khunhelena

Hon vill ju så gärna! Hon vill så gärna leva vidare min beundransvärda mor! Jag förstår inte var hon får sina krafter ifrån!? 

Dag 16 har startat och kampen fortsätter! Hon strider och kämpar på med de krafter hon har kvar. ENASTÅENDE.

Jag har varit kvar i Jönköping sedan i söndags. Resandet blev påfrestande och nu får jag vara "nära mor". Med nära menas utanför hennes fönster, som de öppnar när jag kommer. Nu bor jag 650 m från Ryhov och henne så jag promenarar bort tre gånger per dag för att visa mig, skicka in brev och sista två dagarna har jag känt mig mer tillfreds med detta.

Ångesten över hela situationen lyckas jag hålla på avstånd och vi får en fin kontakt. Det räcker att våra blickar möts så känner jag största möjliga kärlek som går att känna. Vi vet precis var vi har varandra. Hon är min mor. Men också min bästa vän. 

Henne har jag flest och mest minnen med. 

Givetvis inser jag att varken hon eller vi är odödliga och själv är ju ganska öppen med att prata om livet och döden.

Men det absolut sista hon var värd att drabbas av är just Covid-19. Hon har fått kämpa så mycket genom livet så jag hade verkligen unnat henne ett annat slut.

Är hon döende nu? Ingen säger det rakt ut och mamma hon kämpar ju på! Men jag har förlikat mig med efter ha pratat med läkaren i två samtal, att detta är för svårt att klara av. Men den behandling mamma får nu lyckades de i våras rädda ca 50% som var mellan 70-80 år. Efter 80 fanns det bara ett fåtal som klarade det. Och det har inte vänt för mamma än. Tvärtom har hon fått nya hinder i form av ny infektion (CRP hög) och feber. Det odlas. Det har satts in antibiotika.Hon får blod och hon får dropp. 

Ändå hade hon igår orkat att skriva ner i sitt block! (se bild)

Hennes hörsel är helt borta sedan ett par tre dagar- antagligen pga medcinen hon fått, syrgasmaskinen och all den påfrestning den och allt annat detta virus ger. Redan för drygt en vecka sedan sade hon att det "bara tjuter i hela huvudet". Så nu finns ett block de kommunicerar med henne. 

Idag skulle jag vara i Lund på hjärtmottagningen men det ska ske i telefon istället. Det som har känts så viktigt för mig att få ordning på är plötsligt inte alls viktigt. Nu är det tyvärr bara COVID, COVID, COVID som tagit över för oss alla, mer eller mindre. Nu ska jag vara stark för min älskade mamma. Sedan ska jag med största sannollikhet strida hårt mot covid själv. Förr eller senare. 

Som mamma sade; Vi kommer alla få det.

Vilken galen värld vi

 

 

 

Ända sedan det började talas om det nya viruset Corona har jag varit rädd. Men i vanlig ordning inte räds för att läsa på om det.

Jag insåg ganska tidigt att det faktiskt skulle ta sig hit. Jag pratade med mamma om detta och hon stressade inte upp sig, som mig och kanske ville hon bara lugna mig. 

Hennes uppfattning var att vi alla nog skulle få det.

Nu när hon ligger nedbruten av Covid får jag lugna mig med att hon kanske får rätt. Ingen kan undgå det och stora frågan är förstås när det kommer ett vaccin ? Och hur det kommer fungera. 

Nu fick hon plats på sjukhuset och slipper "panik-vård" då det är början på andra vågen. 

 

Varför får vissa det så svårt? och andra inte. Vid detta laget vet vi att unga och

elit-tränade människor också blivit väldigt sjuka, även dör.

Varför påvisar vissa covid utan att ens ha ett enda symtom? 

NÄR ska forskningen få fram mer svar!? Börjar ju närma sig ett år och det skrivs om massa teorier.

Min teori;

Blodgrupp spelar stor roll! Blodgrupp A är överrepresenterad med svårare utgång och högre dödlighet. Jag försökte ta reda på min blodgrupp men det är inte så smidigt, så jag beställde ett hemtest från Danmark. Och ja, jag har A.

Även mor har A.

Maya har 0, och Miltons är jag osäker på. Jag gissar att barnens far också har 0 då hans far blev positivt testad för covid utan ETT ENDA SYMTOM, 79 år gammal som han är, precis som mor.

Varför pratas det inte mer om våra blodgrupper mer, om det kan spela roll?

 

Sedan finns det något som kallas för plasma PCR där man är positiv eller negativ. Många PCR- negativa är ej syrgaskrävande. Däremot de positiva får ett svårare förlopp och här skulle man kunna sätta in remdesivir vilket jag inte vet hur Sverige har det med den varan??

 

T-celler som är en del av immunförsvaret. En typ av vita blodkroppar som känner igen och dödar virusinfekterade celler. Tänk om man kunde injicera sig med detta?!

 

Sist men inte minst; Hur har vi det när covid vill ta sig in? Är immunförsvaret redo eller är vi mer mottagliga just denna dag? Tänker på sömn, kost annat som kan spela in just då?

Men efter detta virus tagit sig friheten att ta sig in så gäller det förstås också att ha en bra fysik och inre organ att strida tillbaka med. Lungor, hjärta, njurar mm.  

Därför måste vi få stopp på den tidigt. Man borde kunna testa det jag skrivit ovan för att på så vis få veta om det kan bli besvärligt: Mamma blev ju ganska dålig och tagen från dag 1!

 

Nu ligger hon på Ryhov och kämpar på min tappra fina älskade mamma. Dag 13. 

Igår var vi där; Jag, Maya, Sture och Bella. I dessa tider fick vi åka i två bilar. Hon blev så glad.

Hon tycker det är så långt för oss att köra men jag sade till sköterskan som fick säga vidare till mamma att jag hade åkt till månen om det behövts för att få träffa henne. Vi stod i ett öppet fönster och kom lite "närmare". Nästa gång går jag nog in till henne. Imorgon. Ska hitta ett boende nära henne och se hur Maya kan vara kvar i Halmstad. Och min tid på hjärtmottagningen i Lund på tisdag lär väl inte bli av.

Inte heller Mayas distans-undervsining. Ändå läste jag idag att smittspridninghen ökar mest för barn-ungdomar mellan 10-19 år!?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu har Maya som känt sig "dålig" i några dagar vaknat med förkylning och halsont. 

Jag har trott att allt runt mormor gör sitt och så försöker vi hålla avstånd då hon går i en skola med 1450 elever. Hon var i skolan i fredags sist.

Jag läser att ungdomar kan få mer som vanliga förkylningar och när vi nu delar lägenhet lär risken att jag insjuknar maximal.

Jag kommer säkert kunna bli en kandidat för sjukhusvård. Jag har förmaksflimmer och väntar på få gjort en ablation i Lund. Jag har dålig lung-kapacitet. Jag har obstruktiv sömnapné. Jag sover med en CPAP-maskin som jag äntligen börjat vänja mig vid. 

Jag vill verkligen inte beslasta sjukvården! Men hur ska jag kunna undvika det? 

Maya har skolplikt och vill ha sin utbildning.

Milton går på en skola och har flera personer runt sig och väldigt nära sig då han behöver hjälp med precis allting.

Hans fritids och kortidsverksamhet ligger numera i Grimsås. Ännu mer personal och brukare.

Åker taxi dit varje dag.

Han bor en vecka hos pappa och en med Niclas, helg med mig.Som jag hört ligger nu epicentrum över Tranemo kommun, även Gislaved- Värnamo.

Hur ska vi kunna stoppa smittspridningen när "allt är i gång"?

Mina teorier har länge varit;

Smittorisk ökar när klimatet är torrt och kallare.

Det har jag insett för länge sedan då Thailand har 70 miljoner invånare och så lågt smittotal och döda. Endast 3852 smittade och 60 döda.

Någon tror; de mörkar väl? Nej, det tror jag inte. De har klimatet, solen, D-vitamin och framförallt luftfuktigheten som ligger mellan 70-90%! Detta gör att smittan har svårare att spridas. Tror jag!

De använder munskydd också, slaviskt! Där blir man påhoppad och ut-tittad om man inte använder medan det är helt tvärtom i Sverige.

Så nu när vi går mot en kallare, mörkare och torrare period en bra tag framöver så borde väl FHM ändå inse att det kommer bli än värre?! 

Även om ungdomar på gymmnasiet mår bättre av att vara i skolan så är frågan om det inte är värre för sjukvården med smittspridningen som kommer ännu högre belastning på sjukvården.

På nyheterna imorse sade de att 40% som skrivits ut fr sjukhus eller varit hemma med mildare covid har fått långvariga följder,  biverkningar och behöver rehabilitering.

Nu är andra vågen här, kommer det fler? kommer det ett vaccin som kan rädda mänskligheten? 

Klockan närmar sig så smått 13:00. Jag börjar skaka. Känner ångesten ökar på.

Då får jag ringa Ryhov och höra dagens prognos om min tappra krigare :-'(  Hon som varit min mor i 51 år och 7 månader och 11 dagar. 

 

 

 

 

 

Igår fick jag se min älskade mamma. Genom ett fönster på Ryhov sjukhus i Jönköping. Hon liigger där ensam i ett rum på markplan. Min tappra krigare, vad du kämpar! Ska du klara av att besegra din värsta fiende under dina 79 år mamma?

Hon blev flyttad dit i tisdags då hon behövde en annan syrgas-maskin.

Hon har ringt mig 2 gånger sedan hon kom dit och första fick hon inte fram mer än ett väsande ljud. När det ringer och det står mamma på mobilen får jag en känsla av både hopp, lycka och samtidigt en rädsla, vanmakt och förtivlan över att höra henne så dålig.

Min känsla är att hon ringer efter mig. Vill ha mig där. Hon är rädd.

Jag tar kontakt med personalen några gånger per dag och på nätterna känns det bra att kunna  ringa för då stör man inte dem, och de är så fina. 

För jag kan inte sova på nätterna. Jag slumrar bara kort och vaknar med hög puls och rädsla.

Önskar jag kunde sova mer! för då hade den mardröm som bara pågår dygnet om kunnat pausas för ett tag!

 

Igår kl 11 ringde hennes läkare och det var ett fint samtal. Han sade att de ger henne all den hjälp hon kan få nu och om det inte räcker så är nästa steg IVA. Respirator. 

Skräck.

Han tyckte att det vore en bra ide om jag, och vi barn kom dit idag. Att EN av oss får tillåtelse att gå in till henne max i en timma. Min app sade att det tar 2 tim och 20 min dit och jag kände en stress över att komma iväg då mina bröder har 1 timmas resväg. Maya skrev ner en dikt/ ritade och jag valde ut några foton på barnen och gav mig iväg.

Maya m fl. tyckte inte att jag skulle köra i det skicket men jag kunde inte se något annat alternativ? Jag som varit restrektiv under hela pandemin har nu övergått till att utesluta precis allt som går för att undvika covid. Så då finns bara altternativet att köra själv.

Nissastigen kändes mer trafikerad och längre än någonsin. Jag ringde till Sture, mors syster, granne och när jag talade med Maya såg jag blåljus bakom mig och förstod direkt att det var mig de jagade, så jag körde av direkt. Jag öppande dörren och gav honom mitt körkort direkt och sade att jag haft körkort i 33 år utan en enda anmärkning så jag tar vilka böter som helst bara jag får komma vidare till min mamma som kämpar för sitt liv. 

Jag blev 10 minuter sen när jag mötte upp bröder och brorson på Ryhov.

Det var en kall bitande vind när vi ställde oss utanför mors rum. När persiennerna drogs upp höll jag andan. Men vilken lättnad det var att äntligen få se min mamma igen. Så fin, så elegant med sina som vanligt välvårdade naglar med färglack på. Jag kände ett lugn att få se henne, hon finns där och hon kämpar på!  Och som hon kämpar!  Trots att hon möter en fiende som är så äckligt hänsynslös!

 

Efter en timma fick jag sätta mig i bilen och styra mot Halmstad igen. I radion var det extra insatt möte med vår statsminister och socialminister. Jag tänkte (glömt vilken gång i ordningen) att ska de nu komma med hårdare restriktioner, äntligen?!!

Men jag tappade fort hoppet när det talades och koncentrerades om alkoholförbud efter 22:00.

 

 

 

 

Det är oerhört smärtsamma dagar..och nätter. Min älskade lilla mor ligger på Värnamo sjukhus i detta nu och kämpar. Honfår syrgas, dropp, kortsion och blodpåfyllning. 

Det är dag 8, kanske 9 sedan hon fick symtom. För andra gången på en dryg månad fick jag panik och tänkte; corona! 

Villen höst hon haft lilla mamma.

Med resor till Jönköping för tänder/implantat som krånglar, blivit fel.

Till Värnamo för Koloskopi och ett andra försök att operera bort en polyp.

Fortsatt uppföljning av blodbristen. Många provtagningar. 

När hon för 1-2 månader sedan fick feber och blev dålig tänkte jag direkt; Corona?

Nej då, lugnande mamma mig. Nu jagar du upp dig. Hon fick tid på vårdcentralen och sänkan var nästan 300! Det blev inläggning i Värnamo och diagnos lunginflammation. Covid negtativ.

 

Hon fick äta medicin ett tag och återhämtade sig bra och den 25/10 bestämde vi oss för att hon fick komma till oss på lunch. Detta var första besöket hos oss i Tranemo sedan i våras då hon tillhör riskgrupp och äldre. Jag har konstant tjatat på henne att vara försiktig, så vi har tidigare setts utomhus i Frösakull, Haverdal+ kikat in i till henne i Gislaved korta stunder.

Detta har varit tufft. Jag har fått vara sträng! Hon har ju underliggande sjukdomar men på något sätt har det inte riktigt varit så självklart för henne att förstå detta. När Tegnell & Co släppte på 70+ så blev mamma mer lättad och positiv. Hon åkte ut och handlade igen, träffade och fikade med några väninnor/grannar. Jag kan ju förstå dilemmat med. Att vara 79 år och gått igenom så mycket som hon, och kanske inte riktigt veta hur många år man har kvar. Vill man då leva helt isolerat? svar nej.

 

Hon var så levnadsglad och fin hos oss den 25/10! Berättade i förbifarten att hon hade röntgentid i Värnamo på tisdagen och jag tänkte att det kunde jag köra henne till om jag inte behövde hämta Maya i skolan i Halmstad där vi bor. Sedan fortsatte vardagen och hon skrev ett sms att hon fick vänta på sjukbilen i Värnamo, och jag ringde upp henne också. Vi har haft daglig kontakt så länge jag minns och jag tänkte till att; oj, det blev sjukbil. Vad hade du för chaufförer då och mor berättade glatt om dem båda, jag frågade om hon använde sitt munskydd? Nej svarade hon. 

Sedan flöt dagarna på och på fredagen åkte hon och systern Agneta till Anderstorps kyrkogård för att se till gravplatserna inför allahelgona. På måndagsmorgonen var ny sjukresa beställd till Jönköping för fortsatt behandling med tänder. Men mamma vaknade med feber denna måndag den 2/11 och avbokade. Hon lät sjuk ganska direkt tycker jag. 38.2-38.5 och dåligt allmäntillstånd. Jag fick panik men blev arg (var rädd) på henne och skrev sms att det kan vara covid varpå hon skrev sluta, jag är inte dödssjuk.

Jag ringde Gislaved vårdcentral måndag em för fråga hur hon kan testas, de sade i appen, men där fanns ju inga tider så jag ringde igen varpå sköterskan lovade att ringa mamma.

Men det gjorde hon inte. Nästa morgon ringde jag igen, hon bad om ursäkt för hon hade inte hunnit (tror glömt) och bokade in henne för test 14:00. Mamma fick trots feber köra dit i sin bil och testas. Det blev onsdag och det blev torsdag. Ingen förbättring för mamma. Magproblem, feber och matt.

 

Jag hade hört att om man är positiv ringer de upp och det brukar ske så fort som möjligt. En vän till mig blev uppringd inom 24 timmar. Så mamma sade att det är nog inte var covid. Hon fick problem med att kissa så hon intalade sig att det måste vara urinvägsinfektion. Hon ringde vårdcentralen själv och fick tid 14:00 på torsdagen. Nu var hon svag så frågade Agneta om hon kunde köra dit henne? Jag skrev till min moster att de måste vara väldigt försiktiga med munskydd, handskar, sprita av baksätet efter. Mamma fick stå ute i stormen och vänta i 20 minuter innan hon fick komma in.

Vid misstanke om covid måste det ju skyddas. När hon kom hem var hon kraftigt nerkyld, skakade i två timmar och hade 39.3 i feber. Blev försämrad.

Jag bad henne gå in på 1177 appen igen och igen. För att se om svaret kommit. Men nej.

 

På fredagsmorgonen ringde en läkare till mamma, som vad jag förstår, ville se hur hon mådde och mamma frågade då igen om covid-svar? Hon skulle kolla detta och kom tillbaka och sade att det var positivt! Det skickades en bil som tog med henne till Värnamo sjukhus. Jag fick fullständig panik och det var långa timmar och minuter för att få höra hur det gick! Hon fick ligga i ett akutrum större delen av dagen. Jag fick prata med en underläkare som sade att min mor inte behövde någon syrgas-behandling i detta läge och att de helst inte ville lägga in henne över helgen då det kan komma fler med större behov. WHAT? ska ni skicka hem henne till sin lägenhet där hon bor ensam utan någon som helst hjälp av hemtjänst, hemsjukvård?! Allvarligt? Jag berättade om hennes underliggande sjukdomar och sista tiden; hjärta, lungor+ att hon som annars så smärttålig och tuff nu blivit väldigt svag. 

Han lät skamsen och sade att han ska ta det "en runda till". Hon blev inlagd på medicin A /Covid-avdelning. Sedan i fredags kväll har jag märkt att hon blir sämre för varje dag. Jag är MAKTLÖS. Detta skräck-virus som jag är skräckslagen inför, har tagit sin in i mammas kropp.

När läkaren från Kina i mitt förra inlägg dog, så sade ju jag och mamma att det blir tufft för henne, mig och Milton. Att vi kanske inte heller kommer klara det. Så sjukt! Nu är vi mitt i det. Epicentrum.

 

Läkaren jag talade med idag förbjuder oss att komma dit. Han sade att "smittan är utom all kontroll här" och de inte kan riskera att ta in anhöriga som kan smitta personal.

Att tiden kan gå så sakta? Vilka mardrömsdagar det är. Jag slumrar bara korta stunder och resten tänker jag på henne konstant. Där hon ligger själv i ett rum. Och kämpar. I helgen har hon haft feber, extemt illamående, diarre, yrsel och är totalt utslagen. Hon har ramlat och slagit i huvudet, fått röntgas och kollas extra, hon får dropp då hon knappt får i sig någonting. Hon får kortison. Hon får blod. Och hon får syrgas. Just det sista gör mig så rädd. En fin vän sade i kväll att det är jättebra för henne med syrgas. Men jag blir ännu mer rädd att hon behöver det och dessutom att de höjt det idag.

 

Ska hon reda ut detta min kära lilla mamma som haft så mycker att ta sig i genom i livet, speciellt sista tiden. Hur känner hon där hon nu ligger alldeles ensam. Är hon rädd? Hur rädd?

När jag pratat med henne och haft sms-kontakt har hon bla sagt; "jag trodde aldrig man kunde bli så här dålig" - "Kom inte hit, du får inte utsätta dig för detta hemska" -  och; "ber till gud om hjälp".

Nu hörs vi knappt längre. Hon är i den kritiska perioden nu så antingen vänder det och blir bättre ...eller tvärtom. 

Ja, jag tror att hon är rädd.

Min kusin tog farväl av sin mor, sjuk i covid, tidigt i våras. Hon skriver att jag måste försöka komma dit och pusha mamma till att fortsätta kämpa på eller att vara med när hon går över till andra sidan.

Men jag får ju bara sitta här...och vänta. På att hon ska bli bättre. Min älskade mamma. KÄMPA! Men jag vill inte att du ska plågas heller. Tiden går så långsamt. 

Förutom ångest över mamma så är jag skräckslagen inför att Milton får det. Älskade son! Hur ska jag kunna skydda dig?????????????? Och vad händer när jag insjuknar, kommer jag tillhöra statistiken på de som drabbas värst, och vad ska hända med Maya då?????? Hon som fått så bra start i skolan här i Halmstad.

Nu ska jag koka upp mer varmt vatten. För ikväll fick jag plötsligt ont i halsen. Ingen inbillning så bäst att jag tar tag i några saker....

Sedan hoppas jag kunna somna. Hade varit skönt med en natts sömn. Men ännu skönare att få vakna upp från denna hemska mardröm!!!!!! 

Vad är det som händer överallt :-'( 

Ingen rolig läsning här, men det kan bara bli bättre?

Tänk när mamma får läsa detta..............

 

PS. VAR RÄDDA OM ER DÄRUTE. FÖR DÅ BLIR NI SAMTIDIGT RÄDDA OM ERA MEDMÄNNISKOR.

 

 

 

 

Sedan januari månad har jag följt Corona-virus covid-19 framfart. Jag har pratat allvar om detta både hemma, på jobbet och med vänner som inte verkat ta det på så stort allvar.

Den 7:e februari dog den visselblåsande läkaren  Li Wenliang i Kina pga detta virus och då började min oro på sätta igång. Men under en lång tid framåt fick jag höra människor som i princip skojade om det! Ett exempel: 27:e februari var vi på handledarkurs för körkort och hamnade längst fram då handledaren kommit hem från Italien veckan före, där han varit på skidsemester en vecka, och i samma veva han sade det höjde han händerna och utbrast glatt; Nej, jag har ingen Corona! 

 

 

Jag hann tänka att detta KAN vara slutet? Svårt att förklara för andra men om man tänker att man kommer upp i ca 130-140 i puls vid träning så tänk er känslan när hjärtat slår i 205 slag under flera timmar! För det gick inte att häva och  fick förklarat att det skulle bli en elkonvertring om det inte gav med sig inom 24 timmar. När det var 2 timmar kvar till detta slog hjärtat över till sinus-rytm igen. Underbar känsla.Trodde att jag skulle bli undersökt om orsak osv men den väldigt arrogana överläkaren ville skicka hem mig på en gång och sade att det troligtvis bara var en engångs-sak och bad mig komma tillbaka om jag fick känningar igen. Det tog några måander och det var på bilresan ner till Kroatien det small till igen. Vid ratten på autobahn rusade hjärtat och när vi äntligen kom fram till Kroatioen efter 23 timmars körning blev det sängläge för mig i ett dygn. Efter några dygn slog det till på stranden igen och denna gång tog jag mig till en klinik på orten som efter EKG skickade mig vidare till större sjukhus i Pula. Flimret gav med sig med de bad mig söka hjälp i Sverige då EKG visade förändringar på PQ-kurvan. När jag så ringde SÄS hjärtmottagning för att få läkartid blev jag uppringd av en läkare som sade att jag inte får komma dit utan remiss och att jag får göra som alla andra!  Förklarade vad de sagt i Kroatien men det hjälpte inte. Detta var sommaren 2017 och sedan dess har jag kämpat för att få hjälp! Har legat inne för rusande förmaksflimmer 4 gånger!  Även haft 3 stycken som vänt efter litet tag. Vid 3 tillfällen har ambulans fått komma då jag knappt varit medvetande pga hög puls och varje gång har de kört in mig i full fart och blåljus. Varje gång blir jag inlagd i ett dygn och efter ca 10-20 timmar slår det om till sinus med hjälp av medicin; digoxin. Dagen efter skickas jag alltid hem och har själv fått skicka egen remisser till både Sahlgrenska och Halmstad sjukhus för att be om hjälp och utredning. 

Under dessa år har jag insett och känt av att det finns vissa risk-faktorer som triggar flimret.

Så sedan hösten 2017; ingen alkohol, inget kaffe och har dragit ner drastiskt på tillställningar och socialt umgänge. För sömn, vila och återhämtning efter jobb och annat är nödvändigt då all ork oavkortat behöver gå till barnens alla  behov. Jag har en sambo som är fantastisk med min son. Detta gör att jag frigörs ibland och kan vara med dottern.

Min son som fyller 14 år i augusti har Downs syndrom, svår autism, svår utvecklingsstörning och ligger på en utvecklingsnivå på ca 1-2 år. Han behöver ständig tillsyn dygnets alla timmar. Vi har ett assistans-beslut och har under de sista 6 åren haft 26 stycken assistenter hemma hos oss. Ingen har stannat kvar då det är ett utmanande arbete att ta hand om denna charmiga men testande gosse i hans hem. I nuläget är vi max 4 personer som kan ta hand om honom. Jag, fadern, sambon och vår fantastiska pedagog Karin i skolan som ställt upp under många år då det behövts stöd vid läkarbesök, operationer mm. Japp, det är samma kvinna som är med på bilderna från Thailand :) 

 

Idag 2020-03-21 är det World Down Syndrome day! Sonen varit hemma hos mig ända sedan 8/3 och från den 12/3 även varit hemma från skolan då jag ville/vill skydda honom från detta overkliga hot som kommer allt närmare. Jag har under flera dygn försökt fundera och planera hur det skall se ut för oss framåt?

Både jag och sonen är i riskgrupp och förra veckan hade jag tid på Sahlgrenska inför min hjärtoperation /ablation som skulle göras inom två månader. Eftersom jag kände tveksamhet inför besöket så ringde jag dem och frågade om jag skule komma som planerat? Jadå, bara jag var frisk!  Jag bestämde mig för att åka i sista stund och ultraljudsundersökningen utfördes av en yngre kvinna som harklade sig väldigt djupt och ofta. Lät som hon började bli sjuk. Så efter besöket har jag haft en inre oro att jag skulle bli smittad= smitta min familj!  Har haft min flock samlad i snart två veckor och det har känts tryggt. Vi har handlat online och hämtat varor på ICA och bara hållt oss för oss själva. Givetvis blir det påfrestningar när man är så tätt på varandra så länge i ett nytt boende på 95 kvm istället för 168 och massor av biytor som det var i huset. Fördelen är att vi är nära....vilket även kan bli nackdelen ibland. 

Min sambo och mitt ex undrar hur länge jag ska leva i denna bubbla?! för varje dag som går blir det hårdare ton. De vill ju båda arbeta då Sverige inte kan stanna! Men jag är ju nu så nära min operation som jag väntat på i två års tid!  Kan jag och sonen sätta oss i friviliig karantän? Hur ska då min dotter få det hos sin pappa under denna tid? (ovan att bo där och är beroende av vanor).

Eller kan hon vara med mig/oss och ha självstudier? Men det är väl skolplikt? Hur är det då för sonen som går i särskola! Han som behöver de underbara pedagogerna som arbetar så bra med honom mm. Men vad kommer att ske om och när han får viruset?  Vid sista operationen /sövning den 24/2 var vi båda föräldrar och assistent med för att få till det. Jag kan ens inte tänka tanken på hur det skulle bli om han skulle bli allvarligt sjuk och inte få med sig någon av oss in till en avdelning. Alternativt om och när jag skulle få viruset och antagligen bli minst lika sjuk som vid förra influensan och flimret skulle skjuta igång lika högt. Då skulle jag enligt direktiven väljas bort om det ska prioriteras på intensivvården. Finns de i min närhet som anser att jag inte ska tänka så destruktivt! men för mig är det högsta allvar! Jag kommer få det otroligt tufft och har under sista månaden haft två längre flimmer-episoder och nu med denna press och stress kan det mycket väl triggas igång närsomhelst! Och vem vill läggas in på akutmottagningen i dessa tider? Inte jag! 

Det kommer ingen förvarning heller utan pang så rusar det! Likaså med Corona har jag hört! 

Barnens fader tycker jag är egoistisk, som vill sitta i karantän. Och ja- det är jag. Men! Det är för barnens skull jag vill det och måste få leva vidare för att hjälpa dem. 

Vad tycker ni?

I skrivande stund har nu min son åkt till sin far, så nu är "självkarantänen" slut :-'( 13 dygn är en lång tid för att stimulera honom, så jag kände att det behövdes en paus. Men nu tänker jag på honom hela tiden!!! Enorm saknad efter bara några timmar! Ovissheten om hur det ska bli framövergör mig matt!

Likaså har jag fått höra att operationer, såsom den jag ska göra, ställs in.

Min sambo ska jobba på måndag med ett 70tal kollegor.

Själv har jag semester nästa vecka och i nuläget bedrivs SFI-studier med digitala verktyg. 

Vill bara åka ner till stugan med min flock och få se, vara vid havet. Men det är för kallt fortfarande. Eller helst av allt vill jag vakna och känna att det bara en mardröm alltihop!!! 

Detta gör jag varje morgon eller natt; vaknar och frågar mig själv, är det sant det som händer??

Tar fram mobilen och inser att det är sant. Och jag är så rädd. Och frusterad på människor som inte tagit eller tar detta virus och smittorisk på allvar! 

 

 

 

 

 

Planet från Göteborg har lyft i tid, så vi ska snart försöka lägga oss här (19.30 thaitid, då alarmet går 03.50, transfer 04.30 och flyg 07.45) 

 

 

 

Denna gång blev det tvärtom- vi åkte ner med fullpackade och tunga väskor- och nu packas det hem med skralt innehåll. Vi tog med mycket mat till M; gröt, äppelmos, sylt, pulvermos, välling, havregryn, juicer, blöjor mm.

Och alldeles för mkt packning :/ Jag hade nog glömt hur hett det är i detta land, så vi har väl använt 1/3 del av kläderna. Jag trodde att det skulle handlas en del också, men så har det inte blivit- har inte haft tid och orken att hitta "rätt saker till rätt priser".

Jag har nämligen känt av mitt hjärta, speciellt första veckan. Inga rusningar eller förmaksflimmer men däremot smärtor flera dagar under första veckan, vilket var otäckt. Så därför bestämde jag mig för at inte stressa, resa iväg osv därför var det så skönt när Jann kunde komma hit från Krabi, och Supanne från Phuket Town.

 

I mars ska jag äntligen träffa en hjärtläkare för vidare utredning om mitt hjärtflimmer osv.

Det jag önskar mig mest av allt nu är att komma hem säkert! Det ÄR verkligen långt att resa hit, och jag är tveksam till om jag kommer flyga hit igen. Kanske skrattar någon när de tänker på min dragningskraft hit-"thaitarm" men faktiskt så tror jag att detta kan bli resan där jag knöt ihop säcken.

 

Nu hoppas jag vingarna bär, för jag vill hem till det som håller mig kär. Saknar och älskar er!!

 

Tack till dig Niclas som gjort det möjligt för mig att besöka Thailand och vännerna här igen!- och dessutom fått förmånen att kunna ha med mig M hit! Som vi redan visste skulle denna resa kretsa kring M och efter chockstarten de första 4-5 dagarna, tycker jag ändå att vi har fixat detta galant!  Skulle jag välja två personer igen att ta med skulle det bli du och Karin! Heja er! Det har varit tuffa dagar (nätter) och många rop och höga ljud, så mitt tips är att du får börja använda fetvadd el proppar ;) Ingen som inte varit med, kan förstå hur mycket vi anpassat oss efter M, för att han ska få det bästa möjliga- för honom! M har varit utanför hotellet område 2 gånger, och blev direkt orolig. Så med tanke på M:s "omständigheter" tycker jag att vi fixat detta med bravur! 

På Lux, strandläge!

Min favoriter: Tofu -taa Hoo si luang & "staaw"