khunhelena

Vilka veckor det varit...börjar sakta vakna upp som ur en dvala..eller hemsk mardröm. Har dock insett att det inte var en mardröm utan sann verklighet. Jag låg nere på bottens djup och klarade inte ta mig uppåt, och ingen annan lyckades dra upp mig heller för den delen, så under några dygn låg jag där och visste inte om jag skulle få ork till att ta mig uppåt...eller stanna kvar.

Jag sögs mellan strömmarna fram och tillbaka medan läkarbeskeden strömmade lika vilset fram och tillbaka. Skulle det bli en ny operation igen, eller inte.

Jag har under flera års tid haft problem med stora cystor på min vänstra äggstock, och 1997 blev jag opererad för detta i Thailand. På senare år har jag haft kraftiga smärtor när de brister, och vid ägglosnning och mensutrationer så blev inet förvånad när jag vid ett läkarbesök i höstas fick veta att jag hade förändringar i livmodern och två myom. I januari skrapades förändring bort och jag såg fram emot mindre besvär,  men det blev precis tvärtom.

Fick söka akut i februari och då säger läkaren att det beror på ett stort myom och cystor, så jag började behandlas med provera tabletter för att minska på gulkroppshormonet/slippa blöda. 

Detta mådde varken jag eller min kropp bra av, och vid en ny undersökning med en kvinnlig läkare jag fått förtroende för erbjöd hon mig att de skulle "ta bort allting". Jag tyckte det lät hårt, men var uppe i detta akuta skede och när hon fortsatte med att jag kommer få ett helt nytt liv efter detta, orka bli en bättre mamma osv så nappade jag förstås på detta. Vem vill inte höra det ? Att orka vara en starkare mamma. Min son blir 8 år i augusti och ligger på en utvecklingsnivå på ca 1 1/2, och även om hans takt går så sakta fortsätter ju min ålder stiga. Jag junde ju varit mor/farmor vid detta laget :-'(

Eftersom den planerade operationen innebär att man blir sjukskriven 2-4 veckor utan lyft och andra fysiska aktiviteter behövde jag ha framförhållning då jag behöver få ihop arbetstiderna med assistenterna som jobbar med Milton.Hade fått en fint förtroende för den kvinnliga läkaren och frågade om jag kunde välja henne som operatör ? Hon skickade in mig till sköterska för att få till detta, första lediga tid var 13 maj. Jag trodde jag behövde den framförhållningen men när jag sedan funderade vidare så fick jag en känsla av att jag ville ha det gjort så fort det gick ! Ringde in och sköterskan sade då att det faktiskt verkade vara en hel lucka hela dagen den 17/4 vilket är skärtorsdag. Jag skulle få hem Milton på fredagen men trots det så tackade jag ja till tiden. Fick ett kall att "jag måste genomföra detta så fort som möjligt"- för att bli av med smärtorna mm.

Kommunen och jag satte oss med scheman mm och vi planerade in hela första veckan. Dagen närmade sig med stormsteg och jag började känna en riktigt oro, speciellt efter ha skrivit in mig den 16/4 då en sköterska gick igenom operationen med mig, och sade att det inte går att jämföra med ett kejsarsnitt. (som jag tänkt mig) Hon sade att det är skillnad på att operera bort kroppsdelar, att återhämtningen är tuff och kan ta upp till flera månader innan man fysiskt är tillbaka mm  Eftersom jag har arbetat 25-50 % sista halvåret pga utmattningsdepression så klingade en klocka att detta lät väldigt tufft. Dessutom kom den assisterande läkaren och hälsade på mig och kändes ganska stressad, hon sade de ville justera om operationstiden för imorgon och byta mig till nr 2 eftersom de ville börja med en äldre skör dam.Blev mer och mer tveksam och när jag kom in till Borås den 17/4 kl 9.30 fick jag sitta och vänta till 10.30 innan ngn ens kallade in mig. De sade att jag beräknades till operation kl 11. Men ingenting hände, timme efter timme låg jag där och bara väntade- de förklarade att så kan det bli och jag fick ett infall att jag ville resa mig upp och åka hem istället när klockan var 14.30 (men vågade inte) först vid 14.45 rullades jag in och fick ännu en gång höra att jag BORDE  ha tagit spinal -sprutbedövningen i ryggen, av narkosläkaren. (har hört en annan kvinna göra denna operation utan den och efter de hemska upplevelser jag hade från kejsarsnittet 2006 avstod jag) De förklarade att det blir en annan slags sövning, och att det kommer bli tuffare att komma upp och gå. Jag sa att så länge jag inte känner ngt under själva operationen så får de söva mig hur de vill, och efter flera ångestfyllda inandningar i syrgasmasken försvann jag och när jag vaknade tog det timmar innan jag fattade någonting, de pratade med mig men kunde inte svara. Klockan visade 21 eller 22 tror jag, och vet att jag tänkte att jag måste varit sövd i 6-7 timmar ? På uppvaket ville de inte hålla mig sällskap så jag fick en egen morfinpump som jag kunde trycka på själv när smärtorna kom. Plötsligt skulle jag snabbt upp till avdelningen och när jag kom dit tog en sköterska över och sa surt att jag har inte fått ngn information av dig så jag lämnar av dig så får jag ta reda på mer. Hon rullade in mig i ett rum där jag hörde en dam skrika, vråla och oja sig- som tände och släckte lamporna hela tiden men jag var så svag för att veta vad som var verklighet. Efter ett tag kom sköterskan tillbaka och suckade/svor högt åt tanten som inte kunde förstå hur hon skulle trycka på hjälpkanppen mm. Så du får väl ett eget rum! så rullades jag iväg. Jag sa att jag mådde illa och väldigt konstigt och hon högg av med att så är det efter en operation. så lämnades jag med en larmknapp. Plötsligt händer ngt med kroppen, den börjar svettas och skaka - kl är 02 och hur jag än försöker stoppa det så eskalerar det bara och plötsligt flyger min kropp upp och ner i sängen. (har sett djurfilmer på skadat djur som rycker när det blivit skadat/dör och nu i efterhand kändes det som ngt sådant) Jag larmar och hon kommer med en suck känns det som, och jag börjar få dödsångest eftersom kroppen verkligen lyfter från sängen och jag har ingen kontroll alls. Hon säger att det kan vara narkosen som går ur kroppen...KAN vara ??? jag skrek hjääälp mig. Hon sade; det finns inget jag kan göra och man reagerar på olka vis. Mitt anfall håller på i 20 minuter !!!!! kändes som 2 timmar och att det skulle sluta med det (illa). Det enda hon vill ge mig är smärtstillande och hon beklagade sig med att hon var ensam på avdelningen och behövde gå vidare. Det var vidrigt, jag tyckte att hon var vidrig.Förmiddagen efter är jag så slut/borta men inge bryr sig om att komma in för att ta prover, feber mm. Det är långfredag och det verkar som allt stannat av, längsta långfredagen i mitt liv. Ingen läkare/rond mm och när jag frågar sköterskan om min operation säger hon att hon att det inte finns någon operationsberättelse ännu (vilket hon medger är väldigt konstigt) Jag låg där med massa frågor men inga svar. Visste att min läkare inte skulle vara på jobbet tills den 12/5 och jag funderade på om jag skulle behöva vänta så länge med att få veta vad som gjorts, hur det såg ut och varför operationen verkat tagit sådan tid ?

Jag avsade mig besök och ville bara sova tills jag fick svar, så påskafton fick jag stå på mig och en läkare kom stressat in och sade att "operationen har gått som den skulle" för jag har inte hört ngt annat. Fick även be dem tempa mig då jag kallsvettades, den visade 38.4 trots alla dessa alvedon och andra smärtstillande var 4e timma ! Mne de tyckte det var normalt ändå och en reaktion i kroppen efter operationen. Forts.följer...