khunhelena

Igår fick jag se min älskade mamma. Genom ett fönster på Ryhov sjukhus i Jönköping. Hon liigger där ensam i ett rum på markplan. Min tappra krigare, vad du kämpar! Ska du klara av att besegra din värsta fiende under dina 79 år mamma?

Hon blev flyttad dit i tisdags då hon behövde en annan syrgas-maskin.

Hon har ringt mig 2 gånger sedan hon kom dit och första fick hon inte fram mer än ett väsande ljud. När det ringer och det står mamma på mobilen får jag en känsla av både hopp, lycka och samtidigt en rädsla, vanmakt och förtivlan över att höra henne så dålig.

Min känsla är att hon ringer efter mig. Vill ha mig där. Hon är rädd.

Jag tar kontakt med personalen några gånger per dag och på nätterna känns det bra att kunna  ringa för då stör man inte dem, och de är så fina. 

För jag kan inte sova på nätterna. Jag slumrar bara kort och vaknar med hög puls och rädsla.

Önskar jag kunde sova mer! för då hade den mardröm som bara pågår dygnet om kunnat pausas för ett tag!

 

Igår kl 11 ringde hennes läkare och det var ett fint samtal. Han sade att de ger henne all den hjälp hon kan få nu och om det inte räcker så är nästa steg IVA. Respirator. 

Skräck.

Han tyckte att det vore en bra ide om jag, och vi barn kom dit idag. Att EN av oss får tillåtelse att gå in till henne max i en timma. Min app sade att det tar 2 tim och 20 min dit och jag kände en stress över att komma iväg då mina bröder har 1 timmas resväg. Maya skrev ner en dikt/ ritade och jag valde ut några foton på barnen och gav mig iväg.

Maya m fl. tyckte inte att jag skulle köra i det skicket men jag kunde inte se något annat alternativ? Jag som varit restrektiv under hela pandemin har nu övergått till att utesluta precis allt som går för att undvika covid. Så då finns bara altternativet att köra själv.

Nissastigen kändes mer trafikerad och längre än någonsin. Jag ringde till Sture, mors syster, granne och när jag talade med Maya såg jag blåljus bakom mig och förstod direkt att det var mig de jagade, så jag körde av direkt. Jag öppande dörren och gav honom mitt körkort direkt och sade att jag haft körkort i 33 år utan en enda anmärkning så jag tar vilka böter som helst bara jag får komma vidare till min mamma som kämpar för sitt liv. 

Jag blev 10 minuter sen när jag mötte upp bröder och brorson på Ryhov.

Det var en kall bitande vind när vi ställde oss utanför mors rum. När persiennerna drogs upp höll jag andan. Men vilken lättnad det var att äntligen få se min mamma igen. Så fin, så elegant med sina som vanligt välvårdade naglar med färglack på. Jag kände ett lugn att få se henne, hon finns där och hon kämpar på!  Och som hon kämpar!  Trots att hon möter en fiende som är så äckligt hänsynslös!

 

Efter en timma fick jag sätta mig i bilen och styra mot Halmstad igen. I radion var det extra insatt möte med vår statsminister och socialminister. Jag tänkte (glömt vilken gång i ordningen) att ska de nu komma med hårdare restriktioner, äntligen?!!

Men jag tappade fort hoppet när det talades och koncentrerades om alkoholförbud efter 22:00.