Det var en gång.....
Saknade
Helt oväntat och helt obegripligt. Henne hade jag så gärna pratat med en dag som denna. Även om hon själv hade det tufft, så hade hon tips och råd att ge till en annan.
Vi sågs inte så mycket de sista åren men hördes av i telefon och skulle setts i januari ´20 efter de kommit hem då jag hade tid på hjärtmottagningen, Sahlgrenska. Vilka äventyr vi gått igenom, jag och Anna.
Vi träffades på Löftadalens folkhögskola 1989-90. Jag for efter det till USA som au-pair. Ett halvår senare dök Anna upp, även Tina och vi arbetade som barnflickor på dagarna och festade loss all övrig möjlig tid. Galet kul.
Vi sågs och hördes av genom åren och jag tror det var nyårsafton 1994 som vi bokade en restresa till Phuket.
Vi hamnade i Karon beach och det blev så turistigt att vi bestämde oss för att ta oss till Phi phi Island några dagar.
Oj oj oj, vilka dygn det blev. Vi checkade in på Charlies beach resort och resten är historia. Där spelade bandet the Crossroads; Kanada-Wayne på saxofon och Chang på gitarr :) Vi blev totalt förälskade i både dem, Thailand och vackra Phi phi island. Vi fick flera kontakter på några få dagar och blev erbjudna jobb på denna paradisö.
Givetvis åkte vi hem med charter-flyget men det endast för att åka hem och packa om.
Jag sade upp mig på Tranemo kommun! Jag flyttade ur min fina lgh på Storgatan 1. Efter bara ett par tre veckor var vi på väg tillbaka igen. Med gulf air. Billigt med flera mellanlandningar, varav en i Abu Dhabi. Som säkert många vet är jag extremt flygrädd. Har tyvärr lyckats skrämma upp många resenärer genom årens lopp, och därför valde jag att dricka whiskey för att döva ångesten(tips fr mamma:).
Att flyga med Anna var ju roligt då även hon valde att dricka, för som sagt, min rädsla smittades väl av.
Väl på Abu Dhabis flygplats träffde vi på ett gäng shejkar, rika sådana. De bjöd på dryck och vi var glada och spralliga. Vi var ju på väg till paradiset i Thailand igen. Vi höll på att missa planet! Vi fick springa till gaten och när planet taxade ut och styrde mot startbaban insåg jag att mitt handbagage inte var med! Det blev till att springa fram i planet och javisst, de fick taxa tillbaka till gaten. Vid bordet där vi suttit låg den stora väskan, inkl videokameran kvar som jag lånat av bror Marcus. Tillbaka i planet och vidare till Siam, där vi skapade oss så många minnen ihop, som jag så gärna hållit vid liv med Anna. Anna var med en säsong, och hälsade sedan på mig och Thailand år efter år, till sin död.
Själv bodde jag kvar till 1998-99 då jag skapade många egna minnen med min man Måå, mina arbeten i Ao-nang mm. Anna sade inför sin sista resa att hon ville att vi två skulle resa dit ihop nästa gång, innan det blev för sent. Hon tänkte på mitt hjärta, men det blev hon som lämnande jorden först.
Anna var en klok kvinna. Samtidigt småtokig. Sprudlande, Levande. Inkännande. Lyhörd. Empatisk.
Hon fick det tufft sista åren och jag önskar att hon hade sluppit det. Hon var värd mycket bättre.
Nu när jag har det så tufft själv och inte riktigt vet hur resa mig igen tänker jag att Anna hade kommit med ngn stöttande och fyndig kommentar. Att man inte får eller kan ha sitt barn nära sig är oerhört slitsamt. Det TÄR. Om man inte varit i situationen så kan man inte veta känslan. Jag har fått och får släppa taget om min älskade Milton.
Efter 12-13 år med dubbla arbeten i princip dygnet runt, två stora hus med tomter så har jag tagit slut.
Försäkringskassan säger att jag ska jobba och tycker att jag är arbetsför. varför? Jo, tydligen för att jag orkar och hinner kämpa så för mina barn. Att detta gör mig förhindrad till att arbeta. OK? men hur ska jag kunna förklara att mitt batteri inte håller till allt...inte nu iallafall!
Jag delar mina mediciner i dosett på söndagar och behandlas för;
förmaksflimmer och arytmier, väntar fortfarande på ablation.
Blodförtunnande.
Sömnapné, använder CPAP-maskin sedan augusti 2020.
Tand gnissel/ bitande, käkmuskelvärk mm, hämtat ny bettskena och träningsprogram idag.
Värk i benen, svullna fötter och ben, använder stödstrumpor, ben i högläge.
"nästan KOL" i spirometri-värde. Skickad till lungmottagning men läkare vill att jag ska inhalera, så blir efter ablation.
Allergi, högsäsong för det=Gräs! tabletter, ögondroppar, nässpray, pulmicort.
Sjukdomskänsla med 37.8-37.9 i temp som oftast.
Artros i vänster knä. Nästa operation blir ny knäled.
Ont under vänster fot, får kramp där och under tår när jag är ute och går.
Det skiljer 2 storlekar på fötter och 2 cm på benen.
På onsdag ska jag till öron-näsa hals för undersökning av 2 "växande" flikar i svalget som specialisttandvården såg.
Lider av tinnitus och får "trötthetsattacker".
Förutom det fysiska så sörjer jag fortfarande. Nära personer jag mist; pappa, Anna, mamma, Sture...Nu närmar sig midsommar och det blir extra kännabart då jag/vi firat med pappa, mamma och Sture i alla tider.
Brukar även ha Milton då haft honom ojämna veckor i alla år. Men i fjol var det 53 veckor och konstigt nog ville M fortsätta varannan vecka villket innebar att jag gick över på jämna veckor.
Maya är bjuden till en klasskompis så det verkar kunna bli jag och Hedda, vår fralla, som får hänga ihop då.
Undrar vad Milton tänker? Först blev farmor sjuk och försvann. Sedan morfar och nu mormor. Nu har jag blivit allt skörare
När vi ses tecknar han gärna mormor och vill att jag ska bli berörd. Han kramar mig och vi blir emotionella...och så nära. När vi är så nära så glömmer jag tid och rum. Allt som skett och jag tänker att jag kan förlåta precis allting om jag bara får möjligheten att vara nära min son. Men nu verkar det inte gå längre och det är en sådan oerhörd smärta att känna, att jag inte kan rå på det som sker med honom då de två personer som ansvarar för honom, stänger mig ute. Tänker man på Miltons skull när man gör så? spontant känns det som att man stänger ute mig, med vilja.
De vill att jag inte kan och ska fortsätta ha kontrollen. De samarbetar och de motarbetar mig. Hur skulle det kunna vara för min eller Miltons skull? Om jag nu inte klarar av att ha Milton själv längre, borde vi inte få ha kontakt med videosamtal, annat+ att jag får information om hans hälsa, status mm. Nej, det är jag som ska ligga på, fråga, böna och be.
Jag tror att hjärtan kan brista....och det känns som att mitt är på väg att göra det. Men jag har ett barn till, som verkligen behöver mig, så jag får fortsätta kämpa. Jag tänker inte skriva om min dotter här, pga respekt.
Vad sker när jag inte finns här för henne?
Hoppas att ni eller några av er som läser, ser till att det blir det bästa möjliga för henne.
Ni är några få som vet.
Det finns också någon/några som vet om att de gått för långt, men kan ändå inte be om förlåtelse.
Varför?
Älskade Milton. Mamma tänker på dig. Saknar dig. Älskar dig så mycket. Förlåt att jag inte har ork till att ta hand om dig längre. Det gör ont.
