Skit-Covid
Det är oerhört smärtsamma dagar..och nätter. Min älskade lilla mor ligger på Värnamo sjukhus i detta nu och kämpar. Honfår syrgas, dropp, kortsion och blodpåfyllning.
Det är dag 8, kanske 9 sedan hon fick symtom. För andra gången på en dryg månad fick jag panik och tänkte; corona!
Villen höst hon haft lilla mamma.
Med resor till Jönköping för tänder/implantat som krånglar, blivit fel.
Till Värnamo för Koloskopi och ett andra försök att operera bort en polyp.
Fortsatt uppföljning av blodbristen. Många provtagningar.
När hon för 1-2 månader sedan fick feber och blev dålig tänkte jag direkt; Corona?
Nej då, lugnande mamma mig. Nu jagar du upp dig. Hon fick tid på vårdcentralen och sänkan var nästan 300! Det blev inläggning i Värnamo och diagnos lunginflammation. Covid negtativ.
Hon fick äta medicin ett tag och återhämtade sig bra och den 25/10 bestämde vi oss för att hon fick komma till oss på lunch. Detta var första besöket hos oss i Tranemo sedan i våras då hon tillhör riskgrupp och äldre. Jag har konstant tjatat på henne
att vara försiktig, så vi har tidigare setts utomhus i Frösakull, Haverdal+ kikat in i till henne i Gislaved korta stunder.
Detta har varit tufft. Jag har fått vara sträng! Hon har ju underliggande sjukdomar men på något sätt har det inte riktigt varit så självklart för henne att förstå detta. När Tegnell & Co släppte på 70+ så blev mamma mer lättad och positiv. Hon åkte
ut och handlade igen, träffade och fikade med några väninnor/grannar. Jag kan ju förstå dilemmat med. Att vara 79 år och gått igenom så mycket som hon, och kanske inte riktigt veta hur många år man har kvar. Vill man då leva helt isolerat? svar nej.
Hon var så levnadsglad och fin hos oss den 25/10! Berättade i förbifarten att hon hade röntgentid i Värnamo på tisdagen och jag tänkte att det kunde jag köra henne till om jag inte behövde hämta Maya i skolan i Halmstad där vi bor. Sedan fortsatte vardagen
och hon skrev ett sms att hon fick vänta på sjukbilen i Värnamo, och jag ringde upp henne också. Vi har haft daglig kontakt så länge jag minns och jag tänkte till att; oj, det blev sjukbil. Vad hade du för chaufförer då och mor berättade glatt om
dem båda, jag frågade om hon använde sitt munskydd? Nej svarade hon.
Sedan flöt dagarna på och på fredagen åkte hon och systern Agneta till Anderstorps kyrkogård för att se till gravplatserna inför allahelgona. På måndagsmorgonen var ny sjukresa beställd till Jönköping för fortsatt behandling med tänder. Men mamma vaknade
med feber denna måndag den 2/11 och avbokade. Hon lät sjuk ganska direkt tycker jag. 38.2-38.5 och dåligt allmäntillstånd. Jag fick panik men blev arg (var rädd) på henne och skrev sms att det kan vara covid varpå hon skrev sluta, jag är inte dödssjuk.
Jag ringde Gislaved vårdcentral måndag em för fråga hur hon kan testas, de sade i appen, men där fanns ju inga tider så jag ringde igen varpå sköterskan lovade att ringa mamma.
Men det gjorde hon inte. Nästa morgon ringde jag igen, hon bad om ursäkt för hon hade inte hunnit (tror glömt) och bokade in henne för test 14:00. Mamma fick trots feber köra dit i sin bil och testas. Det blev onsdag och det blev torsdag. Ingen förbättring
för mamma. Magproblem, feber och matt.
Jag hade hört att om man är positiv ringer de upp och det brukar ske så fort som möjligt. En vän till mig blev uppringd inom 24 timmar. Så mamma sade att det är nog inte var covid. Hon fick problem med att kissa så hon intalade sig att det måste vara
urinvägsinfektion. Hon ringde vårdcentralen själv och fick tid 14:00 på torsdagen. Nu var hon svag så frågade Agneta om hon kunde köra dit henne? Jag skrev till min moster att de måste vara väldigt försiktiga med munskydd, handskar, sprita av baksätet
efter. Mamma fick stå ute i stormen och vänta i 20 minuter innan hon fick komma in.
Vid misstanke om covid måste det ju skyddas. När hon kom hem var hon kraftigt nerkyld, skakade i två timmar och hade 39.3 i feber. Blev försämrad.
Jag bad henne gå in på 1177 appen igen och igen. För att se om svaret kommit. Men nej.
På fredagsmorgonen ringde en läkare till mamma, som vad jag förstår, ville se hur hon mådde och mamma frågade då igen om covid-svar? Hon skulle kolla detta och kom tillbaka och sade att det var positivt! Det skickades en bil som tog med henne till
Värnamo sjukhus. Jag fick fullständig panik och det var långa timmar och minuter för att få höra hur det gick! Hon fick ligga i ett akutrum större delen av dagen. Jag fick prata med en underläkare som sade att min mor inte behövde någon syrgas-behandling
i detta läge och att de helst inte ville lägga in henne över helgen då det kan komma fler med större behov. WHAT? ska ni skicka hem henne till sin lägenhet där hon bor ensam utan någon som helst hjälp av hemtjänst, hemsjukvård?! Allvarligt? Jag berättade
om hennes underliggande sjukdomar och sista tiden; hjärta, lungor+ att hon som annars så smärttålig och tuff nu blivit väldigt svag.
Han lät skamsen och sade att han ska ta det "en runda till". Hon blev inlagd på medicin A /Covid-avdelning. Sedan i fredags kväll har jag märkt att hon blir sämre för varje dag. Jag är MAKTLÖS. Detta skräck-virus som jag är skräckslagen inför, har tagit
sin in i mammas kropp.
När läkaren från Kina i mitt förra inlägg dog, så sade ju jag och mamma att det blir tufft för henne, mig och Milton. Att vi kanske inte heller kommer klara det. Så sjukt! Nu är vi mitt i det. Epicentrum.
Läkaren jag talade med idag förbjuder oss att komma dit. Han sade att "smittan är utom all kontroll här" och de inte kan riskera att ta in anhöriga som kan smitta personal.
Att tiden kan gå så sakta? Vilka mardrömsdagar det är. Jag slumrar bara korta stunder och resten tänker jag på henne konstant. Där hon ligger själv i ett rum. Och kämpar. I helgen har hon haft feber, extemt illamående, diarre, yrsel och är totalt utslagen.
Hon har ramlat och slagit i huvudet, fått röntgas och kollas extra, hon får dropp då hon knappt får i sig någonting. Hon får kortison. Hon får blod. Och hon får syrgas. Just det sista gör mig så rädd. En fin vän sade i kväll att det är jättebra för
henne med syrgas. Men jag blir ännu mer rädd att hon behöver det och dessutom att de höjt det idag.
Ska hon reda ut detta min kära lilla mamma som haft så mycker att ta sig i genom i livet, speciellt sista tiden. Hur känner hon där hon nu ligger alldeles ensam. Är hon rädd? Hur rädd?
När jag pratat med henne och haft sms-kontakt har hon bla sagt; "jag trodde aldrig man kunde bli så här dålig" - "Kom inte hit, du får inte utsätta dig för detta hemska" - och; "ber till gud om hjälp".
Nu hörs vi knappt längre. Hon är i den kritiska perioden nu så antingen vänder det och blir bättre ...eller tvärtom.
Ja, jag tror att hon är rädd.
Min kusin tog farväl av sin mor, sjuk i covid, tidigt i våras. Hon skriver att jag måste försöka komma dit och pusha mamma till att fortsätta kämpa på eller att vara med när hon går över till andra sidan.
Men jag får ju bara sitta här...och vänta. På att hon ska bli bättre. Min älskade mamma. KÄMPA! Men jag vill inte att du ska plågas heller. Tiden går så långsamt.
Förutom ångest över mamma så är jag skräckslagen inför att Milton får det. Älskade son! Hur ska jag kunna skydda dig?????????????? Och vad händer när jag insjuknar, kommer jag tillhöra statistiken på de som drabbas värst, och vad ska hända med Maya då??????
Hon som fått så bra start i skolan här i Halmstad.
Nu ska jag koka upp mer varmt vatten. För ikväll fick jag plötsligt ont i halsen. Ingen inbillning så bäst att jag tar tag i några saker....
Sedan hoppas jag kunna somna. Hade varit skönt med en natts sömn. Men ännu skönare att få vakna upp från denna hemska mardröm!!!!!!
Vad är det som händer överallt :-'(
Ingen rolig läsning här, men det kan bara bli bättre?
Tänk när mamma får läsa detta..............
PS. VAR RÄDDA OM ER DÄRUTE. FÖR DÅ BLIR NI SAMTIDIGT RÄDDA OM ERA MEDMÄNNISKOR.
Kommentarer
Trackback
