ha det utan att ens veta om det. Så har inte fallet varit för mig. Från en sekund till en annan slår det till och pulsen når upp till 205. Jag får ont i ryggen, lungor och axeln och det blir svårt att andas. Ansiktet brinner och jag behöver kissa var 10:e minut.Vissa gångar blir det mer kraftigt och då känns det som att hjärtat ska lossna och lämna kroppen. En mycket obehaglig känsla. Många verkar tro att jag stressar upp mig och om jag bara tar det lugnt så händer det inte och om jag bara inte är rädd kommer pulsen gå ner. Så funkar de dock ej. Under mina 19 akut inläggningar har jag nog fått åka ambulans ca 10, då blivit så dålig och påverkad. 3 eller 4 resor av dessa har varit tuffa och förutom den första gången jag åkte med blåljus och sirener har det funnits ett par gånger till då jag faktiskt trott att jag kommer dö. Känslan och stämningen har varit akut och jag hann tänka; är det slut nu? De andra gångerna har jag känt mig mer lugn då jag vet att jag klarat detta så många gånger förut.
Under det sista året har jag känt av en annan slags arytmi. Det slår antingen väldigt långsaamt och hårt eller oregelbundet i flera timmar, ibland hela dagar. Ibland resulterar det i att höga flimmer bryter ut framåt kvällen. När jag påtalade detta för ambulansperssonalen sist att jag hade haft arytmier hela dagen, svarade han att det också är flimmer.
Så detta lär väl snart övergå till permanent flimmer vilket jag fasar för, såklart.
Men detta är den vanliga gången för ff-patienter.
Jag har både läst och hört läkare förklara att om man gör en ablation före det blir permanent, ja så fort som möjligt, har man en betydligt större chans att bli hjälpt.
Jag var alltså 46 år när det bröt ut och nu är jag 52 och har fortfarande inte fått gjort en ablation. Varför?
Borås SÄS 2015-2017 Nonchalerade mig då jag var "så ung" att det säkert bara var tillfälliga flimmer. Jag åkte in och ut några gånger innan jag fick medicinering osv.
Göteborg Sahlgrenska 2018-2020 Då SÄS var för dryga skickade jag en egenremiss hit och fick en bra Isländsk läkare, Runa. Hon skrev ut Multaq som jag påbörjade 2019. Dessvärre fick jag utslag och snabb viktökning så fick avsluta på hösten.
Då bestämde vi att hon skulle skicka remiss för ablation och före detta fick jag komma på diverse undersökningar, ultraljud under 2018. Det sista besöket gjorde jag i januari 2020 och enligt sekreterare skulle det bli operation"före sommaren".
MEN det satte Corona stopp för. Pandemin kom och jag hörde ingenting. De gånger jag ringde fick jag höra att Corona gav kötid.
Maya valde gymnasieskola i Halmstad och flytten gick sommaren 2020.
Halmstad sjukhus 2019--Hann bara till augusti innan jag fick ett akut flimmer och fick då träffa hjärtläkare Jörgen som sedan dess är min läkare. Har varit inlagd 7 gånger sedan dess och remiss inkom till Lund i september 2020. Fick veta att det var 9 månaders kö för min ablation men då jag blev inlagd akut 5 gånger i rask takt i nov-december skickade Jörgen in journalerna för att skynda på. Han är empatisk och lyhörd men tydligen går det inte att påverka kö-systemet i Lund.Jag har blivit uppringd av en abladör, Dr Erik i Lund, och vi har nog pratat 4 gånger detta gångna år. Han lovade mig att det skulle bli gjort "före sommaren" men när jag inte fått någon kallelse i maj-juni ringde jag upp och fick veta att det inte skulle kunna ske. Dr Erik ringde tillbaka till mig början av september då jag berättade om sista episoderna, om både min längtan och rädsla för att få gjort detta ingrepp och han sade att jag ju väntat i 390 dagar så nu skulle det ske "före / om två månader"! Jag frågade om jag istället skulle välja att göra det i Danmark då det verkar som att svenska patienter åker dit istället, för att slippa väntan.Han tycke definitivt att jag skulle komma till Lund där de har både frys och värmemetod för att behandla mig. Då lyssnar jag på honom.
Jag fick lite nytt hopp och vågade knappt tacka ja till tandoperationen om det skulle dimpa ner en kallelse. Men icke. Ringde sekreteraren förra veckan för att se när de kommer kalla mig? Fick barskt höra att "läkaren inte kunde styra över när patienter ska kallas" Att de har ett system med akuta fall, väntelista mm.
Då brast det för mig. Jag sade; hur vet du hur pass akut det är med mig? Läkaren säger att jag ska komma för att jag har det för jobbigt. Dessutom belastar jag vården när jag åker ut och in. Jag vågar inte arbeta fullt och min övriga hälsa blir inte bättre av att jag får ff i tid och otid. Jag frågade när kan det bli? Hon svarade; räkna med 100 dagar till.
Många frågar mig; varför får du inte gjort denna ablation? och jag har inte något annat svar än det jag skriver här ovan.
Jag hade hoppats att lägga 2021 bakom mig med detta och annat för att starta upp 2022 med nya tag. Jag är som tur är dock inte dödligt sjuk men det är frustrerande att inte våga, kunna planera för något då detta hjärta begränsar mig.
Blev idag uppringd av karolinska insitutet då jag skickat intresse för en studie om hur ff påverkar männsikan fysiskt och psykiskt. Om jag kommer med som deltagare ska man jobba med KBT. Kanske vore bra för mig?
För med en ablation finns det inga garantier på att jag blir flimmerfri. Oftast får man göra om operationen, ibland flera gånger. Oftast kommer flimret tillbaka. Oftast får man fortsätta med medicineringen. Så jag lär leva med detta livet ut.
Jag hoppas bara att jag slipper få ett hjärtstopp innan de hunnit ta sig in till mitt hjärta för att se funktionen och åtgärda felen. Att jag ej ska få hjärtsvikt för tidigt pga alla flimmer-episoder, (haft det konstaterat 2-3 ggr genom åren).
När jag blev dålig i Kroatien 2017 sade läkaren att jag skulle söka direkt när tillbaka i Sverige då EKG visade avvikelser som kunde vara farligt. Visade dessa EKG i Borås, men där verkade ej haft samma åsikt?
Sitter här drygt fyra år senare. Med arytmier som hållit på hela denna dag :-'(
Specialist-tandvård; bettskena, flikar i halsen, operation kindtand.
Min tandläkare skickade 2 remisser till specialist-tandvården i vintras.
Den första för att hon dömde ut min kindtand/6-årstand i underkäken. Jag visste om att den var rotfylld i Thailand och mkt lagad, men när hon berättade att den bör opereras bort blev jag skraj. Inte minst pga mammas färska tandproblem då hon under 2019-2020 gick på specialisttandvården i Jönköping. Tog bort tänder, fick inskruvat nya som sedan lossnade osv. Hon var ju dock 78-79 år.
Minns även min fars stora tandproblem och man tänker ju tanken om man också skulle ha anlag för problem. Därför har jag skött mina tänder extremt noggrant och även fått beröm för det i Tranemo.
Men plötsligt kändes detta som ett minne blott. Om det beror på att jag biter hårdare och sover sämre efter hösten 2020, använder CPAP, hade Corona eller bara pga åldern, det vet jag inte.
Den andra remissen var för att göra en ny bettskena och då ingick en uttredning om min hälsa, smärttröskel, spänningar osv. Fick ett träningsprogram för att mjuka upp käkled, träna på att inte spänna tungan utan istället låta den ligga avspänt. Sköterskan är en go och omtänksam kivinna i min ålder som har berättat om sin väg tillbaka från utbrändhet.
Tandläkaren är mer sträng och har ingen "quickfix" när jag gnäller att det är svårt att sova med skenan som går upp mot gommen+ min CPAP. Så jag måste själv jobba på med detta. Vid ett tillfälle frågade de om flikarna jag har i halsen och jag sade att det tillkommit en ny och att den kändes lite störe och torr. De kallade in en annan tandläkare för att bedöma och det blev ännu en remiss; till öron näsa hals.
Ett kort tag senare fick jag genomgå en undersökning med kamera genom näsan ner till hals. Fick därefter ettt samtal och en kallelse för att ta bort en flik och ta vävnadsprov för analys. Detta lilla ingrepp blev dock jobbigare än jag tänkt mig då läkaren tog fram en lång bedövningsspruta som skulle ner i halsen och jag skulle behöva gapa en lång tid eftersom det kunde blöda pga Eliquis. Så jag fick tyvärr panik och vi kom överens om att jag skulle boka en ny tid och få skjuts nästa gång så att jag kunde inta lugnande medicin, dock på egen hand och i lagom dos så att jag ska kunna samarbeta med läkaren. Nej, jag har inte bokat ngn ny tid. Ändå har jag nu genomgått något som varit betydligt tuffare i munnen.
När jag väntade på kallelse för att operera ut tanden under tidig vår kontaktade jag två andra tandläkare för bedömning, som en second opinion. Jag kunde inte tänka på annat under några veckor då jag inte ville få käken uppsågad för att ta ut kindtanden med dess rötter och sedan sys ihop. Jag brukar laga tänder med bedövning utan adrenalin. Adrenalin triggar puls och därmed flimmer vilket jag läst om i min (arytmier) facebooksgrupp där flera varnar för just detta.
Men i detta fall/operation ges det med adrenalin så att blodkärlen drar ihop sig och stillar blödning. Tandläkare 1 höll med att den skulle bort. Tandläkare 2 som är pensionär och hoppar in extra på en estetisk mottagning tog emot mig och förstod att jag verkligen ville ha en annan bedömning. Hon erbjöd sig att laga tanden! På direkten.
Hon sade att hon gärna bevarar istället för att ta bort. Jag hann knappt tänka innan bedövning verkade. Som hon fick slita! En dryg timma fick hon laga denna tand. Hon pustade, svettades (även jag) och sade att hon gjort vad hon kunnat. Att jag måste vara väldigt noga med att ej få in bakterier när så låg. Jag kände ju tyvärr att det inte blev riktigt bra men blev lättad av att ringa specialisttandvården för att säga att jag lagat den och att den får hålla så länge det går.
Efter sommaren var jag hos tandhygienist på ordinarie tandläkare och då erkände jag lagningen. Tandläkaren blev så besviken och utbrast; varför tror du inte på mig? tanden är dålig och ska bort som jag har sagt! Jag sade ledset att jag väntar på min ablation som utlovats före sommaren och nu till denna höst och att jag ville göra den först om några komplikationer osv . Hon sade att det inte blir svårt att ta bort den, att t om hon kunde gjort det. Dessutom bokade hon in tid för laga en fyllning som spruckit, 12 dagar efter min kommande operation ( som skulle ske den 4/10). Det skulle inte bli några problem.
Jag förberedde mig genom att fråga Tina om hon kunde tänka sig komma hit i några dagar, förhoppningsvis bara ett par dagar då jag skulle behöva skjuts och lite hjälp med Hedda osv. Hon tackade ja :) Blev också uppringd av den tandläkare som skulle göra ingreppet då jag önskat det. Vi talade om Eliquis, min rädsla och att jag skulle få lugnande. Han sade att tanden inte såg svår ut. Så den 4/10 jag gick in med en känsla att detta ska gå bra! Nervös men ändå målmedveten.
Nu skulle det gå bra! Fick en mugg med vätska och lades på en operationssäng i väntan på tandläkaren. Vet att jag nämnde att jag inte kände av det....tills jag plötsligt blir ledd in i lägenheten ca 90 minuter efteråt. Haft en total black-out!!! Tina leder mig in samtidigt som det ringer i min mobil. Det är min VC läkare som fått svar på fot-röntgen. Resten av eftermiddagen är skum. Minns bara bitvis delar som sades, gjordes. Tina återberättar att jag hickat kraftigt en bra stund. Inget jag minns. Som tur är sitter bedövning och värktabletter i så första dygnet går riktigt bra och jag känner att nu är detta gjort! Under dag 2 och 3 eskalerar en obeskrivlig värk i käken, i tänder bredvid och det pulserar som ett flimmer i hela området.
Men när jag ringer för att fråga om detta så är det normalt. De förklarar nu som först att detta faktiskt är ett brutalt ingrepp när man sågar av käk-benet, vickar ut tanden osv och det kan ta betydligt längre än de 3-5 dagar det står på pappret jag fick med mig hem, att läka och bli av med värken.
Tina stannar ända till fredagen. Hjälper mig med Hedda, mixar soppor, dammsugar, stöttar mig i den mån som går.
När det gör som mest ont vill jag bara vara i fred. Tar alvedon var 5-6:e timma i sammanlagt 12 dygn! Under dag 5-7 när Tina åkt så smärtar det som mest. Jag får feber, svettas och påverkas mkt. Ringer jour specilaisttandvård på söndagsmorgon dag 6 då ej sovit på 2 dygn men han maler på om att det är tufft att genomgå detta. På 1177 läser jag senare att han skriver att jag avböjt en tid för att komma dit. Blir så ledsen, varför göra så? samma eftermiddag säger det pang och mitt flimmer bryter ut med 205 i puls :-'( Rara Lena kör in mig akut efter en timma då det inte lugnar sig. Får ligga i ett akut rum i 3 timmar, sedan lägger det plötsligt sig och jag får åka hem och sova hemma. Liknande händer igen under veckan med arytimer som pendlar högt och lågt och känner att kroppen arbetar på högtryck.
Går till min ordinarie tandläkare för att visa upp mig inför behöva avboka tid för lagning och det jag känt av i kinden visar sig vara stygn även där. Varför har han sytt mig i kindet får jag inte svar på? Hon avbokar tiden för lagningen då jag knappt kan gapa. Det är svårt att prata. Känner mig ledsen då det verkar vara svårläkt. Tänker på tån som tog 9 veckor att läka. Ska det bli samma?
Hade återbesök på specialisttandvården för bettskenan som jag skulle avboka och ringde min goa sköterska. Jag grät och sade att jag ej kan använda den då denna operation gjorts osv och hon undrade om jag ville komma dit trots att jag ej använt den och sade ja. Väl där tog de in en käk-kirurg som ville ta bort stygnen så att det skulle få läka bättre. Efter det spolade han området då det fastnat saker där och jag fick med mig en spruta hem för att göra det själv. Har gjort detta dagligen i en vecka men igår kände jag att det är som en stor flik i såret och ringde för boka akut-tid till min tandhygienist för att se så att jag fått bort skräpet? Hon säger då att det är en flik som hon behöver göra rent. 7 gånger spolar hon rent! Det blir ömt och jag gråter en skvätt igen. Frågar om det är vanligt? att borde man inte fått veta att sådant KAN ske så att man vet att man eventuellt behöver ta hjälp?
Nu sitter jag här dag 16 efter op.och jag måste säga att jag mist något som stått mig nära i många år; min 6års tand. Du är mycket mer saknad än vad jag kunde föreställa mig. Känner mig även lite orolig över de två tänder bredvid som flyttat på sig lite, ömmar och värker ibland. Knepigt eller även det vanligt tro?
Eksem mot vad?
Sedan jag hade Covid-19 i november-december 2020 har jag fått fula kliande eksem på bröstet och ner mot magen, som kommer i skov.
Jag frågade min läkare de gånger vi sågs i vintras och i våras vad det kunde vara/bero på? Han skrev ut Betnovat och när det inte hjälpte ryckte han bara på axlarna. Jag googlade själv och köpte andra krämer som folk tipsade om och i korta stunder har det varit bättre. Under sommaren bättre men nu för en månad sedan startade det med kraft igen och denna gång sade distrikssköterskan att jag skulle smörja med Daktacort vilket jag gjort i två veckors tid. Ingen förbättring dessvärre. Jag har trott och sagt att detta beror på någonting annat och är rädd för att det beror på Eliquis-medicinering? Fick höra av flimmersköterska att det inte borde vara det. Nu har jag läst FASS, det står att Eliquis kan ge hudutslag!
Har ätit dem snart i ett år inför en hjärt-ablation som skulle gjorts för länge sedan.
När jag började med Multaq för flimret under 2019 fick jag stora hudutslag då också så nu frågan är om jag ska kontakta hjärtläkaren för rådgivning.
Mortons neurom och hammartå.
I juli skulle jag lämna mitt bo första gången på ett år, för nöje och för att träffa två fina väninnor i Göteborg i två nätter. Det var värmebölja och jag oroade mig mer för att få ett förmaksflimmer än att tån skulle ta mer skada. Hade känt ett viss skav upptill på tå nr 2 och när vi stegade 17500 steg andra dagen ville jag inte förstöra stämningen med att jag började få ont. Fick tag i en compeed-plåster och bokade en fotvårdstid på drop in, dock inte medicinsk utan mer en asistaisk nagel-salong. Det blev inte bättre och plötsligt sprack skinnet och det blev ett sår. Ett sår som jag fick lägga om i 9 veckors tid. Fick gå till en distriktsköterska i ca 5 veckor av dessa då det blev riktigt ont. Hon såg inte så allvarligt på det utan menade att sår kan bli svårläkta. Själv blev jag i upplösningstillstånd. Grät, frågade och ville ha svar på varför? När det skulle bli bättre så att jag kunde ta på mig ngt annat än ETT PAR sandaler. Hon var väldigt lugn och sade att det tar tid. Jag berättade för min läkare att jag i två års tid (minst) haft ont i tårna bredvid och under trampdynan, att foten låser sig och gör så ont ibland att jag ej kan sätta ner den! Har t om blivit hämtad när varit ute på promenad då detta sker så jag började fundera på riktigt om ngt var fel? Han skickade remiss för röntgen och jag låg på för att få en snabb tid. Svaret kom samma dag jag opererat ut en tand, var groggy och förstod knappt vad han sade i telelfon så det skickades till mig. Det stod att jag har hammartå ställning på tå 2 och ett Mortons neurom. Detta fick jag givetvis googla upp och i efterhand borde dsk kunnat se hammartån? Det tog mentalt att inte kunna promenera på 9-10 veckor kan jag säga. I början kunde jag ens inte cykla. När jag började ha skor igen har det tryckt på tån igen och nu ser den ut som på sista bilden. Är RÄDD att det ska gå upp ännu en gång. Den 8/11 ska jag till en fotläkare och få höra domen om det blir operation. De hjälpmedel jag använder tycks inte hjälpa. Det blir ingen långpromenad i år. Nästa år? Kommer foten kunna bli bra? Beror deta på en förslitningsskada pga mina benlängdsskillnader? Många frågetecken även här. Kan inte gå PW längre och det är inte förstås inte bra för min hälsa/kondition att inte kunna gå som vanligt. Ledsamt. 
Fem fina väninnor
Jag har 5 vänninor som jag brukar, brukat prata med under de sista åren. En av dem är f.d kollega som orkat lyssna på mig oavbrutet sedan mamma insjuknade, dog och jag har fått prata om nästan allt annat som frestar på. De andra har barn i mina barns ålder och det har blivit en utmaning ju mer åren går för att känna att jag har något att ge dem. För att kunna ge bör man ha energi och om man bara tar själv och pratar om sitt, så blir det inte givande för någon till slut. En svår balansgång.
När jag kommer in/läggs in akut pga hjärtat får jag höra att det vore bra för mig att få prata med någon om livssituationen, sorgen, hälsan osv.
Sedan förra hösten har jag en psykolog-kontakt.
Problemet med henne är att hon inte känner mig. Från den jag varit till den jag är nu.Hon hör hur jag maler på om det som drabbar mig och de/det omkring mig. Det låter säkerligen ganska destruktivt och jobbigt.
Jag får inte några konkreta råd. Går inte att bolla med henne heller.
Känns som hon tappar talförmågan ibland och inte vet vad hon ska säga.
Då blir jag påmind om en handläggare på FK jag hade under en sjukskrivning 2014, som uttryckte sig att "han ville då inte byta kläder med mig"!!
Eller som en annan psykolog i Tranemo sade; att jag inte behövde komma dit för hon hade aldrig haft en patient med så många vårdkontakter och det skulle slita på mig att ha ytterligare en. Detta är nu flera år sedan och numera är det jag i egen person som har flest vård-tider att passa i familjen.
Att ha barndomsvänner som känner en utan och innan är skönt, en ynnest. Men samtidigt är det jäkligt svårt när jag inte känt mig bra på ett långt tag och inte verkar bli bättre.
Man läser och hör att man är vad man tänker, att det gäller tänka positivt, det gäller att sköta om sig mm. Men jag anser att jag får bakslag efter bakslag och jag undrar så varför det ser ut så för mig??
Med Corona har jag fått klarhet i att vi föds med bra eller mindre bra gener/arvsanlag; Arvet. Sedan är det miljön. Den man kan påverka mer.
Har försökt se fördelarna med att vara mig. Som att jag har fått resa och upppeva så mycket i livet. Att jag lyckats dra igång ett bygglovsärende för en nybyggnation. Att jag får bo i Frösakull, nära havet. Att jag inte lider av en dödlig sjukdom. Att mina barn inte har någon dödlig sjukdom. Att jag fortfarande har några riktigt fina vänner omkring mig. Att jag får bra och relarivt snabb vård i Halmstad. Att min dotter trivs och kämpar på i sin gymnasieskola. Att min son trivs gott i skolan och på sitt nyrenoverade korttids där han har en egen liten lägenhet. Att han har en assistent som han älskar, och som är ömsesidigt. En annan assistent ringer upp på facetime varannan vecka, dagligen, så jag får se och prata med Miltton och jag smälter när han tecknar och ljudar "mamma". Att jag kan träffa min son varannan helg fre-söndag+ på lov, än så länge. Att min dotter övningskör ibland, och jag är trygg bredvid. Pushar henne till att göra/fixa detta då det innebär en stor självständighet om hon en dag tar körkort.
Så det finns dagar då jag njuter. Sedan finns det dagar då jag är ledsen över det mina barn tampas med dagligen. Att inte kunna få veta hur min son mår, har det och kunna fråga om han skulle vilja bryta upp för att flytta ner hit istället? Min dotter kämpar på med hörapparater, tinnitus, kristallsjuka, endometrios och annat mentalt som tar väldans energi.
När jag så hör om mina nära väninnors liv som innefattar flera resor både själva och med familjen till Spanien, Europa, Asien, där 3 har egna boenden. Det är fotboll, cuper, innebandy och andra aktiviteter som jag själv utövade som ung och såg fram emot att följa när och om jag fick barn.
När corona kom blev många frusterade då resor och allt annat ställdes på paus. Men för mig och oss fortsatte nästan allt precis som vanligt. Inte resa. Inga aktiviteter. Inga gäster (bara varit ett fåtal sista åren).
Vill inte säga att det är avundsjuka från min sida för jag tycker det är roligt att följa mina vänners resor och äventyr, vill att de ska må väl. Men någongång emellanåt kan jag gråta en liten skvätt för att jag så gärna hade velat också, och att det känns som att jag sitter och väntar på att få "leva normalt" ? Det blir så konstigt bara när man vill tavara på nuet samtidigt.
2018 gjorde jag nog min sista flygresa? och definitivt den sista med Milton. 2011 gjorde Maya sin sista flygresa till Thailand. Det är nu 10 år sedan. Men ville så gärna fortsätta visa henne världen så 2017 for vi med bil till kroatien, men det visade sig bli tufft för mitt förmaksflimmer som för övrigt debuterade i december 2015 och inte är opererat ännu.
Nu kommer några inlägg som handlar om det och andra hälsotillstånd. Skriver ner detta för att ni ska få en ökad förståelse för hur jag "blivit". Saknar er och jag saknar (gamla) Helena också. Kram
Bygglovsansökan
I måndags var det 20 veckor sedan bygglovsansökan inkom till Halmstads byggnadsnämnd. Vi är en trio som kämpar på för att få ett bygglov. Det är Pelle Sandwall, arkitekt från Värnamo som ritat huset och har en lång erfarenhet. Det är Åke Eliasson, på byggton som ska bygga huset- även han med lång erfarnehet från grunden som snickare. Det är drygt tre år sedan jag kontaktade Pelle efter fått veta att han ritat en villa i min smak, på Doktorsvägen. Så det har varit en lång resa med många stopp på vägen. Allt ifrån hitta en bra planlösning på den smala tomt som råder, till de behov vi har och frågan, offerter om vem som ska bygga. När jag träffade Åke i ett visningshus i april följde han med till min tomt och fick se modellen på det hus jag ville bygga (som andra tackat nej till och även jag pga pris) sade Åke att han fått två överklagande under hösten som skapade tid för att bygga mitt. Klart jag föll för detta! Att få komma igång till hösten då det redan fanns ritningar och man vet att ett bygglov ska ta ca 10 veckor att få.
Dock behövde Pelle korrigera, göra mark-nivåer mm och jag fick tag i en erfaren KA som kom ut till mig i maj, och ingen av de tre männen verkade tro att det skulle bli särskilt krångligt.
Men denna resa har varit galet konstig och jag är relativt övertygad om att de "högre uppsatt herrarna" som söker bygglov inte blivit behandlade på samma sätt som jag. Redan från första telefonsamtalet jag gjorde till Mr H fick jag höra en byråkratisk kall ton att han inte hunnit titta på mitt ärende som inkommit 7/6 och nu var det i slutet av juni. Han skulle på semester i fyra veckor men det skulle bli en annan handläggare som skulle ta över detta ärende och minns jag tänkte "så bra". Några dagar efter detta fick jag syn på ett udda par som strök omkring utanför stugan. Jag lukade fars land långsamt och såg hur de tittade och pratade. Jag hann tänka; är detta mr H tro? Jag gick emot dem och han säger då att det är han+ en kollega som vill titta på miljön mm. Han ser besvärad ut och utbrister; varför ska du riva detta hus???! Jag blev lite paff och sade att det är mycket att göra vid det för att klara de behov jag och familjen har. Vidare ville han veta varför en mur var inritat, höjden och om stigen utanför vilket jag tyckte var konstigt att ta upp där och då. Slutligen sade han att han skulle ha semester 4 veckor men att det finns annan personal som kikar på det under tiden. Men när jag ringde i slutet på juli sade de att jag får vänta till H var tillbaka från semestern- så jag förstod att det skulle ej bytas handläggare. Från augusti fram tills nu har det blivit galet mycket konstigheter. Med sin tråkiga ton har han påpekat att vi inte följer detaljplanen! Att det ej kommer gå igenom. Pelle säger att han följt den för han vet ju hur det går till. H har bett oss göra ändringar, nya ritningar mm. När förslag 2 kom in fick vi svar att vi skulle ta in förslag 1 igen, som var bättre (trots H dissat det). Han har fått ta hjälp av stads-arkitekt och andra mer erfarna och senast i måndags fick vi veta att den stig som går utanför klassas som en gata och därför ska huset placeras 6 meter ifrån!! Medan grannen på andra sidan stigen har byggt 3.5 m ifrån, men det var 1982, så var väl betydligt enklare då. Att det ska ta exakt 20 veckor att få veta att det ska klassas som en gata och istället för 4 1/2 behöva placera 6 m ifrån! Det blir en yta jag inte kommer ha ngn användning för.
Nåväl nu har det skickats ut för grannhörande då en liten del som går mot norr hamnar närmare än 4 1/2 och detta tar nu någon vecka att handlägga. Om och när det skrivs under blir det bygglov enligt chefen därinne jag talat med i två omgångar. Denna chef berättar att de fick in 170 fler ansökningar i juni och att det slutat erfaren personal som ersatts med oerfarna. Att det är mitt och ett annat ärende som dragit ut så och de ber om ursökt för det. Jag hör honom men det är ingen tröst direkt när det ska byggas i lösvirke och det blir vinter istället för höst när och om man ska börja gjuta platta och bygga. Det kommer bli minst 3 månaders försening :-'(
Under två höstar har jag nu tömt stugan för att komma igång. Har helt tappat lusten och orken till bygget känns det som idag. Hoppas det är övergående och har väl kanske med annat missflyt som sker ......Kommer jag resa mig upp (ännu en gång) är frågan ? ?
Huset ska inte bara göras för min skull utan för barnens och de hinner bli både 16 och 18 innan det kan bli klart- om inte mer. Jag får höra att jag skulle påbörjat projektet före Corona slog till, men hur lätt var det att förutspå + att jag inte visste om Maya skulle börja gymnasiet härnere förrän sommaren 2020.
Sedan kom den hösten jag aldrig kommer glömma :-'( och det börjar nu närma sig den mörka årstiden och det hemska/mörka som hände.
Den 27/10 2020 åkte mamma sjukresa till Värnamo tur och retur. För att röntga sina lungor efter en lunginflammation. När jag tog in hennes post läste jag brevet från den läkare som beställt remiss för det; Bästa fru Gustafsson. Din röntgen ser normal ut, de finns ingenting på lungorna. Gratulerar!
Vad han inte visste var att hon i denna stund låg dödssjuk på Ryhov. I Corona. Som hon fått på väg eller hem eller på Värnamo sjukhus den 27/10. Älskade mamma; saknar dig, älskar dig och längtar så mycket efter dig. Det blir aldrig detsamma.
