khunhelena

Jann är här! 

Hotellets stora pool-område- på Arinara Resort Bang Tao Beach.

Åren går....nu är det 2018 och det är 25 år sedan jag for till Thailand första gången! Thailand var första stoppet på den häftiga 6 månaders jordenruntresa jag gjorde1993-94.

25 år! Länge sedan, men samtidigt har man fått uppleva otroligt mycket under dessa år.

2016 är ett år som inte kommer gå till historien- för det minns jag i princip ingenting av :-'(  Jag kraschade rejält och det tog tid att reparera mig denna gång. Det har inneburit att man fått prioritera om i livet och det jag först ser till att klara av är mitt arbete på SFI(svenska för invandrare) där jag dagligen har chans att träffa härliga människor från hela världen! Jag arbetar 75% och varannan vecka hämtar jag min son Milton från skolan/fritids tidigare och är PAN-anställd (personlig assistent till anhörig). Milton har ett LSS-beslut som innebär att han behöver assistans ett visst antal timmar per vecka hos mig, och visst antal hos sin far. 

Det är tufft för alla omkring honom, och säkert för honom själv då det blir frustrationer, mycket rop och ljud -ibland  upp till 80-90 decibel (N mätte idag). M har Downs syndrom, svår autism och svår utvecklingsstörning.

Men gissa vad?

Vi sitter i Thailand i detta nu! Jag, M och N sitter på Arinara Resort på ang tao beach :) 

Hur har detta gått till, och hur har jag tänkt?

 

Det började med en tanke som väcktes  tidig höst 17. Jag läste på sociala medier att man får ta med sig assistent på resor, och min första tanke var då: Karin Lindhe! Hon är ju inte M:s assistent utan är specialpedagogen på Träningsskolan där han går, och är så fantastisk!  Jag funderade på hur det skulle det gå till för att få med henne på ett sådan uppdrag?

Pratade med kommunen och fick nej direkt. Läste på lite mer, ringde TUI för att försäkra mig om att få rätt platser på flygplan och andra saker som intyg, vagn, kost, mediciner mm Kontaktade därefter Karin för att se om hon skulle kunna tänka sig ett sådant här uppdrag,

Det tog några veckor och sedan lade jag fram ett konkret förslag till kommunen, och rullningen var igång.

Eftersom Karin har ferietjänst skulle det passa bäst med sporlovsveckan och en till, när man åker så långt som Thailand. I början av december blev det grönt för resan, men då satte alla dessa virus-sjukdomar igång för oss alla. N fick influnsan, därefter jag, Maya och Milton! Hög feber i över en vecka och hemsk hosta som suttit i under flera veckor! Nästan bara varit VAB och egen sjukdom sedan början av december fram till avresedatumet 2/2 och M som haft så många virus-infektioner och haft långvarig feber sedan dec.(mellan 37.5-39.3 i 8 v) fick remiss för feberutredning. Sövdes den 15/1 för att ta ut öronrören mm så det började kännas som att vi inte skulle komma iväg.

Jag kan tala om när jag bestämde mig för att vi skulle komma iväg! Det var på onsdagen den 31/1- alltså 2 ynka dygn före avresan! då pustade jag ut och sa; Let´s go! Då hade jag avslutat telefonsamtalet med M:s läkare på Viskans barnmottagning som två dagar före hade tagit en rad prover, både i näsa, hals och flera blodprover- allt såg bra ut. Så från att man inte trott att vi skulle komma iväg tills vi skulle åka så blev det full fart förstås. Stackars kollegor, karin och annan familj som också fick leva i ovisshet så länge.

Jag försökte berätta för Karin att det är tufft att vara och bli sjuk i Thailands värme- men hon pushade på med sin enorma optimism - att det vi behövde var sol och vitamin D och miljöombyte. 

När jag så berättade för mina närmsta att det blir resa så blev det som jag befarat mycket kritik. Plötsligt haglade kommentarerna om hur jag kunde ta med M på en resa så långt, han som bara vill vara hemma! 

Jag kunde inte svara någonting på denna kritik för visst är det en chansning att våga ge sig iväg så långt med M!

Det jag dock kände mig trygg i var att vi 3 stycken som M behöver för att må bra, skulle kunna fixa detta om några och mitt gamla Helena hade smugit sig på; att ingenting är omöjligt! Kanske också att ju mer trängd och oflexibel jag tvingats bli sista åren så ville jag visa att jag och min son kunde resa iväg från alla krav, sjukvård och plikter. Att få komma iväg från vardagen, släppa kontrollen och bara få vara en liten tid- det ville jag uppnå.

 

 

Resan; Det snöade konstant till Landvetter. Väl inne på flygplatsen blev vi lotsade fram till Premium class för att slippa köer, likaså vid säkerhetskontrollen vilket var tacksamt då det var enorma köer. Vi fick ha med vagnen till flygplanet- och den är inte liten och nätt då M är 136 cm lång och väger 31 kg. Vi valde att gå på sist av alla vilket också var perfekt. Vi hade 3 platser på rad 6 där ingen sitter framför och en stol på rad 8, så vi byttes åt jag och Karin då 10 timmar och 30 minuter är obeskrivligt långt(för den som inte provat).  Som många vet av er så ogillar jag att flyga! Men denna gång skötte jag mig väldigt bra, tro´t eller ej. Hur gick det för M då? Över förväntan bra! De första 8 timmarna flöt på så bra tack vare ipad, god flygmat han kunde äta och en mysig herre som satt 2 stolar ifrån som M gärna flörtade och kramades med. Denna underbara man lät M få göra det och tack för att det finns sådana :)  På slutet blev M väldigt trött, men trots att jag försökte killa honnom gott mm så somnade han 10 min före landning :/ så för honom blev det ca 5-10 min sömn.

På Phukets flygplats landade vi 05.30 lokal tid och som vanligt råder det kaos där ännu, timslånga köer genom passkontroll, immigration så jag körde M i vagnen och blev lotsad till Diplomatkön :) 

Transfer hade jag bokat själv och det tog ca 40min till hotellet, där vi checkde in direkt vid 9-tiden(som jag bett om).

 

Arinara resort Bang tao Beach Efter mycket velande, noga omsorg och brevväxling med hotellet så valde jag detta hotell- enbart för M:s skull. Det ligger väldigt nära stranden, har stora poolområden, ingen trafik, nära flygplats och jag kunde beställa ett rum på första våning med s.k pool acess.

Hotellet är 3-stjärningt, är lyhört och har hårda sängar! Förutom detta är det verkligen toppenbra för oss!!!

Efter vi fått byttt mögeldoftsrum till 6106 som ligger närmast stranden är det superbt bra! 

Idag är det dag 10 på plats! och sedan dag 7 kan jag säga att det går bra :) de första två dagarna var det 100% jobbigt, ytterligare två var det 75% jobbigt, sedan 50% och nu är det 0% då vi hittat våra rutiner för allt som krävs för M:s mående. Första dagarna var han givetvis enormt trött efter en så lång vaken resa, och med alla intryck, värme mm, så då höll vi honom mest inne. Men dag för dag har han öppnat upp :) Och han visar med tecken när han vill bada, äta, dricka, välling mm   Nu ser han de andra som badar i poolen, pesonal mm och i söndags fick vi finbesök från Krabi av Jann, Sandu och Jaja vilket M tog mycket bra! Återkommer med bilder som jag ska sätta ihop från 3 olika mobiler och en ipad :) Jag säger Godnatt från Thailand, klockan är 22.19. 

05.36 börjar böne-uppropet, sedan börjar fågeln med det lustiga höga ljudet och strax därefter kommer barnfamiljerna springandes och ropandes i den lyhörda korridoren när de ska till frukosten i matsalen intill oss.

 

 

 

 

I detta nu är sonen på väg hem från SÄS med sin far där han röntgat i mage/tarm.

Om fyra timmar hämtar jag honom och vänder åter till Borås för att träffa läkaren som har medicinskt ansvar.

 

Ja, var ska jag börja ? kanske med att jag valde att föda mitt andra barn i Halmstad för att få en bättre upplevelse än den första som skedde på SÄS (där läkaren f.ö fick en varning).

Med facit i hand visar det sig nu ha varit ett dåligt val.

Men jag kunde inte jag veta att mitt barn skulle födas med diagnos.

Inte heller att mitt barn skulle födas med komplikationer i form av tarmstopp, och behövde opereras 2 dagar gammal.

Fem veckor före beräknad förlossning gick vattnet, vilket spädde på min oro. På Halmstad BB blev det ganska bråttom och det planerade kejsarsnittet blev lite hastigare och oförberett för mig och barnens far.

Det som sker från att sonen föds och några veckor framåt i tiden är väldigt oklart för mig då jag går igenom trauma på hög nivå både vad det gäller psyisk och fysisk åkomma.

När jag ligger på BB omtöcknad av smärta hör jag personalen diskutera i bakgrunden om hur de ska göra med oss "sommargäster"? För det är ju västra götaland som ska stå för ambulans/sjukbil till Lund, eftersom vi hör till olika län. Redan där borde "någon" gått in och sagt att vi borde ha skickats till Drottnings Silivas sjukhus i Göteborg istället ! men läkare i Halmstad samarbetar med Lunds universitetssjukhus, så det var vi dit vi blev skickade/ilnagda några veckor. Jag minns inte mycket, bara svaga sekvenser då jag själv drabbades av mjölkstockning, tarmvred och antagligen i chock över den situation man befann sig i.

Sonen gick igenom en tuff operation men klarade sig lyckligvis och vi blev skickade till neo/Halmstad några dagar innan vi blev utskrivna och landande hemma i Tranemo igen.

Kna säga att ingen av oss fyra i familjen mådde bra, men ändå skulle allt komma igång ! Det dröjde inte måmga dagar innan Borås barn-ungdomshabilitering knackade på dörren! De ville träffa sonen ! Det var specialpedagog, sjukgymnast, logoped, arbetsteraput, kurator, psykolhkontakt. En helt ny värld som skulle sätta igång på direkten. Det skulle börja tränas direkt ! så vi fick tips, råd och saker som vi skulle stimulera en passiv och väldigt blek liten son med. Så här fortsatte det i flera år ! Inte en gång var dte frågan om att få träffa läkaren på habiliteringen och vi blev tilldelade en barnläkare på SÄS istället, en snygg ung kvinna som när sonen var drygt ett år sade att "han inte ligger till bland de främsta i utvecklingen vid denna diagnos". Alla tittade på hans motoriska och psykiska utveckling (och tillväxtkurva förstås där han får följa en ds-kurva).

Läkaren blev mammaledig och när jag var på Tranemo BVC med dottern intresserade sig den (Borås) barnläkaren om sonen och vi kom överens om att hon kunde ta över ansvaret för honom. Så från 2008 har hon alltså kallat sonen en eller högst två gånger per år för följa tillväxt, blodprover för det han medicineras för osv.

Utöver detta har habilitering i Borås valt att kalla in oss för diverse kurser, många helt orelevanta med tanke på i vilken utvecklingsnivå han befinner sig i. Vi har också fått göra svälj/svalgröntgen då han altid haft svårt för att äta, svälja och det är en pressande bit för oss anhöriga då han ligger under BMI. De har gett oss redkskap för hur träna detta, och det där med att sonen ska sköta magen, få i sig mat och vätska ligger alltid i fokus. 2010 blev vi kallade till Bräcke regionhabilitering Göteborg, och en helt ny värld öppnade sig ! Vilken profisionell personal ! Vi har under sista fyra -fem åren varit inskrivna där i fyra omgångar och fått oerhört bra förståelse för sonens diagnoser och behov. Vid ett tillfälle tryckte dietisten på och frågade vad han egentligen får i sig och menade att han borde gå upp i vikt. När jag fick sitta med kurator och ventilera mig tog jag upp tiden i Lund och att jag aldrig fått förklarat för mig om det tarmhinder, operation han gått igenom och att han kanske besväras av något sådant ännu ? Hon lovade att ta upp det med ansvarig läkare där, och jag fick svaret att det var i sin ordning och inget jag behövde tänka på nu. Så jag släppte det (till 95%) men nu två-tre år senare sitter jag är förttvivlad, förbannad och uppgiven om hur skynda på den process jag fått igång sista veckorna.

Men nu ska jag gå ut med Plura nu och få solsken på oss, samla energi inför träffa läkaren i Borås kl 15.30 idag. 

Bilden på Plura visar hur han ser ut när jag lagar mat :) 

 

 

 

2014 har rullat på i rask takt, likaså mina kilo ! Vid utskrivning på Halmstad Lasarett i april stod vågen på 69 kg. Jag vågade inte äta pga de smärtor det medförde. När jag sedan kunde börja igen så tog jag igen det och mer därtill. Dessutom har jag alltid haft en förmåga att tröstäta och belöna mig med gott. Men att vågen idag står på 75 tycker jag är chockerande och förvånande. Ni som känner mig vet att jag inte äter mycket- tvärtom! Och det är just detta N har skällt ut mig för idag. Att jag äter för lite, och fel och för sällan :-'(

Jag kan liksom hoppa över lunch och andra måltider för att jag prioriterar annat- exempelvis ett viktigt telefonsamtal (oftast gällande barnen).

Jag glömmer helt enkelt av att äta /planera in måltiderna och när det gått alldleles för många timmar är blodsockret i botten, och visst är jag botten som inte ser till att sköta det bättre när jag nu arbetar mindre !

Jag har dock funnit rutin i att träna på gym 2-3 ggr i veckan, genom vårdcentralen/sjukgymnastik.

Detta passar mig ypperligt, det är lugnt och skönt och man känner sig hyfsat stark och frisk. Om jag går till Träna så är jag garanterat en av de svagaste. De sista veckorna har jag tränat hårdare så intalar mig att musklerna kanske växer (väger:)

Promenader blir det också, men mest 15-20 minutare med vår franska bulldog Plura, snart 8 månader. Det får gärna bli längre promenader nu när han snart är fullvuxen. Finns där några därute förresten som har tips på hur göra för att få bort choklad/godissug och har lyckats med det ? så mottages det tacksamt :)

 

Min största bov kan nog vara cola zero ? eftersom jag vill ha ngt sött och gärna till mat så blir det en zero emellanåt, och tyvärr oftare på senare tid. Det står 0 kalorier, men hur påverkar de konstgjorda tillsatserna tro ? 

Att man får mer sötsug antagligen. 

 

Jag har tröstätit mer i några månaders tid -  har varit bestört över att få veta att jag skulle behöva genomgå ännu en operation pga slarvet på SÄS; att öppna buken igen vilket skulle bli fjärde gången ( två operationer och ett kejsarsnitt)  Men efter ha varit i Halmstad på 4 kontroller och Borås 3 med olika och ovissa utlåtande krävde jag remiss till Sahlgrenska! Jag fick äntligen träffa en specialist - som avråder operation !  Jag är tydligen i riskzon så förhoppningsvis kan jag leva vidare med detta som SÄS lämnat efter sig utan alltförför stora bekymmer.

Det känns befriande att slippa gå igenom en operation till kan jag lova ! För nu gäller det att kämpa på...mina barn har mycket att gå igenom inom den närmaste tiden. Och det hänger på mig hur mycket jag ligger på ! för hur fort det kommer ske osv.

 

 

Jag skriver (av mig) detta för att få förklara mig om varför jag inte är mitt gamla jag längre, och framförallt för att jag är oerhört tacksam över båda mina fina barn ! Kan täka mig att när man är nedstämd som mig så låter man inte positiv över mycket..Men det är jag, så OM och när jag låter negativ eller trött när jag pratar om dem beror det på allt det som följer med runtomkring ex; byråkratin.

Givetvis kan jag känna mig besviken på dottern när hon för fjärde året vägrar att åka med mig utomlands då hon är grymt flygrädd. Ni som känner mig vet ju att även jag är grymt flygrädd, men det trotsar jag för att komma ut, och oftatst "hem till Thailand".

Skillnaden på oss är att dottern har ngn form av klaustrofobi så jag anordnade ett studiebesök för henne på Landvetter för tre år sedan för att hon skulle få prova gå ombord osv. Hon rusade dock ut efter några få sekunder trots att planet var tomt och att vi inte skulle flyga. Det har dock blivit bättre och hon åker numera buss och glashiss, så i fjol på vårkanten bokade vi 5 flygstolar med Norweigan till Alicante, och eftersom hon så väldigt gärna ville åka då E skulle med, så ordnade jag ett läkarbesök för att få medicin utskrivet osv. Vi har ju dessutom gått på BUP i Borås i två års tid för att prata/träna på det hon är rädd för, så jag trodde nog hon skulle fixa det.

Men stackarn blev kritvit i ansiktet och vi hade Sonja med oss från Luftfartsverket som vi lärt känna under studiebesöket, så vi fick gå på sist av alla. När vi kom in i planet märkte jag att hon fick fullständig panik, och hon vände och sprang ut. Vi fick vinka av de andra tre och satte oss i terminalen för att se när de lyfte iväg,

Jag såg hur dåligt hon mådde av detta för hon ville ju så gärna åkt med, så numera är jag inte besviken på henne- däremot är det ledsamt.

Många har åsikter förstås...om att "ska hon får bestämma det som 8, 9 och 10 åring "?! det är "bara att ta med henne" osv men det kan jag tala om att då hade hon aldrig mer satt sin fot på ett flygplan, så jag avvaktar/har tålamod och får se hur det blir i framtiden. 

Man väljer mellan pest eller kolera; jag får åka "hem till Thailand" utan mina barn och det är pest! eller så får man stanna hemma forever. 

2014...vilket år det varit ! extremt tufft och trots allt det som hänt , min sjukskrivning och annat knas så har det ju rusat iväg ! <Jag ser fram emot ett lättare och smidigare 2015 ! Det är därför jag ringer och ligger på till Sahlgrenska, SÄS och Viskan för att få gjort en nödvändig operation på min älskade son som antagligen lidit av denna magåkomma sedan 2006  då han opererades för det som 2 dagar gammal i Lund. Att det skulle behöva ta över åtta år för att få detta uppföljt/ bekräftat ?! Beror det på att JAG valde att föda honom i Halmstad ? Oj, vilken soppa kan jag lova och den fortsätter jag med nästa gång- för er som orkar läsa ...kram och var rädda om er därute ! Bilden visar några av de kallelser vi fått sista månaderna. 

På påskdagen kom den läkare som varit assisterande vid operationen- hon gick väldigt snabbt igenom förloppet och ville skriva ut mig (om jag ville det). Jag frågade varför operationen dragit ut på tiden ? och hon sade att ett blodkärl gått sönder och att de fått stå länge och försökt stoppa blodflödet och lagt "något på det som kroppen själv skulle ta hand om" (precis som stygnen gör på magen) Jag duschade och åt lunch och klockan 15 var jag hemma igen. Ca 3 1 /2 timme efter det vurpar min dotter så illa att hennes far fick komma och ta med henne till akuten i Borås, jag skällde ut min stackars dotter för att detta kunde hända när jag precis kommit hem, men i själva verket tog jag åt mig sjäöv över att det hänt. Min dotter hade varit hemma hela påskhelgen och jag hade inte funnits där för henne (och Milton) och jag tvingade in henne i duschen och efter tog hon på sig shorts och ville ge sig ut och leka igen- trots jag såg hennes trötthet orkade jag inte protostera. Men 10 minuter före olyckan bad jag N leta efter henne, då jag fick en känsla av att nu får det räcka, Tyvärr hann hon ramla, och hon har nu ett ärr som kommer sitta kvar gissar jag.

Nåväl, hon kom tillbaka 02 på natten och dagarna som följde var jag trött...kunde somna mitt på dagarna och framåt eftermiddagarna kom febern, ca 37.9-38 och jag kände mig blossande varm. Under nätterna svettades jag floder och fick byta lakan varje dag. Ringde in till både Gyn och 1177 som båda sade att detta kommer från operationen=kroppens försvar.Detta kändes jobbigt och när barnen skulle till sin far på fredagen fick jag hjälp att packa bilen så jag kunde åka ner till stugan allena, för att vila upp mig. Kändes tröttsamt att  vara så hjälplös och ha så ont.

PÅ fredagskvällen när febern kom igen bestämde jag mig för uppsöka akuten i Halmstad, just för att man inte behöver sitta ett helt dygn för att få hjälp. Jag fick träffa en sjuksköterska och tempen visade 37.9 där med och hon sa; det är ingen feber ! dessutom hade jag så nyligen opererat mig så hon undrade hur mkt smärtlindring jag tog ? Jag sa emellanåt. Hon sade att jag skulle ta 2 alvedon och en naprpxen och sen åka hem och lägga mig så skulle det bli bättre dag för dag.

Detta gjorde jag, men blev inte bättre....på lördagsnatten vaknar jag upp efter en konstig dröm!!! Jag drömde att jag krystade ut ett barn, att jag inte hann till BB och Milton var med i samma rum liksom mor. Jag var svettig..och sängen var sjöblöt, inte bara av svett. Jag läckte "ngt" :-'( Men det dröjde ända till 10.00 innan jag ringde 1177 igen, för väl på toaletten förstod jag ngt måste vara fel. De sa till mig att åka in till akuten igen. Ny temp, och nu tog de crp som visade att infektionsvärdena var skyhöga. Fick komma in till läkare omgående och när han ska undersöka mig bryter jag ihop totalt. Han sade att det finns "ngt" inuti som är 8 cm stort som inte skall vara där, och det måste bort. Jag skrevs in direkt och fick enkelrum, nya nålar, provtagningar, skiktröntgen inom ett par timmar. Under dagarna som följde har jag ingen riktig koll, fick lugnande och smärtstillande medan jag fick höra att det var ett hematom som fanns inuti magen. Att det stått ngt kärl och droppat blod efter operationen/se sytt igen mig och att det resulterat i denna blodansamling som nu dessutom blivit infektarat. Dropp,olika antibiotika sattes in och det enda jag hade i huvudet var; ingen mer operation!!  snälla ni. Varje dag fick jag undersökas igen, nya infektionsprover mm och de 4  läkare jag träffade verkade alla ha sina egna teorier om hur göra med detta, Någon tyckte att det måste opereras bort pga storleken ! ngn sade att vi skulle börja med antiobiotikan osv. Att jag hade gjort min operation i Borås verkade inte göra saken smidigare. I Halmstad fixade de så jag fick de journal-kopior jag bett om och den läsningen var inte lättaste att tyda (latin) och det var mycket jag inte förstod. Något om cysta på tarm, och att operationen varat 250 min (mot de 70 min planerade). många frågor..inga svar. Blev utskriven från Halmstad och begav mig hemåt efter 9 dagar. PÅ lördagen var vi bortbjudna och jag tänkte att detta behöver vi i allt som varit...trots tröttheten och all medicin var jag positiv till detta, men under dagen tilltog en faslig smärta på min högra sidan och det blev bara värre och värre. VAD kunde nu detta vara ?? Som en kniv som skar till så jag fick ringa 1177 igen för rådfråga och de sade jag skulle åka ijn igen för att inte utesluta blindtarmen mm och detta vägrade jag. Ville inte in till Borås akut, hellre dog jag kändes det som. Drog i mig mediciner och åkte till Carina men det var ingen hit, jag kämpade verkligen på ett tag trots smärta och kallsvettning. Tänkte att imorgon måste jag nog kolla upp detta, men vaknade då smärtfri men väldigt matt och såg riktigt sjuk ut. På måndagsmorgonen ringer jag in till gyn som då säger att min läkare är tillbaka (första dagen) och att hon kan ta emot mig! så på em åker jag in och stannar där i sammanlagt 90 min. Jga berättar om hematomet, Halmstad mm och hon ser häpen ut, nästan skamsen. Säger att hon är så ledsen för min skull...att detta skulle drabba mig som hade så mycket omkring mig ändå. Vi går igenom journaler, operationsberättelsen och jag får förklarat att det var två saker som fördröjde operationen. Det ena var att en cysta växt ihop med tarmen, och när de avlägsnade den fick de sy där och så brast ett blodkärl som inte ville sluta blöda. Hon sa; vi trodde det var under kontroll/skulle sluta men uppenbarligen är det väl därifrån det fortsatt. SKA JAG BLI LÄTTAD ELLER BEDRÖVAD AV ATT HÖRA DETTA ? Jag sa att jag inte förstod varför de opererade mig denna eftermiddag så sent som kl 15 ? (skulle vara kl 11.00) varför ställde de inte in ? Hon sade att man inte trodde det skulle bli komplikationer (dra ut på tiden) men nu vet man ju att det alltid kan bli komplikationer så det borde väl även en läkare ha med i beräkningen ?! Jag sade gråtandes att jag önskar jag hade rest mig den dagen och åkt hem, gått på min magkänsla men hon sade att detta hade hänt när vi än hade opererat dig. Jag har svårt för att tro på det...men det skulle bli än värre. Efter vårt samtal skulle det undersökas, hon börjar med nyheten att hematomet (vävnaden) krympt till 3.5 cm ! sen tittar hon vidare och säger att jag har en cysta i en annan cysta på äggstocken ! 4.5 cm är den största och att det ser ut som den snott sig runt äggledaren. Hon fortsätter säga att när det händer gör det väldigt ont! att man brukar få uppsöka läkarvård och där får vi förklaringen till lördagens smärtor. Jaha, vad gör vi åt den säger jag ?? Hon säger att den måste följas upp och att jag får en ny tid om 4 veckor. Att den ska spricka av sig självt föhoppningsvis, att det kommer göra väldigt ont då i ett dygn ca. Innan jag ska går säger jag att jag har tid i Halmstad eftersom de följt upp mig där, och då säger hon att det behöver du inte göra längre- det är bättre du går här. 

Vilka veckor det varit...börjar sakta vakna upp som ur en dvala..eller hemsk mardröm. Har dock insett att det inte var en mardröm utan sann verklighet. Jag låg nere på bottens djup och klarade inte ta mig uppåt, och ingen annan lyckades dra upp mig heller för den delen, så under några dygn låg jag där och visste inte om jag skulle få ork till att ta mig uppåt...eller stanna kvar.

Jag sögs mellan strömmarna fram och tillbaka medan läkarbeskeden strömmade lika vilset fram och tillbaka. Skulle det bli en ny operation igen, eller inte.

Jag har under flera års tid haft problem med stora cystor på min vänstra äggstock, och 1997 blev jag opererad för detta i Thailand. På senare år har jag haft kraftiga smärtor när de brister, och vid ägglosnning och mensutrationer så blev inet förvånad när jag vid ett läkarbesök i höstas fick veta att jag hade förändringar i livmodern och två myom. I januari skrapades förändring bort och jag såg fram emot mindre besvär,  men det blev precis tvärtom.

Fick söka akut i februari och då säger läkaren att det beror på ett stort myom och cystor, så jag började behandlas med provera tabletter för att minska på gulkroppshormonet/slippa blöda. 

Detta mådde varken jag eller min kropp bra av, och vid en ny undersökning med en kvinnlig läkare jag fått förtroende för erbjöd hon mig att de skulle "ta bort allting". Jag tyckte det lät hårt, men var uppe i detta akuta skede och när hon fortsatte med att jag kommer få ett helt nytt liv efter detta, orka bli en bättre mamma osv så nappade jag förstås på detta. Vem vill inte höra det ? Att orka vara en starkare mamma. Min son blir 8 år i augusti och ligger på en utvecklingsnivå på ca 1 1/2, och även om hans takt går så sakta fortsätter ju min ålder stiga. Jag junde ju varit mor/farmor vid detta laget :-'(

Eftersom den planerade operationen innebär att man blir sjukskriven 2-4 veckor utan lyft och andra fysiska aktiviteter behövde jag ha framförhållning då jag behöver få ihop arbetstiderna med assistenterna som jobbar med Milton.Hade fått en fint förtroende för den kvinnliga läkaren och frågade om jag kunde välja henne som operatör ? Hon skickade in mig till sköterska för att få till detta, första lediga tid var 13 maj. Jag trodde jag behövde den framförhållningen men när jag sedan funderade vidare så fick jag en känsla av att jag ville ha det gjort så fort det gick ! Ringde in och sköterskan sade då att det faktiskt verkade vara en hel lucka hela dagen den 17/4 vilket är skärtorsdag. Jag skulle få hem Milton på fredagen men trots det så tackade jag ja till tiden. Fick ett kall att "jag måste genomföra detta så fort som möjligt"- för att bli av med smärtorna mm.

Kommunen och jag satte oss med scheman mm och vi planerade in hela första veckan. Dagen närmade sig med stormsteg och jag började känna en riktigt oro, speciellt efter ha skrivit in mig den 16/4 då en sköterska gick igenom operationen med mig, och sade att det inte går att jämföra med ett kejsarsnitt. (som jag tänkt mig) Hon sade att det är skillnad på att operera bort kroppsdelar, att återhämtningen är tuff och kan ta upp till flera månader innan man fysiskt är tillbaka mm  Eftersom jag har arbetat 25-50 % sista halvåret pga utmattningsdepression så klingade en klocka att detta lät väldigt tufft. Dessutom kom den assisterande läkaren och hälsade på mig och kändes ganska stressad, hon sade de ville justera om operationstiden för imorgon och byta mig till nr 2 eftersom de ville börja med en äldre skör dam.Blev mer och mer tveksam och när jag kom in till Borås den 17/4 kl 9.30 fick jag sitta och vänta till 10.30 innan ngn ens kallade in mig. De sade att jag beräknades till operation kl 11. Men ingenting hände, timme efter timme låg jag där och bara väntade- de förklarade att så kan det bli och jag fick ett infall att jag ville resa mig upp och åka hem istället när klockan var 14.30 (men vågade inte) först vid 14.45 rullades jag in och fick ännu en gång höra att jag BORDE  ha tagit spinal -sprutbedövningen i ryggen, av narkosläkaren. (har hört en annan kvinna göra denna operation utan den och efter de hemska upplevelser jag hade från kejsarsnittet 2006 avstod jag) De förklarade att det blir en annan slags sövning, och att det kommer bli tuffare att komma upp och gå. Jag sa att så länge jag inte känner ngt under själva operationen så får de söva mig hur de vill, och efter flera ångestfyllda inandningar i syrgasmasken försvann jag och när jag vaknade tog det timmar innan jag fattade någonting, de pratade med mig men kunde inte svara. Klockan visade 21 eller 22 tror jag, och vet att jag tänkte att jag måste varit sövd i 6-7 timmar ? På uppvaket ville de inte hålla mig sällskap så jag fick en egen morfinpump som jag kunde trycka på själv när smärtorna kom. Plötsligt skulle jag snabbt upp till avdelningen och när jag kom dit tog en sköterska över och sa surt att jag har inte fått ngn information av dig så jag lämnar av dig så får jag ta reda på mer. Hon rullade in mig i ett rum där jag hörde en dam skrika, vråla och oja sig- som tände och släckte lamporna hela tiden men jag var så svag för att veta vad som var verklighet. Efter ett tag kom sköterskan tillbaka och suckade/svor högt åt tanten som inte kunde förstå hur hon skulle trycka på hjälpkanppen mm. Så du får väl ett eget rum! så rullades jag iväg. Jag sa att jag mådde illa och väldigt konstigt och hon högg av med att så är det efter en operation. så lämnades jag med en larmknapp. Plötsligt händer ngt med kroppen, den börjar svettas och skaka - kl är 02 och hur jag än försöker stoppa det så eskalerar det bara och plötsligt flyger min kropp upp och ner i sängen. (har sett djurfilmer på skadat djur som rycker när det blivit skadat/dör och nu i efterhand kändes det som ngt sådant) Jag larmar och hon kommer med en suck känns det som, och jag börjar få dödsångest eftersom kroppen verkligen lyfter från sängen och jag har ingen kontroll alls. Hon säger att det kan vara narkosen som går ur kroppen...KAN vara ??? jag skrek hjääälp mig. Hon sade; det finns inget jag kan göra och man reagerar på olka vis. Mitt anfall håller på i 20 minuter !!!!! kändes som 2 timmar och att det skulle sluta med det (illa). Det enda hon vill ge mig är smärtstillande och hon beklagade sig med att hon var ensam på avdelningen och behövde gå vidare. Det var vidrigt, jag tyckte att hon var vidrig.Förmiddagen efter är jag så slut/borta men inge bryr sig om att komma in för att ta prover, feber mm. Det är långfredag och det verkar som allt stannat av, längsta långfredagen i mitt liv. Ingen läkare/rond mm och när jag frågar sköterskan om min operation säger hon att hon att det inte finns någon operationsberättelse ännu (vilket hon medger är väldigt konstigt) Jag låg där med massa frågor men inga svar. Visste att min läkare inte skulle vara på jobbet tills den 12/5 och jag funderade på om jag skulle behöva vänta så länge med att få veta vad som gjorts, hur det såg ut och varför operationen verkat tagit sådan tid ?

Jag avsade mig besök och ville bara sova tills jag fick svar, så påskafton fick jag stå på mig och en läkare kom stressat in och sade att "operationen har gått som den skulle" för jag har inte hört ngt annat. Fick även be dem tempa mig då jag kallsvettades, den visade 38.4 trots alla dessa alvedon och andra smärtstillande var 4e timma ! Mne de tyckte det var normalt ändå och en reaktion i kroppen efter operationen. Forts.följer...

Lägger ut några bilder.. Haft en fantastisk dag !

Några bilder från phranang inn och området mot the last café (som numera heter the last fisherman) jag anser att desisa två områden är de enda som bevarats och är värda att besöka !! 

Lägger in några bilder från skolan/ området i Aoluk där jag bodde (för 17 år sedan ) den gamla är borta och ersatts med en knall rosa byggnad. Jag gick ur taxin och strosade omkring lite, det kom några nyfikna hemlösa hundar och undrade vad farangen ville :) det var lördag så skolan var stängd.

Efter 2 dygns vila och en massa piller for vi in till krabi stad ikväll.  Det blixtrade rejält och kom lite regn men vi har haft en härlig kväll med Jann och gänget; dottern Sai, dottern Jaja, brors dottern kittaya, brorssonen Daen! Jag fick dock avstå den härliga starka maten och nöja mig  med en mild phad thai! Efter det gick vi till marknadsplatsen där det såldes prylar,kläder och mat hej vilt ! vi köpte lotter, sjöng thai låtar med carabao och LoSo mm varit en så mysig kväll. Jann och vi andra 7 åkte hem i en liten Toyota jazz, lilla Jaja är fortfarande sjövild 😀

Inte blivit så mkt bättre så masade mig upp till Khun Måå = doktorn idag. Mitt ena öra har strulat med och imorse var det helt lock, otäck känsla. Han sög ur örat vilket var en ny upplevelse för mig (så nu vet jag känslan mamma:) vaxpropp ! För mina andra bekymmer fick jag typ 5 olika mediciner och jag hade gjort helt rätt som undvikit imodium ! Ikväll har vi stämt träff med khun Jann och hela skaran, hoppas orka träffa dem !!

Hmm... Jag som skryter att jag är som en thai, kan äta allt. starkt, glass, is mm och nu ligger jag här på rummet med magras !! Hoppas det blir kortvarigt. Hade en tuff kväll igår då jag insåg hur jäkla långt bort jag är ifrån mina älskade ungar !!! Blir inte bättre att tänka djupare om det men tänkte jag skulle dra iväg till krabi idag för besöka templet wat Tham sua och lite shopping men får nu ta det lugnt. Maya; om du läser detta så ge lillebror en lång kram från mig och be honom ge en till dig från mig. Älskar er ❤️