Vill så gärna få tillbaka min ork...
Det har varit en lång dag. Jag vaknade upp trött och trög som så många andra morgnar. Jag lät bli att titta efter hur min CPAP registrerat nattens sömn. Bestämde mig för att låta bli och köra på istället.
Annars kan man avläsa hur många "händelser" jag haft under natten när min näsmask är ansluten till CPAP (kontinuerligt övertryck i luftvägarna).
Jag fick min sömnapnesyndrom diagnos för något år sedan men det är först from augusti 2020 som jag lärt mig att kunna sova på detta sätt. Först hade jag en helmask över både mun och näsa, men det som fungerar bättre för mig är enbart näskuddar.
I snitt använder jag den i 6-7 timmar per natt, nuförtiden. Jag får beröm från sömnlab i Varberg då de kan följa mig. Jag tror åter igen att det är min operation från 2014 som gjort att jag fick även detta problem. Efter hysterektomin har jag blivit liggandes enbart på rygg i sömnen och detta gör att jag får andningsuppehåll.
Att jag dessutom gått upp i vikt de senaste åren gör det förstås inte lättare.
Vissa morgnar kan jag vakna med feber, 37.7-37,9 och tung i benen med sjukdomskänsla. Tinnitus tjuter. Då tror jag att det beror på att jag haft apne'er eller flimmer under natten. En sköterska på sömnlab i Varberg har dock sagt till mig att det inte är hela sanningen om hur sömnen varit utan det är helheten i måendet.
Idag vaknade jag ok, "bara trött" så bestämde mig för att ta tag i trädgården i stugan. som jag varit lat med denna vår. Jag klippte runt om tomten, utanför och körde trimmer, rensade alla land utom fars. Grannen Holger kom över och ville låna klipparen och frågade varför robot ej klipper på framsidan längre?
Han försökte hjälpa mig med den och det, men den verkar inte orka dit (också tröttnat med åren, den är från 2011 :)
Tomten är ju på 1650 kvm2 så det finns en hel del att fixa. Jag kände mig lite upprörd när jag startade av olika anledningar men när jag väl höll på fick jag en känsla av mig förr, att jag orkar om jag vill... (men tvingade mig till att orka!)
Först efter de 2-3 timmar jag höll på non-stop kollade jag watch-klockan och pulsen hade pendlat från 47-142 under denna tid. Trots att jag äter bisoloprol, betablockerare 1,25x2 dagligen kommer pulsen upp högt vid ansträngning. (utan medicinne skulle det vara mkt högre). Speciellt vid dammsugning, städning, promenader i backar. När pulsen går ner, börjar det hacka vilket är obehagligt.
Jag känner tydligt av arytmin. Medicinen gör att min kropp "bromsas" från att kunna träna och ta i som förr. Det känns bokstavligen som att det är en broms som slår in när jag försöker träna lite hårdare. Ska villigt erkänna att det är obehagligt också så därför har det inte blivit ngn träning alls med det som gav effekt på mig förr, som tex innebandy, tennis etc.
Det jag kan göra nu är att promenera och cykla. Saknar mina lagsporter och hade gärna likt flertalet svenskar, fått prova padel. Men mitt knä och hjärta sätter stopp.
Jag har under 3-4 års tid trott att en ablation kommer göra mig frisk från flimmer så att jag kan återgå till det liv jag hade, men så lätt blir det förstås inte.
Att avstå all form av alkohol som jag gjort i 3 år kan jag leva med. (Skulle dock vara gott att få avsmaka ett glas rose´ en fin sommardag:) Att avstå resor utanför Sverige kan jag acceptera med..(trots att jag väldigt gärna skulle vilja resa).
Men att få avstå från att kunna få vara den mamma, partner, vän, kollega man vill vara- det gör ont. Jag är så innerligt trött på att vara trött. Att inte orka mer och bättre.
Trots att jag fått men efter operationen 2014. Trots att blodprover visar på förhöjda vita blodkroppar, misstänkt inflammation i kroppen. Trots att jag fått Covid-19. Trots att jag varit inlagd 17gånger på 4 1/2 år pga hjärtat. Trots att jag väntar på hjärtoperation. Trots att jag har sömnapnee. Trots artros i knä. Trots att jag genomgår och lider av psyksik påfrestning av det trauma som hände Plura, mamma och Sture på mindre än 4 månader.
Sist men inte minst; min Milton, min Milton. Inga ord kan beskriva vad jag känner för min son och den situation som råder.
Trots det jag tar upp ovan så undrar både jag själv och alla (många) andra NÄR eller kanske OM jag ska bli bättre?och lite mer av gamla Helena igen,,,
Och vad som är felet, det som gör mig så här matt med flera symtom?
Ska avsluta med att jag fått två flashbacks sista två dygnen :)
Ena var när jag cyklade i regnet i fredags kväll, med full fart i mörkret. Frihetskänsla. Kom att tänka på min Honda dream jag körde i Thailand.
Det andra var idag när jag gav mig 17 på att klara av slänten i stugan+ allt det andra och jag bara gjorde det. Att jag sedan är totalt slut må vara. För jag ligger i min egna säng och för varje natt jag får göra det är jag tacksam.
Innan var jag tacksam om jag slapp att få flimmer varje månad...sedan blev det i veckan och dagar. Jag känner av mitt flimmer i princip varje dag numera.
Den 25/5 är jag inbokad för vaccinering mot Covid-19.
Kommer det gå bra tro? (statistiskt sett....)
14 maj 2021
Urnsättning en underbar vårdag, Khun Udom och behaglig cykelturnefter 22
Idag var det dags. Att gravsätta urnorna efter min mor och Sture i Harplinge kyrka. Den 30/5 är det mors dag och dessutom mors 80-årsdag men då det är en söndag fick vi välja en annan passande vardag. Som blev denna klämdag, som visade sig vara en helt perfekt dag. Med ett underbart väder som de båda trivts i, en fin vårdag med solsken och ca 17-20 grader. En så oerhörd vacker grönska och det var så rofyllt på Harplinge kyrkogård.
Med regeln 8 personer gick vi 6 barn och Stures lillebror Leif in i kyrkan och tände ljus och bar ut urnorna till deras plats.
Nu ligger de där bredvid varandra och jag tror att de båda skulle känna sig nöjda med detta. Även deras ögonsten Bella finns med på stenen som Lena ordnat så fint.
Efteråt styrde vi, mammas barn med familjer, till Ugglarp och Marcus & Helenas fina hus. Mamma brukade bjuda oss barn varje år vid mors dag då hon altid hade födelsedag denna tid. Vi får se om vi lyckas skapa en tradition så att vi syskon kan ses under maj månad även i framtiden. We will see.
Som tiden rusar iväg! trots Corona-pandemin. Mina bröder håller sig smärta och fina och det påtalade jag idag. Peter blir 62, Marcus 55 och jag fyllde 52.
Jag drömmer sällan längre, men imorse vaknade jag upp av en mardröm! Pulsen var hög, jag röd och drömmen handlade om att jag körde av vägen med min volvo och hamnade på IVA. Jag var i dåligt skick, nersövd och fick besök av mina nära som skulle ta adjö. Jag hörde och kunde se dem men inte förmedela mig- även efter jag dog. Som Maya skrivit i en skol-novell att allt blir bara mörkt när man dör har jag ju också tänkt... men idag känns det lite mer som att det får man faktiskt upptäcka först då. Känns som jag fick ett tecken av mamma när min google fota app plötsligt visar upp mamma med en utsträckande hand! (jag har 1000-tals bilder i denna app och den bilden på mamma som togs förra sommaren) har aldrig kommit upp innan. Tänkte på Lssae Berghagens; sträck ut din hand.....
På seneftermiddagen kom vi hem igen och jag fick lägga mig då jag var väldigt trött. När jag vaknade upp såg jag att min thailändska ex-svägerska lagt ut att svärfadern Khun Udom gått bort idag. Han blev 79 år precis som mamma.
När jag skrev till henne om detta fick jag ett foto på Måå. De satt redan tillsammans några stcyken då det enligt buddistisk tradition ska göras snabbt; allt från avsked, kremering och öppet hus hos den avlidna i ca 3 dagar. Jag var med när Udoms mamma gick bort. Det var väl ca 1996-1997. Nu är det som min bror marcus säger; vi på tur.
Jag vill inte tänka på döden egentligen men jag halkar alltmer in på den. Omedvetet. Kan inte låta bli att tänka på om den närmar sig för mig då det är mycket som inte stämmer i kroppen. Vissa dagar är jag piggare och känner typ pyttelite igen mig själv som förr. Medan andra så är jag utslagen och har värk i kroppen, speciellt i benen. Jag har numera arytmier dagligen och vissa dagar, mest kvällar, stökar det rejält :-'( Det pendlar mellan 60-130 slag långa stunder och efter jag städar,, promenerar, cyklar och pulsen går ner så hackar, stökar och stannar det till i allt längre stunder.
Har varit inlagd igen sedan sist. Det skickades i vanlig ordning journal-kopia till Lund, men jag får ingen tid för min abalation. Har talat med Dr E Ljungström som låter så förtroende ingivande. Han säger och står fast vid att jag ska få komma "före sommaren" men när jag ringde sekreteraren förra veckan är jag inte med på jun-listan heller.
Denna afton slutade med en cykeltur i en lent vår-regn. Jag kände underbara dofter och den höga luftfuktigheten slå mot mitt ansikte. Fick då minnen och tänkte tillbaka till Thailand igen. 27 år sedan jag förälskade mig i detta land. Även om jag aldrig må komma dit igen kan ingen ta ifrån mig minnena, dofterna och halleluja vad jag har fått uppleva mycket i mitt liv. Att mitt hjärta pumpar på är jag tacksam för då jag inte behandlat min kropp på ett sätt som jag borde. Jag har fått ett liv och jag borde verkligen kunna förvalta min kropp och själ på ett bättre sätt. Hoppas inte det är för sent. Men är det så är det inte mycket att göra åt det, som mamma sade.
Saknar dig så mycket min älskade mor. Och jag undrar fortfarande hur jag ska leva vidare utan dig (på bästa sätt). Det är så tomt! Fick inte ha kvar Sture heller. Men nu är ni två tillsammans. R I P
