khunhelena

Åren går....nu är det 2018 och det är 25 år sedan jag for till Thailand första gången! Thailand var första stoppet på den häftiga 6 månaders jordenruntresa jag gjorde1993-94.

25 år! Länge sedan, men samtidigt har man fått uppleva otroligt mycket under dessa år.

2016 är ett år som inte kommer gå till historien- för det minns jag i princip ingenting av :-'(  Jag kraschade rejält och det tog tid att reparera mig denna gång. Det har inneburit att man fått prioritera om i livet och det jag först ser till att klara av är mitt arbete på SFI(svenska för invandrare) där jag dagligen har chans att träffa härliga människor från hela världen! Jag arbetar 75% och varannan vecka hämtar jag min son Milton från skolan/fritids tidigare och är PAN-anställd (personlig assistent till anhörig). Milton har ett LSS-beslut som innebär att han behöver assistans ett visst antal timmar per vecka hos mig, och visst antal hos sin far. 

Det är tufft för alla omkring honom, och säkert för honom själv då det blir frustrationer, mycket rop och ljud -ibland  upp till 80-90 decibel (N mätte idag). M har Downs syndrom, svår autism och svår utvecklingsstörning.

Men gissa vad?

Vi sitter i Thailand i detta nu! Jag, M och N sitter på Arinara Resort på ang tao beach :) 

Hur har detta gått till, och hur har jag tänkt?

 

Det började med en tanke som väcktes  tidig höst 17. Jag läste på sociala medier att man får ta med sig assistent på resor, och min första tanke var då: Karin Lindhe! Hon är ju inte M:s assistent utan är specialpedagogen på Träningsskolan där han går, och är så fantastisk!  Jag funderade på hur det skulle det gå till för att få med henne på ett sådan uppdrag?

Pratade med kommunen och fick nej direkt. Läste på lite mer, ringde TUI för att försäkra mig om att få rätt platser på flygplan och andra saker som intyg, vagn, kost, mediciner mm Kontaktade därefter Karin för att se om hon skulle kunna tänka sig ett sådant här uppdrag,

Det tog några veckor och sedan lade jag fram ett konkret förslag till kommunen, och rullningen var igång.

Eftersom Karin har ferietjänst skulle det passa bäst med sporlovsveckan och en till, när man åker så långt som Thailand. I början av december blev det grönt för resan, men då satte alla dessa virus-sjukdomar igång för oss alla. N fick influnsan, därefter jag, Maya och Milton! Hög feber i över en vecka och hemsk hosta som suttit i under flera veckor! Nästan bara varit VAB och egen sjukdom sedan början av december fram till avresedatumet 2/2 och M som haft så många virus-infektioner och haft långvarig feber sedan dec.(mellan 37.5-39.3 i 8 v) fick remiss för feberutredning. Sövdes den 15/1 för att ta ut öronrören mm så det började kännas som att vi inte skulle komma iväg.

Jag kan tala om när jag bestämde mig för att vi skulle komma iväg! Det var på onsdagen den 31/1- alltså 2 ynka dygn före avresan! då pustade jag ut och sa; Let´s go! Då hade jag avslutat telefonsamtalet med M:s läkare på Viskans barnmottagning som två dagar före hade tagit en rad prover, både i näsa, hals och flera blodprover- allt såg bra ut. Så från att man inte trott att vi skulle komma iväg tills vi skulle åka så blev det full fart förstås. Stackars kollegor, karin och annan familj som också fick leva i ovisshet så länge.

Jag försökte berätta för Karin att det är tufft att vara och bli sjuk i Thailands värme- men hon pushade på med sin enorma optimism - att det vi behövde var sol och vitamin D och miljöombyte. 

När jag så berättade för mina närmsta att det blir resa så blev det som jag befarat mycket kritik. Plötsligt haglade kommentarerna om hur jag kunde ta med M på en resa så långt, han som bara vill vara hemma! 

Jag kunde inte svara någonting på denna kritik för visst är det en chansning att våga ge sig iväg så långt med M!

Det jag dock kände mig trygg i var att vi 3 stycken som M behöver för att må bra, skulle kunna fixa detta om några och mitt gamla Helena hade smugit sig på; att ingenting är omöjligt! Kanske också att ju mer trängd och oflexibel jag tvingats bli sista åren så ville jag visa att jag och min son kunde resa iväg från alla krav, sjukvård och plikter. Att få komma iväg från vardagen, släppa kontrollen och bara få vara en liten tid- det ville jag uppnå.

 

 

Resan; Det snöade konstant till Landvetter. Väl inne på flygplatsen blev vi lotsade fram till Premium class för att slippa köer, likaså vid säkerhetskontrollen vilket var tacksamt då det var enorma köer. Vi fick ha med vagnen till flygplanet- och den är inte liten och nätt då M är 136 cm lång och väger 31 kg. Vi valde att gå på sist av alla vilket också var perfekt. Vi hade 3 platser på rad 6 där ingen sitter framför och en stol på rad 8, så vi byttes åt jag och Karin då 10 timmar och 30 minuter är obeskrivligt långt(för den som inte provat).  Som många vet av er så ogillar jag att flyga! Men denna gång skötte jag mig väldigt bra, tro´t eller ej. Hur gick det för M då? Över förväntan bra! De första 8 timmarna flöt på så bra tack vare ipad, god flygmat han kunde äta och en mysig herre som satt 2 stolar ifrån som M gärna flörtade och kramades med. Denna underbara man lät M få göra det och tack för att det finns sådana :)  På slutet blev M väldigt trött, men trots att jag försökte killa honnom gott mm så somnade han 10 min före landning :/ så för honom blev det ca 5-10 min sömn.

På Phukets flygplats landade vi 05.30 lokal tid och som vanligt råder det kaos där ännu, timslånga köer genom passkontroll, immigration så jag körde M i vagnen och blev lotsad till Diplomatkön :) 

Transfer hade jag bokat själv och det tog ca 40min till hotellet, där vi checkde in direkt vid 9-tiden(som jag bett om).

 

Arinara resort Bang tao Beach Efter mycket velande, noga omsorg och brevväxling med hotellet så valde jag detta hotell- enbart för M:s skull. Det ligger väldigt nära stranden, har stora poolområden, ingen trafik, nära flygplats och jag kunde beställa ett rum på första våning med s.k pool acess.

Hotellet är 3-stjärningt, är lyhört och har hårda sängar! Förutom detta är det verkligen toppenbra för oss!!!

Efter vi fått byttt mögeldoftsrum till 6106 som ligger närmast stranden är det superbt bra! 

Idag är det dag 10 på plats! och sedan dag 7 kan jag säga att det går bra :) de första två dagarna var det 100% jobbigt, ytterligare två var det 75% jobbigt, sedan 50% och nu är det 0% då vi hittat våra rutiner för allt som krävs för M:s mående. Första dagarna var han givetvis enormt trött efter en så lång vaken resa, och med alla intryck, värme mm, så då höll vi honom mest inne. Men dag för dag har han öppnat upp :) Och han visar med tecken när han vill bada, äta, dricka, välling mm   Nu ser han de andra som badar i poolen, pesonal mm och i söndags fick vi finbesök från Krabi av Jann, Sandu och Jaja vilket M tog mycket bra! Återkommer med bilder som jag ska sätta ihop från 3 olika mobiler och en ipad :) Jag säger Godnatt från Thailand, klockan är 22.19. 

05.36 börjar böne-uppropet, sedan börjar fågeln med det lustiga höga ljudet och strax därefter kommer barnfamiljerna springandes och ropandes i den lyhörda korridoren när de ska till frukosten i matsalen intill oss.