khunhelena

Jag skriver (av mig) detta för att få förklara mig om varför jag inte är mitt gamla jag längre, och framförallt för att jag är oerhört tacksam över båda mina fina barn ! Kan täka mig att när man är nedstämd som mig så låter man inte positiv över mycket..Men det är jag, så OM och när jag låter negativ eller trött när jag pratar om dem beror det på allt det som följer med runtomkring ex; byråkratin.

Givetvis kan jag känna mig besviken på dottern när hon för fjärde året vägrar att åka med mig utomlands då hon är grymt flygrädd. Ni som känner mig vet ju att även jag är grymt flygrädd, men det trotsar jag för att komma ut, och oftatst "hem till Thailand".

Skillnaden på oss är att dottern har ngn form av klaustrofobi så jag anordnade ett studiebesök för henne på Landvetter för tre år sedan för att hon skulle få prova gå ombord osv. Hon rusade dock ut efter några få sekunder trots att planet var tomt och att vi inte skulle flyga. Det har dock blivit bättre och hon åker numera buss och glashiss, så i fjol på vårkanten bokade vi 5 flygstolar med Norweigan till Alicante, och eftersom hon så väldigt gärna ville åka då E skulle med, så ordnade jag ett läkarbesök för att få medicin utskrivet osv. Vi har ju dessutom gått på BUP i Borås i två års tid för att prata/träna på det hon är rädd för, så jag trodde nog hon skulle fixa det.

Men stackarn blev kritvit i ansiktet och vi hade Sonja med oss från Luftfartsverket som vi lärt känna under studiebesöket, så vi fick gå på sist av alla. När vi kom in i planet märkte jag att hon fick fullständig panik, och hon vände och sprang ut. Vi fick vinka av de andra tre och satte oss i terminalen för att se när de lyfte iväg,

Jag såg hur dåligt hon mådde av detta för hon ville ju så gärna åkt med, så numera är jag inte besviken på henne- däremot är det ledsamt.

Många har åsikter förstås...om att "ska hon får bestämma det som 8, 9 och 10 åring "?! det är "bara att ta med henne" osv men det kan jag tala om att då hade hon aldrig mer satt sin fot på ett flygplan, så jag avvaktar/har tålamod och får se hur det blir i framtiden. 

Man väljer mellan pest eller kolera; jag får åka "hem till Thailand" utan mina barn och det är pest! eller så får man stanna hemma forever. 

2014...vilket år det varit ! extremt tufft och trots allt det som hänt , min sjukskrivning och annat knas så har det ju rusat iväg ! <Jag ser fram emot ett lättare och smidigare 2015 ! Det är därför jag ringer och ligger på till Sahlgrenska, SÄS och Viskan för att få gjort en nödvändig operation på min älskade son som antagligen lidit av denna magåkomma sedan 2006  då han opererades för det som 2 dagar gammal i Lund. Att det skulle behöva ta över åtta år för att få detta uppföljt/ bekräftat ?! Beror det på att JAG valde att föda honom i Halmstad ? Oj, vilken soppa kan jag lova och den fortsätter jag med nästa gång- för er som orkar läsa ...kram och var rädda om er därute ! Bilden visar några av de kallelser vi fått sista månaderna.